Rättvisan måste visa rätt

Att störta en tyrann, en diktator, är inte det svåra, det är att göra upp med historien, gå vidare och bygga nytt.

När Egyptens ex-president Hosni Mubarak dömdes till livstids fängelse, i en historisk dom i Kairo, var det många egyptier som hoppades att det skulle vara första steget på vägen mot nationell försoning. Nu blev det inte så. När glädjeruset lagt sig, när eftertanken började göra sig påmind, övergick glädjen snabbt i besvikelse och ilska över att Mubarak slapp undan med livet i behåll, att ingen dömdes för att ha gett order om det våld som krävde hundratals dödsoffer och att hans två korruptionsåtalade söner frikändes.

Åklagarsidan har kritiserats för svag bevisföring, många tror till och med att Mubarak kan komma att frikännas helt om han överklagar. Andra, främst aktivister, anser att processen varit ett spel för galleriet, en fars, där Mubarak får skaka galler tillsammans med förre inrikesministern Habib al-Adly i någon form av utbyte mot att deras medhjälpare går fria och kan vara med och bygga det nya Egypten, verka som garanter för att den gamla regimen inte helt tappar greppet om makten.

Det finns naturligtvis ett viktigt symbolvärde i att det nya Egyptens rättsväsende tar tag i det gamla Egyptens oförrätter. Men frågan är om rättsväsendet var redo för en så lång och komplicerad rättegång. Domen innehåller nämligen en rad frågetecken. I det läget kan det till och med vara bättre att fria än att fälla och ge omvärlden en signal om att Egyptens domstolsväsende inte längre dömer utan solida bevis, omvänt kan det vara bättre att fälla än att fria för att omvärlden inte ska misstänka att det egyptiska domstolsväsendet fortfarande skyddar Mubarak och hans män.

I en annan del av världen, i nederländska Haag, dömdes en annan ex-president, Liberias Charles Taylor, nästan samtidigt till 50 års fängelse av en särskild FN-domstol för att ha medverkat till krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten under inbördeskriget i Sierra Leone. Han blev den första tidigare statschef att ställas inför rätta i en internationell domstol sedan Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget.

Och kanske är det den vägen vi ska gå i framtiden, att helt enkelt låta speciella internationella domstolar, gärna i FN-regi, ta hand om brott mot mänskligheten och andra krigsbrott. Därmed inte sagt att rättegångarna nödvändigtvis måste hållas på neutral mark.

Såren efter alla oförrätter kommer att finnas kvar länge, länge än, i Egypten, Liberia och Sierra Leone, i Kambodja, Irak och på Balkan. Att tyrannerna får sina straff är en viktig del i den nationella läkningsprocessen. Om straffet därtill utdöms av en internationell domstol skickar världssamfundet ut en klar och tydlig signal: brott lönar sig inte. Om det sedan hjälper, om vi tack vare det får en lite bättre värld, återstår att se.