Ögontjänarna svarar

Häromåret fick jag vara med i SOM-institutets stora värderingsmätning. Då kom en man hem till mig och ställde frågor i närmare en timme. Bland annat fick jag svara på frågor om vilka jag helst vill ha – eller inte ha – som grannar: narkomaner, invandrare, homosexuella, kriminella?

Sanningsenligt svarade jag att jag skulle tycka det var obehagligt med knarkare som grannar – missbrukare är opålitliga. Men att homosexuella eller invandrare inte var något jag funderade över, inte heller kriminella.

Men jag funderade samtidigt över vem som i ett socialt sammanhang, som denna utfrågning faktiskt var, skulle svara att hen inte ville bo bredvid invandrare eller homogays? Det är inte socialt accepterat i Sverige att inte vilja ha invandrare som grannar.

För två år sedan träffade jag och dåvarande journalistkollegor Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson vid en pressträff. Han berättade att partiet självt hade ringt till partiets medlemmar, låtsats vara ett opinionsinstitut och frågat vad de skulle rösta på. Nästan hälften svarade inte SD utan ett annat parti. Åkesson menade att det beror på det sociala stigmat det innebär att rösta på Sverigedemokraterna, vilket han förmodligen har rätt i.

Numer jobbar jag själv i undersökningsbranschen. Här kallar vi det för intervjuareffekt. Man vill inte utmärka sig och ”göra bort sig” eller bryta mot de sociala normer som präglar samhället. I Sverige har det under lång tid varit socialt oacceptabelt att berätta att man röstar på Sverigedemokraterna, men detta håller just nu på att förändras – som en naturlig följd av att partiet sitter i riksdagen.

Varje månad presenteras minst sju olika partisympatimätningar – med olika resultat. En anledning till att resultaten blir olika är att metoderna skiljer sig åt. En del använder telefonundersökningar, andra webbpaneler. Ett av instituten kombinerar båda metoderna.

Och beroende på hur man själv värderar de olika metoderna har man olika åsikter om varför mätningarna blir missvisande: slumpmässigt urval säger en del, intervjuareffekt säger andra.

SCB:s partisympatimätning är den största mätningen – och den som görs enligt konstens alla regler. Nästan. Till och med där är bortfallet för stort för statistikfanatikerna – och även där finns intervjuareffekter, liksom den kombinerade styrkan och svagheten i den fyra veckor långa mätperioden. Det finns en konflikt mellan att fånga upp snabba trender – vilket utspel gav vilket resultat – och att ge en stabil bild av läget under en lite längre period. Men oberoende av metoder och perioder finns det bara ett facit – det vi får på valdagen 2014.

Stina Morian

analyschef YouGov opinion