Måste det ske en olycka …

En tankbil lastad med gas kör av vägen och lägger sig i diket. Det läcker gas och det läcker diesel. Det finns två skräckscenarior: att det börjar brinna eller att det uppstår en större gasläcka. Räddningspersonalen riskerar då att skadas av den minus 80 grader kall propangasen.

Det låter som ett riggat övningsscenario för räddningstjänsten, men just den här olyckan inträffade bara för någon dag sedan i Vinlidsberg mellan Skarvsjöby och Storuman. Både väg E 45 och Inlandsbanan stängdes av. Räddningsmanskapet har hittills inte lyckats pumpa över gasen till en ny tankbil. Nu väntar man på experter från södra Sverige.

Tur i oturen, om man nu kan prata om sådant i samband med olyckor, är att ingen blev skadad, att olyckan skedde där den skedde, på behörigt avstånd från närmaste bebyggelse, och att det inte började brinna. Man kan bara spekulera i vad som kunde ha hänt om tankbilen vält här i stället, i Skellefteå, någonstans längs E 4:an på sin väg genom stan.

Varje gång det sker en större olycka med farligt gods påminns vi om hur sårbart Skellefteå är – om olyckan skulle vara framme. Mängder av farligt gods transporteras varje dag till och från Skelleftehamn, med lastbil och båt och på järnväg. Det är en klen tröst (om någon tröst alls) att det ännu inte skett några allvarligare tillbud.

Bästa lösningen: Skellefteå drar en vinstlott i Trafikverkets och Alliansregeringens infrastrukturlotteri. Men möjligheten därtill måste bedömas vara begränsad. Dels är det många som vill åt Transportverkets pengar och dels har Sverige en regering som nästan utan undantag valt ett lägga infrastruktursatsningarna i storstadsregionerna – där väljarna finns.

Likt en tung, blöt och illaluktande yllefilt har E 4-problematiken lagt sig som en kall hand över kommunen. Det handlar inte bara om risken för olyckor, ett stenkast från centrum, det handlar också om en urusel luftmiljö. Och kommunen kan inte mycket göra. Beslut om Europavägarna ligger utanför deras ansvar och skyldigheter.

Måste det inträffa en större olycka med farligt gods i Skellefteå, eller i någon annan stad, innan regeringen reagerar och agerar. Efter den svåra tankbilsolyckan norr om Kode, i Kungälvs kommun, för snart ett år sedan, där en person omkom och tankbilen brann så häftigt att asfalten smälte, sa infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) så här till Aktuellt (5 oktober 2011): ”I Sverige leder vi om farliga transporter, så det är omöjligt att en liknande olycka kan ske i en stad”.

Ser man inte problemen behöver man heller inte göra någonting åt dem. Infrastrukturministern borde ge sig ut på en resa, längs E 4:an från, låt oss säga, Sundsvall till Haparanda, och räkna hur många stadskärnor vägen passerar igenom och hur många transporter med farligt gods man möter. Även om resultatet inte kan betraktas som varande statistiskt säkerställt kan det i varje fall ge en fingervisning om hur stort problemet är.