Sunt förnuft i skogen

Jag har med stort intresse följt debatten här i Norran om skogens välmåga. Sedan jag gick ut skolan 1944 har jag hela tiden varit engagerad i skogen både professionellt och som privat skogsägare av 100 hektar. Jag gick skogsutbildning 1958-59. Då var mekaniseringen på väg in i skogsbruket med buller och bång. Hyggen på 100-tals hektar hormoslyrbehandlades och brändes. De flesta av oss var nog lite betänksamma gällande just hormoslyret men dess främste förespråkare, som oftast satt i beslutspositioner, körde i princip över alla som hade andra åsikter.

Efter utbildningen jobbade jag två år åt Skogsvårdsstyrelsen som då var beundrande och åsyna vittnen till de nya metoderna. Därefter jobbade jag i 15 år med transporter av skog och skogsprodukter. Sågverksägarna var mycket nöjda med det maskinella intåget i skogen. De fick bättre tillgång till färsk råvara och var inte längre beroende av hästtransporter på snö. En konsekvens blev att många småbönder med lite husbehovsskog försvann. De försiktiga uttagen blev istället rotposter och avverkningsuppdrag som sattes bort till de stora skogsbolagen. Även återväxtåtgärderna (markberedning och plantering som förordats av Skogsvårdsstyrelsen) togs om hand av bolagen. Mångfalden som radikalt minskades enligt NSF i Norran den 7 juni kan jämföras med utvecklingen inom jordbruket. Där det förr fanns 30-40 småbruk i min by finns idag en brukare av nästan all jord, ca 100 hektar, med 100-120 kor. Mångfalden av växter, fåglar och insekter har nog farit illa av igenlagda diken och kemikalieanvändning. Åkerdiken som förr slogs med lie var bra tillhåll för flora och fauna. Det var enkelt att hoppa över en bit där det fanns ett fågelbo eller sällsynta växter. När man körde slåttermaskin kunde man stanna och flytta bon eller harungar.

Samma sak var det med skogsbruket. En huggare kunde observera ett fågelbo och lämna det trädet. Det är orimligt att dagens pressade maskinägare och förare inom jord- och skogsbruket skulle kunna stanna titt som tätt och göra sådana insatser.

Virkesköparna konkurrerar hårt idag om utbudet av skogsråvara. Det leder till att entreprenörerna får sitta emellan. Under min tid som virkesköpare, 10 år, var säljaren nästan uteslutande intresserad av det ekonomiska utfallet. Detta oavsett om hon eller han var trottoarbonde eller verksam skogsägare.

En sak är säker, även i framtiden kommer maskinerna att dominera jord- och skogsbruk. Metoderna kommer att anpassas därefter. Men man kan hoppas att man höjer slutavverkningsåldrar, gör lite mindre hyggen, markbereder med måtta – helt enkelt använder sunt förnuft. Vi behöver nog allt som produceras i skogen när oljan sinar. Tyvärr kan nog en och annan växt och insekt få sitta emellan.

Peter Löfstedt, Mobacken