Keane

Sigur Rós

Kveikur (XL Recordings)

Betyg:

POSTROCK. Säg den som inte använt Sigur Rós album ”()” som deppmusik under gråmulna dagar? Då, för sisådär elva år sedan var de med sitt fabricerade språk, ”vonlenska”, det mest intressanta man kunde lyssna på. I dag har det hunnit bli sju album sedan starten och det är svårt att tycka att det fortfarande är lika banbrytande. Bandmedlemmen Kjartain Sveinssons avhopp efter förra albumet har, tack och lov, inte resulterat till en blekare ljudbild utan Sigur Rós fortsätter att leverera. Men det är ändå svårt att inte önska något mer från ett sådant rutinerat band. Nästa gång hoppas jag att de tar isländska stormar och vulkanutbrott som inspiration för att få till lite mer av den dramatiska känsla som ”Brennisteinn” och ”Stormur” bjuder på. För det är just de långsammare spåren som drar ner betyget.

EMILIE SJÖLUND

Rapportera fel

Iva Bittová

Iva Bittová (ECM/Naxos)

Betyg:

MINIMALISM. Efter min entusiastiska recension av Aurelia här i Norran i februari tipsade en vän mig om Iva Bittová från Tjeckien, och stora likheter finns. Båda sjunger och spelar fiol på ett liknande men ändå väldigt personligt sätt, men Bittovás meritlista är betydligt längre – hon har medverkat på ett trettiotal album och gjort åtminstone sex egna LP och CD tidigare. Hennes första soloalbum på ECM kan inte beskrivas som annat än minimalistiskt. De tolv styckena, skrivna av henne själv, baseras huvudsakligen på hennes röst, ofta ordlös, med stöd av fiol och ibland kalimba (tumpiano). Det är ganska extremt och kräver en viss tillvänjning, men musiken växer för varje genomlyssning.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Allvaret

Tänk på döden (Erst Theke Tonträger)

Betyg:

PUNK. Ända sedan Masshysteri släppte sin debutskiva för några år sedan har jag haft ett ansträngt förhållande till punk på svenska. I stort sett inget annat band har kunnat nå upp till samma nivå som Masshysteri. Men Allvaret väcker direkt mitt intresse. Deras glödande punk med gatusmart lyrik och lättbegripliga riff får min högra fot att direkt stampa takten. Ett bra tecken. En viktig beståndsdel är den insiktsfulla melankolin. Livet är inte alltid en dans på rosor och det tar Allvaret tillvara på. Speciellt raden ”Ett skott i nacken sedan blir allting bra” från fjärde spåret ”Skjut mig” har en härlig svärta. Visst, jag kan tycka att många spår följer samma mall, men med bara elva spår är speltiden lagom för att intresset inte ska svalna. Allvaret är väl värda att hålla ögonen på.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Jex Thoth

Blood moon rise (I HATE)

Betyg:

DOOMROCK. Fem år har passerat mellan det självbetitlade debutalbumet och nya ”Blood moon rise”. Den som väntar på något gott brukar det heta. Och mycket riktigt, amerikanska Jex Thoths psykedeliska ockultrock är fortfarande fantastisk. I dag när var och vartannat band kallar sig ockulta, viftar med drömfångare och blåser såpbubblor känns det befriande med ett band som sätter låtarna först. Den ockulta imagen finns givetvis med, men den är sekundär. Gosse, vilken tyngd det är i spår som ”Keep your weeds” och ”Ehjä”. Det är doom utan att vara metal och det är psykedeliskt utan att bli flummigt. Dessutom har Jex Thoth en karakteristisk röst som hon använder mycket, mycket väl. Om fem år är vad som krävs för att värka ur sig ett sådant här bra album så är det värt varenda sekund av väntan.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Kalle Moraeus

Komma hem (Columbia)

Betyg:

FOLKMUSIK. I midsommartider finns det få artister som passar bättre som högtidsackompanjemang än Kalle Moraeus. Denne är den folkkäraste av de folkkäraste vi har i detta land (Lasse Berghagen får ursäkta) och med sin fiol frammanar han tankar till ursprunget, ledighet och det bekanta. I inledande titelspåret är det som om midsommarstången redan var rest och dansen redo att börja. Och så fortsätter det i huvudsak. Har ni någon gång hört en Moraeus-produktion vet ni redan hur detta låter.

Skivans avslutning är verkligen en historia för sig. Nog för att han rubbar cirklarna en aning med en svängig version av ”Route 66”, men så kommer… ledmotivet från ”Schindlers list”! Ja, den kanske mest deprimerande och skakande melodislinga som någonsin skapats får avsluta vad som i övrigt är en väntad men gedigen kompott.

Moraeus må ha känsla för melodi och musicerande, men någon större sångare är han inte och det engelska språket är minst sagt kantigt. Därför hade det inte skadat med några gästartister som kunnat skapa en större variation i låtarna.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Tom Odell

Long way down (Sony)

Betyg:

POP. Tom Odell är tjugotvååringen vars EP ”Songs from another love” mottog den alltjämt hårda men patriotiska musikpressens kärlek i sitt hemland England. Med detta är det upplyftande att Odell experimenterar mer när det nu är dags att släppa debutalbumet, trots att låtarna från EP:n finns med (varför?), och inte upprepar sig.

Jeff Buckley-komplexet finns där, såväl i röst och anslag, men kommer aldrig ens nära den sårbarhet som Buckley åstadkom. Istället är det en välproducerad samling poplåtar om kärlekens alla förtjänster och besvärligheter. Bäst är det när Coldplay-crecendon höjer de finstämda inledningarna, såsom i ”Till I lost” och ”Another love”.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Bass drum of death

Bass drum of death (Innovative leisure)

Betyg:

GARAGEROCK. Bass drum of death består enbart av amerikanen John Barret som ensam spelar alla instrument på detta album. När jag först läste bandnamnet Bass drum of death tänkte jag direkt på bland det värsta jag vet. Dubstep. Men tack och lov är detta så långt ifrån den genren som man kan komma utan att gräva ned sig under marken. Jag hör mycket flottig garagerock med tydliga 1960-talspopinfluenser. Det tuggar, gnuggar och guppar fram med ett djupt lager av reverb. Nästan som en blandning av 13:th floor elevators och Ramones, fast inspelat på ett pojkrum med laptop. ”I wanna be forgotten” och ”Shattered me” är bäst, resten flyter ihop lite väl mot slutet. Men ändå, svettigt och imponerande hantverk av en ensam person.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Black Sabbath

13 (Vertigo/Universal)

Betyg:

HEAVY METAL. Så var det dags. Återföreningen av Black Sabbaths klassiska uppsättning, med undantag för trumslagaren Bill Ward som på grund av en kontraktdispyt ersatts med Brad Wilks från Rage against the machine. Första gången sedan ”Never say die” från 1978 som Ozzy Osbourne, Geezer Butler och Tony Iommi spelar in ett album tillsammans. Stora frågan är om det håller? Ja, det här är en bra och solid skiva. Den på förhand utlovade återgången till ett klassiskt 1970-talsstuk är dock aningen överdriven.

Tony Iommis riffalkemi och solokonst är lätt att identifiera, men stundvis tycker jag låtsnickeriet resonerar minst lika mycket mot bandets sentida ”Heaven & Hell”-period med Ronnie James Dio vid mikrofonen än den klassiska Ozzy-eran. Intressant blandning, och ganska befriande hur albumet fortsätter det senare stuket med vissa bakåtriktade flörtar istället för att skamlöst kopiera och upprepa sitt förflutna. Halvtrista singelspåret ”God is dead?” faller på plats i albumkontexten och växer tacksamt i sällskap med de andra spåren. I synnerhet de tre avslutande spåren ”Live forever”, djävulsbluesen ”Damaged soul” och malande ”Dear Father” lyfter mina nävar i luften. Kedjans svagaste länk heter dock Ozzy Osbourne. Hans röst har sett sina bästa dagar och låter stundvis trött och ansträngd. Men trots allt är ”13” en bra, om än inte fantastisk, återkomst.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

White Wizzard

The Devils cut (Earache)

Betyg:

HEAVY METAL. Nja, White Wizzard. Ni är inte dåliga, ni var bara bättre förr. Jag tror att de oräkneliga medlemsbyten som Los Angeles-bandet genomlidit gjort sitt för att hålla tillbaka bandets potential. Tre album in i karriären och endast basisten finns kvar. På bandets Wikipedia-sida räknar jag till hela tolv före detta medlemmar som passerat. Inte ett framgångsrecept, helt enkelt. Bandets tidigare hejdlösa NWOBHM-urladdningar känns helt plötsligt slöa och inte som de vassa knivar jag vant mig vid att stickas av. Inledande ”Strike the iron” är riktigt fräck och snärtig, men i övrigt är det här mest en påminnelse om ett band som för varje nyinhoppad medlem tappat en bit av sin identitet. Trist!

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Emily Wells

Mama (Partisan)

Betyg:

FOLK/ELECTRO. Det här utrymmet skulle kunna gå åt till att hylla Emily Wells in i det oändliga, men jag ska försöka hejda mig. Tänk dig en artist som låter som inget annat du har hört och som samtidigt lyckas fånga din uppmärksamhet och beundran. Lägg därtill artistens färdigheter att spela fiol som hon är skolad i, klockspel, analog synthesizer och ett piano köpt i närmaste leksaksaffär med en hes stämma som får håren på armarna att resa sig. ”Mama” andas blues, folk, electro och till och med samplingar som förknippas med hiphop (kan härstamma från hennes samarbete med rapparen/producenten Buck 65). Emily Wells har släppt ett flertal skivor i USA, men bara tre av dem har varit officiella. ”Mama” är den första skivan som möter europeisk mark och det skulle kännas föga förvånande om hon inte besöker Sverige snart. Hoppas!

EMILIE SJÖLUND

Rapportera fel

Big Deal

June Gloom (Mute Records)

Betyg:

ROCK/POP. Alice Costelloe and Kacey Underwood är kanske inte några pionjärer på det stora hela, för detta saknas ett bredare genombrott, men de är likväl värda att föras längre fram i rampljuset. Om det fanns en genre vid namn Indie-Grunge skulle Big Deal vara ansiktet utåt. Med ett slammer som för tankarna till Nirvara och melodier och sång som andas She & Him skapar den amerikanska duon en särpräglad musikart. ”In your car”, ”Pg”, ”Close your eyes” och ”Golden light” hade kunnat utgöra en av årets bästa EP:s. Nu blir det lite väl mycket utfyllnad där experimentlustan verkar ha gått ner något längs arbetets gång.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Camera Obscura

Desire lines (4AD)

Betyg:

INDIE/POP. På den femte fullängdaren, tillika den första på fyra år, är det ytterst lite som förändrats sedan den monumentalt vackra ”My maudlin career”. Det ska väl vara att ljudbilden tvättats något, men det går likväl inte missta bandet för något annat. Tracyanne Campbells ljusa stämma fungerar fortfarande perfekt i de släpande, smått dimmiga, låtarna som samtliga bygger på enkla men ack så väldoftande gitarrslingor. Den når inte riktigt upp till föregångarens smått hysteriska höjder, men blir ändå ett mjukt men tydligt avtryck i indiepopsanden anno 2013. Och för Guds skull: lyssna på ”New years resolution” tills grannarna klagar.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Rydvall Mjelva

Isbrytaren (Heilo/Grappa)

Betyg:

FOLKMUSIK. Jag tror inte att någon som var på Burträsksvängen 1998 glömmer de två unga killarna från Burträskkursen som gjorde ett scenframträdande som imponerade stort och lovade mer. Erik Rydvall, Umeå, var en av dem, och han har bytt fiolen mot nyckelharpa och spelar bland annat i den hyllade gruppen Nordic, kända för sin kaxigt rytmiska stil.

På ”Isbrytaren” har han slagit sig samman med norrmannen Olav Luksengård Mjelva, hardingfela, vilket innebär ett mer lågmält duospel där de båda instrumentens sammanlagt 16 resonanssträngar bildar en skir bakgrundsklang. De spelar omväxlande ur Rydvalls och Mjelvas repertoar och följer varandra fint över gränserna. Till njutningen bidrar den snygga inspelningen i Åls kyrka i Norge.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Koby Israelite

Blues from elsewhere (Asphalt Tango)

Betyg:

HÅRDROCKABILLY. En av musikrecensentens uppgifter är att sätta en rubrik, en sammanfattning som kategoriserar musiken. För min del är detta roligare ju svårare det är, och israeliske Koby Israelite sätter mig verkligen på prov. Han blandar stilar friskt – blues, rai, balkan och något helt eget som skulle kunna kallas hårdrockabilly.

Första låten ”Johnny has no cash no more” börjar med ekande countrygitarr och dragspel, fylls på med distad gitarr och i fortsättningen vet man aldrig vad som kommer – swing, hårdrocksackordion, bulgarisk boogie, klezmer eller en smäktande ballad med solo på turkisk duduk. Den för mig tidigare okända sångerskan Annique bidrar med en fantastisk version av Dylans ”Subterranean homesick blues” och som bonusspår hörs Led Zeppelins ”Kashmir” med Jimmy Pages orientaliskt inspirerade ackordsföljder.

Annars är musiken komponerad av Israelite som dessutom spelar nästan alla instrument själv, vare sig det är dragspel, trummor, bouzouki, saxofon eller flöjt, med en spelglädje som smittar och en i alla bemärkelser gränslös musikalisk bredd, långt bortom genrer och rubriksättning.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Megadeth

Super collider (Universal Music)

Betyg:

METAL. ”Super collider” är det fjortonde albumet med Megadeth. Precis som alltid så är det Dave Mustaine som styr skutan med järnhand. Ibland på rätt kurs, men för det mesta så missar ”Super collider” sitt mål. Första spåret ”Kingmaker” börjar lovande med en trevligt lånad melodi från ”Children of the grave”. Dock förtas glädjen redan när andra spåret, från vilket albumet fått sitt namn, sätter igång. Jisses, vilken menlös radiorock. Supertrist. Så här fortsätter det. Några godkända spår varvat med tråkiga halvmesyrer utan skärpa. Sedan tycker jag att Dave Mustaines rosselsång levereras några snäpp under vad som är godkänt. Lite mer inlevelse hade inte skadat. På det stora hela en axelryckning, men gillade du Megadeths två eller tre senaste skivor gillar du nog även det här.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Queens of the Stone Age

... Like Clockwork (Matador Records)

Betyg:

ROCK. Sex år har gått sedan världen fick ta del av ett nytt album med Queens of the Stone Age. Om jag längtat? Nja, egentligen inte. Men jag blir snabbt påmind om vad det är som gör bandet så bra. Josh Homme med mannar hoppar ledigt mellan olika stilar utan att det känns konstigt. Blues, rock, metal och pop – allt hinner avverkas under 45 minuter. Det mest oväntade är att pösmunken Elton John gästar på sjunde spåret ”Fairweather friend”. Tydligen ska han ha ringt till Josh Homme och sagt att bandet behövde en riktig drottning på albumet. Tro’t den som vill. Spår som inledande ”Keep your eyes peeled”, ”My god is the sun” och tidigare nämnda samarbetet med Elton John är kalasbra. Min enda invändning är att jag fortfarande tycker att ”Lullabies to paralyze” från 2005 är bandets bästa stund och att det är den jag vill lyssna mer på när jag hör ”…Like Clockwork”.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

John Fogerty

Wrote a song for everyone (Sony)

Betyg:

ROCK. Jag vet inte om John Fogerty börjar få ont om pengar. Men att ge ut sina mest kända sånger på nytt, med gästartister, luktar lite girigt. Det är nämligen inte ett enda av de 14 spåren som slår originalen. Däremot inte sagt att det är dåligt på något sätt.

Bäst blir Jennifer Hudsons (med fleras) New Orleans-osande ”Proud Mary” och Foo Fighters-insatsen på ”Fortunate son”. Det finns variationer som berör originalinspelningarna, men samtliga saknar den nakna desperation som gjorde CCR till ett av rockhistoriens bästa band.

Så, för att citera ett välbekant Pite-band: ”Spela nåt bra, spela Creedence”.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

A pale horse 
named death

Lay my soul to waste (Steamhammer)

Betyg:

GOTH METAL. New York-baserade A pale horse named death låter för det mesta som ett andrasorteringens Type O Negative. Fast med en betydligt mindre karismatisk sångare än sorgligt avlidne Peter Steele. Och mycket riktigt, A pale horse named deaths sångare och gitarrist Sal Abruscato var under sin tidiga karriär trummis i just Type O Negative. Han förvaltar sitt arv halvbra. Efter en genomlyssning är det bara två spår som är minnesvärda, ”Shallow grave”, med sin dystra men lättnynnade refräng, samt djupt deprimerande ”In the sleeping death” som handlar om livets sista ögonblick. Två riktiga kanonlåtar som trist nog omringas av ren och skär utfyllnad. Släpp en singel nästan gång, gothgubbar!

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Oskar Linnros

Klappar och slag (Universal)

Betyg:

POP/SOUL. I vad som kan vara popsveriges vackraste uppbrott stod de tidigare kärleksparterna Oskar Linnros och Veronica Maggio i varsin ände av en sällan skådad succé. Maggios ”Satan i gatan” och Linnros ”Vilja bli” berörde båda samma uppbrott, iklätt en modern soulkostym och med storpublik vid scenerna som följd.

När Linnros ska följa upp sin debut gör han det på ett mer lågmält sätt. Istället är det en enhetlig samling låtar där förstasingeln ”Hur dom än” visserligen har potential att riva konsertlokaler, men i övrigt är det fin popsoul som gör att Linnros nog får finna sig i att bli kallad för 10-talets Orup även i fortsättningen.

Förutom redan nämnda ”Hur dom än” kan ”Det är inte synd om dig” och ”Kan jag få ett vittne” nämnas som spår där det bränner till lite extra på en i stort välljudande skiva.

Det vore lite väl mycket att säga att Linnros har mognat – detta är blott hans andra skiva – men att skapa en skiva istället för en samling låtar är i min bok stort. Om än det i detta fall inte håller riktigt hela vägen.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Väsen

Mindset (NorthSide)

Betyg:

FOLKMUSIK. 1990 blev Olov Johansson den förste mästaren vid det nyinstiftade världsmästerskapet i nyckelharpa. Samma sommar spelade han på Burträsksvängen och sålde mig sin första LP ”Väsen”. Hans medmusikanter Mikael Marin, viola, och Roger Tallroth, gitarr, har hängt med sedan dess, och skivans namn blev också gruppens. Jag tar fram LP:n och konstaterar att deras karaktäristiska uttryck hördes redan från början. Särskilt Tallroths teknik med öppna stämningar och en otraditionell rytmik har inspirerat en mängd yngre folkmusikgitarrister. Mindset är gruppens femtonde album, och gör ingen besviken, men överraskar inte heller. De håller helt enkelt stilen.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Frankie & The Heartstrings

The days run away (Wichita/Border)

Betyg:

POP. Sunderlandkvintetten är tillbaka två år efter debuten med ”Hunger” – och den levererar än en gång på nya albumet. Inledande ”I still follow you” är en mix av taggiga indiegitarrer och en refräng som skapt för arenor. Singeln ”Nothing our way” låter som en hommage till Wah Heats Pete Wylie medan ”Rights nosies” är en tydlig northern soul-hälsning. Frankie fortsätter att vara 2010-talets svar på Edwyn Collins grupp Orange Juice, en mix av alternativrock och passion för soul. Inte tokigt alls.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

Kylesa

Ultraviolet (Season of Mist)

Betyg:

METAL. Det känns som jag missat något. Senast jag stiftade bekantskap med Kylesa var på ”Time will fuse it’s worth” från 2006. Jag minns dem som ett lortigt gäng spelandes crustig metal i rakt nedstigande led från Amebix. Därav min överraskning över att färska Ultraviolet mest påminner om ett lite mindre komplicerat Mastodon. Visst, bandet har släppt två album mellan det här nya och det jag senast lyssnade på så en viss utveckling är helt naturlig. Men detta. Nästan som ett helt annat band. Fast tro inte att det är dåligt, tvärtom. Jag gillar det jag hör. Ganska rakt på sak, med många trevliga melodier och en del blytunga riff som påminner om ett Kylesa från förr. Jag måste helt klart lyssna in mig på albumen jag missat genom åren.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Vidunder

Vidunder (Crusher Records)

Betyg:

HÅRDROCK. Ibland funderar jag kring den 1970-talsrockvåg som blommat upp i Sverige de senaste åren. Hur länge kommer den hålla i sig, och när kommer suget efter retrorockande band mättas? Inte efter att ha lyssnat på Vidunder kan jag meddela. Denna kraftfulla trio från Malmö lyckas med skräckfilmslyrik och ett tjusigt sväng tränga in i mitt medvetande. Vid en första genomlyssning tänkte jag mest att bandet försöker låta exakt som Graveyard. Fast sedan gick det upp för mig att det nog är bandens influenser som är desamma. Hur som helst, gillar du Graveyard måste du gilla Vidunder. Och vice versa. En sak som jag verkligen gillar är att där många andra band låter skrikiga gitarrer dominera satsar Vidunder på en mer avslappnad ljudbild. Mycket varm, mjuk och inbjudande. Stark och imponerande debut.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Gin Lady

Mothers ruin (Transubstans Records)

Betyg:

ROCK. Jag är besatt av att analysera riff. Varje skiva jag lyssnar på letar jag igenom efter referenser, stölder och hyllningar. Ofta hittar jag något roligt. Så även denna gång. Det inledande riffet i första spåret på ”Mothers ruin” är identiskt med Black Flags klassiker ”Thirsty and miserable”. Helt klart otippat, och om det är medvetet eller ej kan jag inte svara på. Där slutar dock alla likheter mellan denna norrländska rock och amerikansk hardcore, men kul är det likväl. Skellefteåbördiga Gin Ladys andra album är fyllt av gungig rock i den lättare skolan. Och med lätt menar jag bara att det låter mer Rolling Stones än Black Sabbath. Ni vet, ett lagom joggande tempo, mycket klaviatur och medryckande refränger.

Det är svårt att inte gilla Gin Lady, men jag har lite problem med att det ska tutas och blåsas i en trumpet i vart och vartannat spår. Det finns inget som dödar bra rockmusik som ljudet från en trumpet. Men förutom bruket av blås bjuder bandet på ett fint musikaliskt hantverk som gör att man vill stå bredbent och nicka i takt. Jag har en stark känsla av att bandets musik gör sig ännu bättre live än på skiva, och en spelning på sommarens Trästockfestival känns given.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Daft Punk

Random access memories (Sony)

Betyg:

POP/ELECTRONICA. På dagen åtta år sedan förra skivsläppet är den franska duon Daft Punk tillbaka. Som alltid lyckas de utgå från en tämligen repetitiv syntslinga och med mycket små medel får de musiken att kännas såväl varierande som nyskapande. Temposnabba åttitalspastischen Giorgio by Moroder känns som en uppdaterad version av all tevespelsmusik som någonsin gjorts. Pharrell Williams-samarbetena blir två toppspår; supersingeln Get lucky och Lose yourself to dance. Men bäst är ändå det långsamt släpande Panda Bear-samarbetet ”Doin’ it right” som visar upp Daft Punks genialitet i sin fulla prakt. Det är på alla tänkbara sätt en comeback lika upplyftande som välkommen.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Glesbygd’n

En hand som värjer kronans tyngd (Glesbygd’n)

Betyg:

REGGAE. De har själva sett till att skapa den genre de verkar i, Norrländsk vemodsreagge. Och på det tredje skivsläppet, inspelat på en gård Nallejaur, finns ingen anledning att ändra på detta epitet. Med god känsla för såväl melodier, det klassiska reagge-arvet och en stor dos politisk attityd skapar de en värld som få vill hamna utanför.

Knugen faller är en given singel och fungerar perfekt som öppningsspår. Även Ner i tid och Kronblad sticker ut. Men på det stora hela hade det varit välkommet med en större portion experimentlusta istället för att spela säkert.

Priset för mest exklusiva cd-konvolut är det dock ingen som kan knycka från dem. Otroligt upplyftande i dessa digitala tider.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Dan Viktor

Dan Viktor & Vägen Hem (Commendante)

Betyg:

SVENSKT. Dan Viktor har oftast buntats ihop med artister som Stefan Sundström och Lars Demian, artister som tagit visan med sig mot rocken eller mot en mer burlesk udd. På Dan Viktors nya och nionde soloplatta med tio sånger med enordstitlar finns en egentligen mycket närmare referens: Nationalteatern. I låtar som ”Trollkarl” och ”Hålet” är skönt svängig organisk rock i samma musikaliska anda som de legendariska proggarna. Dan Viktor är här inte längre underhållaren utan mer nedtonad och personligare. Bra så.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

Haraball

Sleep tall (Fysisk ­Format)

Betyg:

HARDCORE PUNK. På norr­baggarna Haraballs Face­book-sida kan man läsa att bandet influerats av Minor Threat, Bad Brains, Black Flag, Poison Idea, D.Y.S, SSD, Negative Approach, Septic Death, Void och Angry Samoans. Amerikansk hardcore, helt enkelt. Fast från Norge. Och jo, det hörs helt klart. Moderna tugg i gitarrspelet kan skönjas i vissa spår, men för det mesta är det välbekanta rytmer och ackordföljder jag hör. De flesta låtarna följer samma, bokstavstrogna, mall. Det är charmigt, men inget jag blir överdrivet andfådd av. Fast med det sagt är det ändå riktigt svårt att inte vilja dumdansa till en låt som ”Jeremy smoked”. En riktig hardcore-rökare som skulle platsa på vilket vältummat och creddigt blandband som helst. Det finns mer i Norge än black metal och dålig pop.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Primal Scream

More light (Ignition Records)

Betyg:

ROCK. ”Ingen skriver saker rakt ut längre. Obegripligt nog begränsar de sig till att skriva fucking kärlekslåtar”, ryter Primal Screams sångare Bobby Gillespie i en intervju med Expressen. Sångaren som gjort sig minst lika omtalad för sitt tunga drogberoende, numera ren (?), bestämde sig inför ”More light” att göra en platta om samhällets mörka sidor. Missbruk, våld och orättvisor är några av ämnena som tas upp på bandets tionde album.

Med det är tiden från ”Screamadelica”, bandets mest hajpade album från 1991, nästan lämnad. Än finns influenser från reggae, Hacienda (Fac 51) och psykedelisk rock men de är betydligt mer nedtonade. Faktum är att redan på första spåret ”2013” så vet man att ”More Light” kommer bjuda på något helt annat. Och helt ärligt så känns det rätt så härligt att Primal Scream har lämnat det gamla bakom sig. Det är svårt att inte beundra ett band med 30 år på nacken som lyckats göra sig betydligt mer uppdaterade nu än vad de varit på länge.

1960-talets funk och blues möter Bobby Gillespies poetiska röst i vad som är albumets bästa spår, ”Tenement kid”, och man vet att detta kommer stanna hos en betydligt längre än vad Primal Screams tidigare album gjort. Och visst, ”More light” har en del svagare spår, men de är få, väldigt få.

EMILIE SJÖLUND

Rapportera fel

Mike Vass

Decemberwell (Rusty squash horn records)

Betyg:

FOLKMUSIK. Mike Vass från Skottland spelar mest fiol och gitarr men även kristallglas, melodica och glockenspel med mera på sin första soloskiva. Ibland när jag hör en skiva kan jag börja fundera på varför artisten gjort just denna musik. Det kanske beror på att det inte är uppenbart dansant, stämningsskapande eller på annat sätt bruksmusik, och så kände jag för Mike Vass.

Men när jag har en bunt skivor att recensera brukar jag göra en spellista och spela i läget ”blanda” och då upptäckte jag att varje gång jag gick fram till musikspelaren för att kolla vems låt det var, så var det Mike Vass. Så något speciellt har han, även om det är svårt att definiera. En vacker, oftast stillsam musik skapad för sin egen skull.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Vampire Weekend

Modern vampires of the city (XL)

Betyg:

POP. Frågan är om det finns ett trendigare band än Vampire Weekend. Hollywoods celebriteter minglade friskt när bandets tredje skiva premiärspelades vid en tillställning tidigare i vår.

Nu är detta ingen garanti för att musiken håller hög kvalitet, snarare tvärtom, men det är en alltigenom trevlig lyssning som bandet skapat. Framför allt med en svärta som känns mer påtaglig än de två tidigare skivorna.

Ibland kanske Paul Simon- och Graceland-komplexet blir lite för omfattande. Men det finns sämre riktmärken i pophistorien och att lyssna på ”Everlasting love” och ”Unbelievers” blir två trevliga höjdpunkter på en i övrigt bra skiva.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

MS MR

Secondhand rapture (Columbia/Sony)

Betyg:

POP. MS MR står för sångerskan Lizzy Plapinger och producenten Max Hershenow. Hajpade singeln ”Hurricane” är en dov pop­pärla som sätter tonen för skivan. För det är inte det mest lättlyssnade som nått trumhinnorna, däremot blir det aldrig svårtillgängligt enbart för sakens skull. Samplingar och beats har ett syfte och rösten ligger precis lagom långt fram i den knivskarpa produktionen.

När tempot ökar, som i Fantasy blir det mindre unikt, men likväl bättre än flera av sina gelikar.

Jag kan i ärlighetens namn inte sluta tycka att denna debutskiva lika gärna skulle kunna vara den naturliga fortsättningen på La Roux karriär. Så bra är det!

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Agnetha Fältskog

A (Universal)

Betyg:

POP. Är man det ena A:et i ABBA är varje nytt skivsläpp en stor händelse. Därför är det skönt att Agnetha Fältskog, för en gångs skull, får visa att det inte faller platt. Balladerna dominerar, liksom Fältskogs karaktäristiskt ljusa röst, på en skiva som andas lagom mycket ABBA.

Man kan visserligen hacka på den harmlösa inramningen och de uttjatade texterna. Men det är iklätt en produktion som passar och i slutändan låter det som en helhet. Pianobaserade ”I was a flower” och ”I keep them on my floor beside my bed” sticker ut lite extra. I dessa dagar när ABBA-museum invigs och en eventuell ABBA-återförening är på tapeten igen är det skönt att någon i gruppen tittar framåt.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Cathedral

The last spire (Rise Above Records/Metal Blade Records)

Betyg:

DOOM METAL. Tack och adjö, Cathedral. Med detta tionde album sedan starten 1989 packar bandet ihop sina grejer och säger hejdå. Den sista spelningen avverkades redan i fjol och nu kommer bandets – om man vill kalla det så – dödsruna. Det mesta är sig dock likt. Lee Dorian, som en gång var sångare i grindcoreplutonen Napalm death, sjunger med mer inlevelse än teknik. Riffen är tunga som bly och antisvänget är intakt. Speciellt det gastkramande trycket i ”Tower of silence” pressar nära nog ögonen ur sina hålor. Jobbig känsla, fast på ett bra sätt. De senaste albumen har inte riktigt hållit den höga klass som bandet gjort sig kända för, och därför är det skönt att bandet sätter punkt med en stabil platta. Tack, igen.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Melvins

Everybody loves sausages (Ipecac)

Betyg:

METAL/ROCK. Få band är så unika som Melvins. Bandet släpper skivor stup i kvarten och försöker hela tiden förnya och förbättra sin musik. Ett som är säkert är att man inte riktigt vet vad man får med Melvins, förutom att det låter som Melvins. Så även denna gång. Bandet tjugonde(!) album består av 13 covers av bland andra David Bowie, Venom och Queen. Melvins har en lustig förmåga att få allt att låta som Melvins. Ni vet, ungefär som när Metallica spelat in en cover och alla tror att det är bandets egen låt för att de låter på ett visst sätt. Nåja. Skivans höjdpunkt är tolkningen av David Bowies ”Station to station”. Fast trist nog är det som hindrar ett lite högre betyg att det trots allt är covers och inte egna kompositioner.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Deep Purple

Now what!? (Edel)

Betyg:

ROCK. Alla som har längtat efter en ny skiva med Deep Purple räcker upp en hand! Ingen? Nej, det var väl det jag trodde. Ytterligare ett gubbgäng som borde lära sig att bara för att man kan göra något betyder det inte att man ska göra det. Suck. Jag kryper på knä för bandets klassiska album, så en strimma av förhoppning finns ändå om att bandet ska få ihop det. Icket. ”Now what!?” gör att jag släpar mig mot skivspelarens avstängningsknapp för att få tyst på eländet. Det är trist att behöva säga det, men här är ett band som redan vid återkomsten 1984 efter ett åtta år långt uppehåll kändes trött och passé. Gissa om de piggnat till under de 29 år som passerat sedan dess? Medlemmar har kommit, gått, kommit tillbaka igen och trillat av pinn. Resultatet är ändå detsamma. Trött och gubbig rock utan vare sig pondus eller charm. Sångaren Ian Gillan, tidigare känd för sin stora röst, låter lika nasal som en Skelleftebo. Skrämmande, jag vet. Fast en liten kul detalj har jag ändå hittat, tro det eller ej. Med lite fantasi kan man nästan inbilla sig att det är hjältarna i Iron Maiden som under en inledande minut spelar i första låten ”A simple song”. Det gör ont i hjärtat att det är det enda positiva jag kan säga om Deep Purple anno 2013

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Daniel Kahn & The Painted Bird

Bad old songs (Oriente)

Betyg:

PUNKROCK-KLEZMER. Man skulle kunna kalla Daniel Kahn för klezmerns Tom Waits. Med en röst som spänner från lenaste lent till raspigaste taggtråd och långsamt, skitigt komp, sjunger han på engelska, tyska och jiddisch. Född i Detroit lever han numera i Berlin och spelar bland annat dragspel, piano, ukulele, gitarr, banjo och Hammondorgel. The Painted Bird kompletterar med fiol, bas och en trummis från Malmö.

När Kahn sjunger Leonard Cohens ”Story of Isaac” hörs det att den handlar om att offra sin son. Robert Schumanns ”Die alten bösen Lieder” framförs med distad gitarr och pukor. Det mesta materialet är annars skrivet av Kahn själv. En hel del dramatik i gränslandet rock, punk, folk och klezmer, även om denna skiva är något mer nedtonad än de tidigare.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Iggy & The Stooges

Ready to die (Fat Possum Records)

ROCK. Trovärdighet. Kanske det viktigaste begreppet inom rockmusiken. När Iggy & The Stooges väcks till liv är därför trovärdigheten i starkt fokus. Jodå, Iggy Pop har varit med om en hel del. Trummisen Scott Asheton med, och Basisten Mike Watt är legendarisk inom tidig amerikansk hardcore. Återvändande gitarristen James Williamson, som tagit över efter avlidne Ron Asheton, har jobbat inom IT. Oklart hur slitigt det har varit. Poängen är att det inte spelar någon roll att ”Fun House” och ”Raw Power” är två av världens bästa skivor när dagens upplaga av Iggy & The Stooges består av välgödda farbröder. Trovärdigheten ligger nära den absoluta nollpunkten när Iggy Pop gastar om hur hans jobb betalar för lite, och att han vill säga upp sig. Visst, det är ingen katastrof, men jisses så trötta dessa gubbar känns.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Folkvang

Folkvang (Kning Disk)

Betyg:

INSTRUMENTAL PROGGROCK. Tänk dig din bästa dagdröm förverkligad som skogsromantisk instrumental proggrock. Visst blir du lite sugen på att höra hur det skulle låta? Folkvang från Umeå kan ge dig svaret. Med orgelkungen Bo Hansson i bakhuvudet bjuder de upp till en drömlik dans. Som lyssnare sugs man verkligen in i bandets musik. Helt enkelt ett perfekt soundtrack till att ligga i soffan och obekymrat stirra upp i taket. Det är sällan jag använder det, men fin är ett ord som passar in på Folkvang. Jo, faktiskt. Det är fin musik. Sedan att det inte finns någon sångare gör ingenting då det ger de instrumentala insatserna än mer utrymme att växa. Lite trist är dock den korta speltiden. Jag vill ha mer, men jag ger med mig när jag inser hur lätt det är att bara lyssna på albumet en gång till. Två jordiga tummar upp.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Uncle Acid & The Deadbeats

Mind control (Rise Above Records)

Betyg:

HÅRDROCK. Det är bara att tacka och ta emot. Brittiska Uncle Acid & The Deadbeats spelar så fantastisk Birmingham-grå hårdrock att det inte är nådigt. Ljudet är platt, burkigt, skränigt och alldeles underbart. Så här ska det låta. Inledande ”Mt. Abraxas” sätter tonen direkt med ett melankoliskt riff som skär sönder bröstkorgen. Bandet äter, dricker, röker och andas klassisk brittisk hårdrock. Birmingham, som sagt. Ett stort dilemma för många retrorockande band är den likriktning som drabbat genren. Det gäller inte Uncle Acid & The Deadbeats. Starkt låtskrivande, den härligt släpiga sången och alla melodier som sitter kvar flera timmar efter att skivan tystnat gör den här till en riktig vinnare. Och tyngden i avslutande ”Devils Work”. Jag säger då det. Den måste upplevas för att förstås.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel