Inte diskrimineringens fel

När Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen efter valet 2010 var det – naturligtvis generaliserat – det slutliga beviset på den svenska integrationspolitikens misslyckande. För inte lär väl det partiet ha fått speciellt många röster på annat än sin främlingsfientliga agenda. Myter hade skapats, uppdiktade historier spridits, invandrare och flyktingar hade övertagit, eller fösts ihop i storstadsområdenas miljonprogram, Sverige var uppdelat i ett vi och ett dem.

Ändå var allt så mycket enklare förr. Industrisamhällets arbetskraftsinvandring ställde inga språkkrav. Invandrare från Grekland, Jugoslavien och Italien stod vid fabrikernas löpande band, lärde sig svenska allt eftersom. Sedan försvann jobben till Sydostasiens låglöneländer.

Dagens invandring ser annorlunda ut. Språket är fortfarande att hinder, precis som det var för 1950- och 1960-talets invandrare. Ett hinder av betydligt senare datum är utbildningsnivån bland dem som invandrar till Sverige. Den är i dag sämre än för 20 år sedan. Inga eller obetydliga språkkunskaper och låg utbildningsnivå är ingen bra kombination i ett kunskapssamhälle där arbete är den bästa vägen till integration.

Ofta läggs ansvaret för utanförskapet bland utrikes födda på arbetsgivarna, de diskriminerande arbetsgivarna. Men det är, liksom så mycket annat när det gäller invandring och integration, en myt. I en ny rapport från tankesmedjan Timbro framgår att utanförskapet har helt andra orsaker. Endast sex procent av svenska arbetsgivare tycker att det är okej att ge förtur åt inrikes födda vid anställning. Motsvarande siffra i Norge är 33 procent, i Tyskland 44. Ändå är Sverige sämre på integration än många andra länder.

Vad det snarare handlar om är de alltför höga trösklarna in på den svenska arbetsmarknaden, främst bristen på jobb som varken kräver speciellt omfattande språk- eller andra kunskaper. Att arbetsgivare kräver rätt man/kvinna, med rätt utbildning, på rätt plats, slår hårt mot alla arbetssökande, men särskilt hårt mot de redan svaga grupperna.

Det finns två vägar att gå. Antingen satsar man på ett gigantiskt utbildningslyft, eller så skapar man arbetstillfällen där kraven på språkkunskaper och utbildning inte är så stora, enklare jobb med lägre löner, ett första steg in på arbetsmarknaden, ett jobb att klättra vidare ifrån. En tänkbar möjlighet är att bygga vidare på rut-avdraget, behovet av den typen av hushållstjänster – städning, trädgårdsarbete och barnpassning med eller utan läxhjälp – lär inte minska.

Att jobba för högre lägstalöner är förvisso ridderligt, men bara om man samtidigt är medveten om att det försvårar för arbetsmarknadens svagare grupper att få ett jobb. Lägre lägstalöner i olika former är det för dagen bästa alternativet för en högre och bättre integration. För många nyanlända svenskar är enda alternativet till det arbetslöshet och bidrag.