Strama åt fallskärmarna

En riksdagsledamot tjänar 57 000 kronor i månaden. En ledamot som förlorar sitt uppdrag har dessutom en garanterad inkomst, en fallskärm, under en tid efter avslutat uppdrag. Men inkomstgarantin ska vara just en garanti – inte ett frikort för att leva loppan på skattepengar.

Riksdagsledamöter som sitter minst tre år har i dag rätt till ett års inkomstgaranti. Har man suttit mer än sex år i riksdagen, eller hunnit fylla 50, har man rätt till inkomstgaranti fram till 65 års ålder.

Att vissa före detta riksdagsledamöter inte ens söker jobb efter avslutat uppdrag är minst sagt upprörande. Och att det finns före detta lagstiftare som år efter år lever på skattemedel i stället för att skaffa en egen försörjning antyder att man anser sig leva efter ett eget regelverk.

Men, frågar sig vän av ordning, varför ska vi alls ha en inkomstgaranti för politiker? Jo, därför att de inte har någon anställningstrygghet. En minister kan få gå på dagen, och inte ens den riksdagsledamot som toppar listan i sin valkrets kan räkna med att väljarna ger förnyat förtroende. Oförutsägbarhet är politikens grundförutsättning, och därför är en inkomstgaranti rimlig. Men den ska vara en tydlig omställningsförsäkring, inte en möjlighet till långvarig skattefinansierad semester.

Ett argument som ibland anförs i diskussionen är att det efter många år i riksdagen kan vara svårt att gå tillbaka till sitt tidigare jobb. Utveckling i branschen kan ha gjort de gamla kunskaperna inaktuella, exempelvis. En motfråga: borde inte många år i riksdagen ha gett sådan kompetens och kunskap att andra branscher och yrken är ett alternativ? Är inte riksdagsuppdraget i sig så pass meriterande att det går att få ett jobb efteråt? Jo, naturligtvis. Men i de undantagsfall där före detta riksdagsledamöter trots stora ansträngningar rent teoretiskt inte lyckas få ett arbete måste de faktiskt, som alla andra vuxna, vara beredda att flytta eller omskola sig för att få ett jobb.

De återkommande rapporterna om ett slappt utnyttjande av inkomstgarantin urholkar förtroendet för politiken och politikerna. I juni 2011 rapporterade SVT att 77 av de 122 ledamöter som lämnade riksdagen 2010 fick ersättning utbetald i maj 2011. Karin Svensson-Smith, utbildad lärare, meddelade då att hon visserligen sökt jobb, men inga lärarjobb. Hon fick 44 000 kronor i månaden av skattebetalarna.

Ett år senare såg det inte mycket bättre ut. SVT:s uppföljning visar att 45 av de ledamöter som slutade 2010 fortfarande i april 2012 fick pengar från riksdagen. Mikael Johansson, som slutade 2010 efter tolv år i riksdagen, har ”egentligen inte sökt något jobb överhuvudtaget”, enligt egen utsago.

Det är hög tid att strama åt inkomstgarantin.

Ida Thulin