En viktig debatt

På onsdag är det dags för riksdagsårets sista partiledardebatt. Det blir, som alltid, en till formen omständig historia.

För varje huvudanförande hålls ett antal replikskiften. Partierna får ordet i storleksordning. Först talar statsminister Fredrik Reinfeldt (bilden), därefter är det Socialdemokraternas tur. Eftersom Stefan Löfven inte sitter i riksdagen företräds S av Mikael Damberg. När man närmar sig de minsta partiernas huvudanföranden har alla inblandade redan stått i talarstolen ett antal gånger, för att replikera på tidigare talare.

Detta är problematiskt. Även om riksdagsdebatter sällan lockar stora folksamlingar, och även om det finns gott om andra forum där väljarna kan bedöma partiledarna, vore det önskvärt att riksdagens partiledardebatt gjordes mer tillgänglig. En möjlighet vore att inleda med alla huvudanföranden, och först därefter öppna upp för replikskiften. Då skulle man komma runt risken att de mindre partiernas ledare i hög utsträckning får förlita sig på sina repliker för att bli hörda eller citerade. Det skulle göra debatten lättare att följa, men riskerar samtidigt att sänka tempot avsevärt. Brist på enkla lösningar är dock inte ett tillräckligt skäl att inte se över det nuvarande upplägget.

När politiker fyller inte bara radio, tv och tidningar, utan också ett antal debattforum på internet med åsikter måste riksdagen hävda sin särställning. Det är där besluten faktiskt fattas. Där har dessutom alla partier lika rätt och möjlighet att yttra sig. Ingen redaktör eller rubriksättare avgör vinkel och utrymme. Riksdagsdebatterna är politikens möjlighet att visa sig från sin bästa sida.

Vad kan vi då förvänta oss på onsdag? Jobben blir sannolikt, som så ofta, en huvudfråga. I helgens lördagsintervju i P1 pratade statsminister Fredrik Reinfeldt om sambandet mellan arbetslöshet och migration. Socialdemokraterna framställer sig som vänner av fri företagsamhet. Näringslivet är inget särintresse, i Stefan Löfvens värld. Samtidigt har LO, valmaskin och kampanjfinansiär för S, tagit ställning mot vinster i välfärden. Mikael Damberg, högersosse från Stockholms län, kommer dock knappast ta ut svängarna i en sådan riktning.

Vårens opinionsmätningar visar att alliansens tre småsyskon har svårt att göra sig hörda. Samtidigt tävlar Moderaterna med S om vem som kan stå närmst politikens mitt. Det vore inte fel av Lööf, Björklund eller Hägglund att sticka ut hakan. Moderaterna tycks ha lämnat walkover i skattefrågan. De talar sällan om värdet av valfrihet, eller om varför det faktiskt är rimligt att företag kan tjäna pengar på vård och skola. En ökad tydlighet från borgerligt håll vore önskvärd. Dessutom skulle den göra partiledardebatten mer intressant för fler än de närmast sörjande. Det är viktigt. Riksdagen får inte stå utanför samhällsdebatten.

Ida Thulin