Liberaler måste tala om klass

Vad beträffar ordet klass så använder jag inte det eftersom jag är liberal, säger integrationsminister Erik Ullenhag (FP) i en stor intervju i söndagens Dagens Nyheter.

Uttalandet är obegripligt. Menar Ullenhag att det inte finns några klasskillnader? Så verklighetsfrånvänd är han knappast. Men varför då inte tala om klass? Kanske menar Erik Ullenhag att man som liberal inte bör dela in människor i grupper, utan se dem som individer. Men att han tycker att det borde vara så innebär ju inte att han kan blunda för hur det faktiskt är.

En klassanalys, eller för den delen en könsanalys, hjälper oss att se världen som den är. Och bara med en korrekt verklighetsbild kan vi hitta rätt redskap för att göra världen bättre.

”Men han ser problemet. Ser vilka som är fattiga”, står det i Dagens Nyheter. Ullenhag vill alltså inte prata om klass, utan bara om strikt ekonomisk fattigdom. Sådan ignorans finns tyvärr bland vissa liberaler, som trygga i sin medelklassuppväxt inte ser att fattigdom och utanförskap handlar om så mycket mer än pengar.

Klassbegreppet är relevant för liberaler därför att det är en fråga om både ekonomiskt och kulturellt kapital. Den lågavlönade kulturarbetarens barn har ett försprång, jämfört med många andra barn i samma ekonomiska samhällsskikt. Välfyllda bokhyllor, och föräldrar som kan hjälpa till med läxorna, påverkar barnets möjligheter. Barn vars föräldrar läser högt för dem varje kväll lär sig läsa tidigare än andra.

Åsa Linderborgs självbiografiska debutroman ”Mig äger ingen” är en utmärkt illustration. Pappan tjänar långt ifrån dåligt, men hans och dotterns klassidentitet bestäms av andra faktorer. Självkänslan sitter inte bara i bankkontot.

Den liberala och stridbara författaren Dilsa Demirbag-Sten startade för en tid sedan projektet ”Berättarministeriet”. I skrivarverkstäder får barn från utanförskapsområden hjälp och stöd att ta makten över orden genom att öva och pröva på att skriva sina berättelser. Projektet sätter fingret på det Erik Ullenhag missar: att utanförskap inte bara handlar om att du bor i ett eftersatt miljonprogramsområde, utan om vilka möjligheter du ser att på sikt ta dig därifrån. Och det är intimt förknippat med just klass och klassidentitet.

Demirbag-Stens ”Berättarministeriet” påminner om den tidiga arbetarrörelsen. Socialdemokratins framgångar i början av 1900-talet byggdes i tusentals studiecirklar. Arbetare med några få års skolgång tillägnade sig ordförrådet och de teoretiska resonemangen från böcker, lärde sig att göra pamfletter och tidningar. På så sätt tog de kommandot över sin egen berättelse, och beredde vägen för Socialdemokratins senare formidabla framgångar. På samma sätt bör utanförskapet brytas i dag, genom återupprättade bildningsideal, böcker och berättelser. Den som tror att det bara handlar om pengar kommer inte kunna lösa utanförskapets problem.

Liberaler måste våga prata om klass. För att kunna förändra verkligheten måste man först se den som den är.

Ida Thulin

chef Liberala Nyhetsbyrån