Stereotyper – och än sen då?

Mer komplicerad än gullig

Annika Persson: JAG VILL JU VARA FRI (Norstedts)

Lena Nyman surar. Hon fick inte åka i Tage Danielssons bil. Hon fick åka med ”Monkan” (Monica Zetterlund) istället. Dessutom har han och Hasse inte vett att ta vara på henne och låta henne utvecklas. Många år tidigare hyllades hon som ett geni på Dramaten och hon arbetade med Ingmar Bergman och Alf Sjöberg. När hon sedan lämnade detta för att jobba med Hasse och Tage var det många som höjde på ögonbrynen, men hon dominerade där också med sin komiska begåvning. Men sedan tog det liksom stopp.

När Lena Nyman dog lämnade hon efter sig 17 papperskassar med dagböcker, anteckningar, brev och fotografier. Hon försökte in i det sista skriva sin egen självbiografi men lyckades aldrig. Annika Persson tog istället på sig uppgiften och kanske var det bra – eftersom Lena Nyman inte längre finns i livet har hon ingen chans att censurera sig själv.
Det nämns flera gånger hur alla omkring henne blev smått förälskade, trots alkoholen, självsvälten och hennes destruktiva beteende. ”Hon var ju så gullig” som en intervjuad person säger i boken. Men genom helheten i ”Jag vill ju vara fri” blir hon mer komplicerad än gullig. Man vill både krama och skälla på henne. Det är en bok som är svår att lägga undan.
ÅSA SAMUELSSON

Rapportera fel

Vandrande resenär ser och skriver

Roger Melin: VATTNET SER DET SOM INTE FINNS MEN VARIT: FÄLTHANDBOK FÖR PILGRIMER (Black Island Books)

Den kryptiska titeln på Skelleftebon Roger Melins sjätte diktsamling ger ett hum om dess innehåll. Den handlar till stor del om naturfenomen: björkskogar, spindlar, granar, havssulor, glaciärer, vattenfall, regn och mycket annat som lever sina egna liv, om än påverkade av vår existens.
Roger Melin är en vandrare och resenär: han slår upp sitt tält, rullar ihop sina regnkläder, besöker vulkanön Island efter det stora askregnet, här och var skriver han en dikt, den kan för den delen också handla om döden och annat existentiellt svårbegripligt – ibland med självironi: ”när lavan skrattar åt alltihop har jag lagt ned för mycket allvar på fågelskådandet och på gudsskådandet”.

I allt detta finns givetvis även mänskliga relationer – ”men be mig inte tala om kärleken, den för ut underrättelser om sig själv ändå” – och vi är dessutom så tidsbegränsade varelser: i en dikt nämns en semester som blir den sista tillsammans för fyra gamla vänner där vänskapen har samlats ihop under fyra decennier, därefter är det slut, en av dem får en stroke och träder in i den och stannar där med landskapets utkanter och sorgen för ögonen.
Bra lyrik kan åstadkomma en rörelse, en känsla som slår an. Här och var gör Roger Melins dikter detta. Vackert så.
STEFAN HOLMBERG

Rapportera fel

... men guddottern är hans allt

Dy Plambeck (övers. Fredrik Ekelund): GUDFAR (Albert Bonniers)

1976 är Uffe medlem i motorcykelklubben Spitfire och deras fester ska vi inte tala om, fast det är just vad Dy Plambeck börjar med att göra.
Uffe är titelfigur i ”Gudfar” och är/var inte bara motorcykelbuse i Köpenhamn utan också en känslig typ, färgad av knepiga relationer med sina närmaste. Pappa alkisen, mamman som övergav honom, Valeska som prioriterade knarket. Och så Pettring, guddottern.
Han är murare också, en skicklig hantverkare med massor av yrkesstolthet, en som inte tolererar fusk.
En komplicerad, men knappast unik typ.

Hans bagage är tungt; man anar att det är därför hans kärleksliv inskränkt sig till sex med klubbfesternas tjejer, Valeska och några till.
Och pappa dör och mamma, som han sent omsider på något sätt försonats med, är på väg att göra detsamma och Valeska är borta, men Pettring, guddottern, älskar han över allt förstånd, för hon är ju hans familj.
Henne får inget hända och känslomässigt hämmad är inte detsamma som handlingsförlamad. Passa er, alla pojkvänner som gudfar finner olämpliga!

Dy Plambeck har skrivit en tunn (200 sidor) bok som borde kunna slukas, men känns tungtuggad. Det är hoppen i tiden, fram och tillbaka. Det är bristen på dialog. Det är inte svårt att känna för Uffe, men boken om honom hade kunnat göras lättillgängligare.
OLLE LUNDQVIST

Rapportera fel

Klart och sotigt om ondska och förtryck

Sofi Oksanen (övers. Janina Orlov): NÄR DUVORNA FÖRSVANN (Albert Bonniers)

I två tidigare romaner skildrade Sofi Oksanen den sovjetiska ockupationen av Estland, temat är detsamma i ”När duvorna försvann”, men nu är fokus på den korta period när tyskarna ockuperade landet.

Titeln är dubbeltydig, men det får läsaren själv upptäcka. Boken handlar om Edgar, hans hustru Juudit och Edgars idealistiske kusin Roland och dennes fästmö Rosalie. Hon är Juudits syster och försvinner mystiskt innan bröllopet, men Roland tror sig veta vad som hänt. Edgar gifter sig med Juudit kort efter detta. Han samarbetar villigt med både tyskar och ryssar.

Äktenskapet är djupt olyckligt och Juudit bryts ned. Under krigsåren skiljs de åt och under den tiden blir Juudit förälskad i en tysk SS-officer och blir hans älskarinna innan makarna återförenas. När Edgar i sin nya roll som ryssarnas propagandaförfattare hittar tecken på att Roland kan vara vid liv blir han orolig.

Intrigen är komplicerad och berättandet lagt i många lager, precis lika komplext som Estlands historia och bokens karaktärer. Det är en bitter historia med ett slut som river i läsaren. På ett både glasklart vackert och sotat kärvt språk skriver Oksanen om ondskans och förtryckets mekanismer som ingen annan. Ja, det skulle vara Herta Müller då. Det är magnifik litteratur som Oksanen har skapat. Läs och njut!

LISELOTTE ENGMAN

Rapportera fel

Mördare, mygel och prima underhållning

Jussi Adler-Olsen (övers. Leif Jacobsen): MARCOEFFEKTEN (Albert Bonniers)

Det här är den femte deckaren jag läser om den danske kriminalinspektören Carl Mørck och hans assistenter, den hemlighetsfulle Assad och den färgstarka Rose som retar Carl vad hon än gör. Jussi Adler-Olsens grepp att låta den undanskuffade Avdelning Q husera nere i källaren i polishuset har blivit ett udda och pittoreskt inslag. Där kan Assad lägga ut sin bönematta och den oförskämde och plumpe Carl kan diskret vårda sin panikångest.
Titeln ”Marcoeffekten” syftar på huvudpersonen, en zigensk femtonårig pojke som rymmer från klanens överhuvud när han tjuvlyssnar och får höra att denne planerar att stympa honom för att han som tiggare ska dra in mer pengar. Marco lever på gatan, jagad av sina plågoandar och av en annan för honom oförklarlig grupp personer. Det är tydligt att han ska oskadliggöras.
Samtidigt utspelar sig ett drama där en grupp bankpotentater myglar med medel för u-landsbistånd.

Allt fuffens med aktieköp och investeringar engagerar inte, men det är omåttligt nervpirrande när de fula fiskarna ger sig på varandra.
Pojken Marco är kanske i gulligaste laget och de onda väl onda när fantasin skenar i väg för Adler-Olsen och alltihop slutar i ett våldsamt crescendo.
Men humor och action i denna saliga blandning ger ändå storartad underhållning.
INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Hemska minnen från Malmö

Kristian Lundberg EN HEMSTAD: BE- RÄTTELSEN OM ATT FÄRDAS GENOM KLASS- MÖRKRET (Wahlström & Widstrand)

Vad gör en barndom fylld av kränkningar med en människa? Hur går man vidare och är det ens möjligt? På drygt 200 sidor skriver Kristian Lundberg om staden, i det här fallet Malmö. Staden som förvaltare av minnen – i princip genomgående sorgsna, ångestskapande och ibland rent avskyvärda. Barn växer upp i fattigdom, sviks och kränks. Arvet förs vidare till nästa generation eller bryts av döden.
Geografin spelar en viktig roll, men känns oviktig i sammanhanget för den oinvigde. Kränkningarna och fattigdomen är inte en geografisk fråga.
I förordet påpekar Kristian Lundberg att han inte skriver en självbiografi. Minnet skiftar. Det är inte konstant, skriver han.
Men självbiografisk är den likväl. Romanen är uppbyggd av minnesfragment och upprepningar i en konstruktion som liknar ältande. Samma bilder återkommer, samma människor, samma kränkningar. En galen mor, ett hus utan mat, barn som utnyttjas sexuellt, misshandlas och dör.
Bittert ältande faller mig sällan i smaken. Efter några kapitel ville jag nästan lägga boken ifrån mig, men i takt med att fragment läggs till fragment växer förståelsen och berättelsen. Men det är genomgående dystert och en desperat vädjan till vuxenvärlden om att se och hjälpa i tid.
Chansen verkar minimal.

ULRIKA  ANDERSSON

Rapportera fel

Varför allt detta hokus pokus?

Elly Griffiths (övers. Gunilla Roos): EN OROLIG GRAV (Minotaur)

Underhållande deckare med en mjukare framtoning än de så vanliga hårdkokta tilltalar mig. Och med sin huvudperson, rättsarkeologen Ruth Galloway, har Elly Griffiths, blivit en av mina favoriter. ”En orolig grav” är hennes femte roman om Ruth, hennes tvååriga dotter, kriminalkommissarien Harry Nelson (pappa till flickan) och hans hustru Michelle. Relationerna är invecklade och delikata.
Att Ruth varken är polis eller särskilt vacker tilltalar, likaså att här finns utrymme för annat än brott.
En studiekamrat till Ruth ber henne i ett brev att analysera ett sensationellt fynd av ett skelett från 400-talet, i något som kan vara ett romersk-brittiskt tempel. Men kamraten omkommer i en mystisk brand och Ruth tar dottern med och hamnar i en röra av skelettdelar och mer eller mindre hotfulla och rasistiska personer vid den historiska fakulteten.
Med henne följer Cathbad, en kompis med böjelse för det ockulta. Han kallas druid och går omkring i kaftan, liksom i tidigare böcker. Han är sympatisk, men med honom och den infekterade härva Ruth hamnar i blir det väl mycket hokus pokus.
Det är hög tid för Elly Griffiths att avveckla de ockulta inslagen, de behövs faktiskt inte. Upplägget fungerar utan dem. Och ett skeende i slutet av boken verkar antyda den utvecklingen. Ett plus för de humoristiska inslagen och ett minus för allt för mycket mysticism.

INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Nästan alla blir som förbytta

Johanna Holmström: ASFALTÄNGLAR (Norstedts)

Leila är 15 år och lever tillsammans med sin finlandssvenska mor som konverterade till islam för att kunna gifta sig. Pappan har lämnat hemmet efter att ha tröttnat på sin frus religiösa krav då han vill leva ett västerländskt liv medan storasyster Samira vänt sig till socialen för att få hjälp att komma bort. En önskan som visar sig vara svår att uppfylla i Helsingfors där många kan hålla ögonen på en.

Johanna Holmström har ett imponerande berättarspråk som gör henne förtjänt att kallas stilist, men historien i sig känns förutsägbar. Utan att avslöja allt för mycket av handlingen i ”Asfaltänglar”: feministiska storasystern blir kär i en högerextremist och blir förbytt, mamman är på gränsen till fanatisk innan hon ändrar sig och blir förbytt, Leilas hemliga kompis Linda som är skolans häftigaste och mest osympatiska tjej klantar sig och blir förbytt. Leila däremot fortsätter att vara den hon alltid varit.

Det är synd att handlingen faller platt då författaren vill ta upp relevanta frågor kring mångkulturalism och huruvida det verkligen finns ett samhälle där patriarkatet inte regerar. Tyvärr ger ”Asfaltsänglar” inte några vidare svar på det. Och visst, Johanna Holmström lyckas ta död på en del fördomar kring religion och kvinnosyn men det är omöjligt att inte tycka att något saknas.
EMILIE SJÖLUND

Rapportera fel

Nya böcker recenserade

Vådlig passion och tung återkomst är två av rubrikerna.

Rapportera fel

Vem ska läsa det här?

AnnaMaria Jansson: VÄLKOMMEN UT PÅ ANDRA SIDAN (Norstedts)

Först och främst: tanken med det författaren vill berätta och förmedla i ”Välkommen ut på andra sidan” är god. Det är också alltid lika tacksamt att dela upp olika historier i enskilda kapitel för att göra böckers tempo lite mer intressanta.
Handlingen om tre kvinnor i 30-årsåldern som pinar sig genom en grå och enformig vardag tills allt en dag förändras är väl också helt okej, men bortsett från vad som just räknats upp sviker boken och då främst när det kommer till språket och dialogerna. För den stora frågan när man läser ”Välkommen ut på andra sidan” är vem författaren egentligen vill rikta sig till.

Jag antar att det är tänkt att boken ska locka till sig läsare i samma ålder som karaktärerna befinner sig i, men boken passar nog bättre på ungdomshyllorna. För det slarviga språket som används, med ord man inte ens vill behöva läsa i sms, varvas med dialoger som bäst hör hemma i en tv-serie för tonåringar.
Dock finns en ljusglimt i boken och det är karaktären Sandra. Hennes iskalla förhållningssätt och syrliga tunga till sambon är riktigt underhållande och gör att boken har någon form av klipskhet. Mer sådant, tack!
EMILIE SJÖLUND

Rapportera fel

Tung återkomst till hembygden

Elin Olofsson: DÅ TÄNKER JAG PÅ SIGRID (Wahlström & Widstrand)

Att växa upp på landsbygden, flytta till storstaden och senare söka sina rötter är inte alltid enkelt. Hanna i ”Då tänker jag på Sigrid” är ett exempel på det. En ung kvinna som arbetat sig upp på en reklambyrå i Stockholm och tycks gå en ljus framtid till mötes.
Men kärleken spelar henne spratt, som gör att hon reser hem för att få distans till sin olyckliga längtan efter den redan gifte yrkeskollegan Henrik. Det är bara det att livet i Gärningsberg inte heller är enkelt att tampas med.
Hanna försöker visserligen blåsa liv i släktgården Storgårda, som stått öde sedan farbrodern Åke tog livet av sig med en älgstudsare. Och visst är den närboende kusinen Kalle snäll, och pappa Bosse som hon hållit på avstånd i många år tycks nu också vilja henne väl. Men farmor Sigrid som styrt och ställt och som Hanna skulle ha velat lära känna är dement och känner inte igen henne.

Nej, Elin Olofsson berättar ingen munter historia och dessutom skriven i långa meningar med mängder av kommatecken som ger skildringen en närmast sövande karaktär. Gång på gång tappar jag orken att läsa vidare och vill ganska snart bara veta hur det slutar.
Och det vill man ju inte, varken som recensent eller helt vanlig bokläsare.
STEFAN HOLMBERG

Rapportera fel

Poetiskt om vådlig passion

Robert Goolrick (övers. Claes Göran Green): EN EGEN PLATS (Historiska media)

Ja se karlar … kan jag inte låta bli att tänka när jag närmar mig slutet i Robert Goolricks ”En egen plats”. Hur kan man vara så dum? Men förälskelse och yta kan som bekant få människor att helt glömma vett och sans.
Den poetiska berättelsen utspelar sig i ett litet samhälle i Virginia i slutet av 1940-talet. Här händer inte mycket, lugn råder. I en liten pickup anländer en främling, Charlie, en slaktare med en gudomlig kropp och ett vänligt sinne. Han är arbetsam, pålitlig och gladlynt och sover helst under bar himmel. Snart blir han insläppt i gemenskapen. Men så möter han den mycket unga vithylta och undersköna Sylvana, bondflicka som försöker prata som man gör på radio och klär sig som en filmstjärna. Hon är gift med traktens rikaste och mest avskydde man. Charlie faller handlöst. Han är förhäxad. Som alibi tar han med sig femårige Sam på sina utflykter. Pojken ser och hör mer än han kan förstå.

Kärleksagan är vettlöst passionerad och vacker. Men obehaget växer under läsningen, något hemskt väntar, det känns.
Robert Goolrick är en mästare på stämningar, han skriver sin saga med lätt hand; texten flyter fram. 2011 gavs hans ”Trogen hustru sökes” ut på svenska, också den en höjdare. Men ”En egen plats” tar priset.
INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Ärren, bostäderna, åkommorna, livet

Paul Auster (övers. Ulla Roseen): VINTERDAGBOK (Albert Bonniers förlag)

En dag pratar kollegan Kalle och jag om våra tidiga ärr. De på knäna från när vi kraschade på den första tvåhjulingen och rev upp knäna mot asfalten. Akuten? Icke, det fick ta ihop bäst det kunde och fult blev det.
Hans fingertopp fastnade och nästan lossnade mellan hjul och underrede på en leksaksbil. Syns fortfarande. Ett nagel är deformerad (jobbet). Jag har osydda revor på ena låret (taggtråd och hundbett), sydda streck ovanför och under ögat (åkte genom vindruta).
Och så vidare.
Dagen efter kommer Paul Austers ”Vinterdagbok” och hur börjar den?
Med att han i spegeln betraktar sina ärr.

Ingen tillfällighet, för detta är en betraktelse över hans eget liv, så här långt, och när den skrivs är han 64, bara aningen äldre än vad vi är nu, och betraktelsen är ganska mycket summering: han räknar upp, beskriver och berättar historier om de lägenheter han bebott och hus han ägt, totalt 20 olika bostäder, och det är favoriträtter då och nu, och innan han träffade Siri Hustvedt fick han gonorré och flatlöss som nu bytts ut mot panikångestattacker.
Av detta kan man göra bok om man heter Paul Auster och bra bok om man som han är mer ”author” än ”writer”; skriver en prosa som i sig är en njutning, men summera kan alla, om än bara för sig själv, och studsa till inför resultatet
OLLE LUNDQVIST

Rapportera fel

Skickligt men spretigt

Hanna von Corswant: BUNKERN (Ordfront)

Charlotta behöver dryga ut lönen, och tillbringar därför påskhelgen hos ett par gamla systrar som behöver hjälp med att renovera sin gård. Men det blir inte mycket jobb gjort – den ena av systrarna, som är blind, drabbas av mardrömmar med onda föraningar som givetvis besannas. Den omgivande skogen visar sig dölja hotfulla hemligheter, och Charlotta sugs in i en rad märkliga händelser som hon aldrig hade kunnat ana på förhand.

Hanna von Corswant lyckas onekligen skapa en obehaglig och olycksbådande stämning, och vardagliga miljöer känns skrämmande när de beskrivs med hennes ord. Mindre lyckat är att handlingen hoppar fram och tillbaka i tiden, och att man därför kastas in i händelser som ska vara skrämmande, långt innan man lärt känna personerna och sugits in i stämningen.

Att inte skildra händelserna i tidsföljd känns som ett försök till att göra handlingen mer mystisk, men det här är inte främst ett mysterium som ska lösas och lösa trådar som ska knytas ihop till ett entydigt och tillfredsställande slut. ”Bunkern” är en skräckberättelse, och om man ser på varje kapitel för sig så är den en riktigt bra sådan. Men strukturen förtar lite av känslan eftersom stämningen inte byggs upp i en viss riktning utan spretar som om det vore flera berättelser.
ANDREAS ERIKSSON

Rapportera fel

Träffsäkert och omskakande

Anne Holt (övers. Margareta Järnebrand): DÖD I SKUGGA (Piratförlaget)

Att avslöja lagom mycket i en recension kan vara en delikat uppgift. Så är fallet med Anne Holts ”Död i skugga”, den femte boken om kriminologen och psykologen Inger Johanne Vik och hennes man Yngvar Stubo. När jag lägger ifrån mig boken är jag helt uppfylld av handlingen och individerna.
Medkännande och insiktsfullt tecknas porträttet av den unge blyge och osäkre polisen Henrik som trots sina fobier hängivet och systematiskt kämpar för att hitta förklaringar när en åttaårig pojke hittas död i hemmet. Överklassfamiljens rykte värnas till varje pris av de anhöriga som är bekanta till den förstående Inger Johanne som kopplas in.
Skickligt varvas andlös spänning med Inger Johannes välbehövliga utflykter i naturen med den ystre hunden Jack och hennes funderingar över relationen till de egna familjemedlemmarna. Då får man som läsare en chans att andas ut.

Jag tyckte om ”Flimmer”, den kompakta medicinska thriller Anne Holt skrev tillsammans med sin bror Even Holt 2011. Men ”Död i skugga är ännu vassare”, det bästa jag läst av henne. Den är stark, känslosam och mänsklig. Den upprivande och omskakande och avslutningen väcker funderingar: vad ska Anne Holt hitta på härnäst?
Jag väntar med spänning.
INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Livserfarenheterna satte tonen

Cordelia Edvardson: FÖR ATT LIVET SKA BLI NÅGOT MERA UTHÄRDLIGT BÖR MAN TRO PÅ UNDER (Weyler)

Cordelia Edvardson var överlevare från koncentrationslägren i Theresienstadt och Auschwitz. Uppväxt i en katolsk familj i München, men med judisk far, blev hon deporterad och fick A 3709 inristat i huden. Efter kriget kom hon till Sverige med de vita bussarna, blev författare och journalist, bland annat korrespondent för Svenska Dagbladet i Jerusalem.
Svante Weyler och Agneta Pleijel har gjort ett urval av hennes tindingskrönikor från 2001 till september 2012, de sista skrivna kort före hennes död i oktober. Hennes livserfarenheter gav grundtonen i hennes skrivande, och gav ett särskilt perspektiv på exempelvis Israel-Palestinakonfliken.
Hon tog ställning för utsatta människor vare sig de befann sig i Gaza, Jerusalem eller Song My.

Som en röd tråd i hennes texter finns förintelsens mekanismer och funderingar kring ondska i alla dess former. Från Jerusalem ter sig Sverige och det som händer här i en annan dager. Orsaken till det svenska tungsinnet ville hon inte förlägga till våra vargavintrar och mörkret utan på den svenska sommarens korthet. Den korta glimten av ljus, av nåd, förtydligar livets villkor; mörkret, skriver hon.
Krönikor kan ha kort hållbarhet då de ofta refererar till aktuella händelser, men den här samlingen håller att bläddra i många år framöver.
MARIA ERIKSSON

Rapportera fel

Starkt om kampen för att acceptera

Jonas Gardell: TORKA ALDRIG TÅRAR UTAN HANDSKAR 2, SJUKDOMEN (Norstedts)

Dropp och plastslangar som förser honom med näring och smärtstillande sticker ut ur hans kropp. Det är nästan inget kvar av honom nu. Han är 25 år gammal och han ska dö. Det ska inte vara frost i maj.
Personskildringarna fördjupas i Jonas Gardells andra bok i trilogin om aids-epidemins första offer bland en grupp homosexuella män i Stockholm. Benjamin och Rasmus flyttar ihop, utan att deras familjer får veta att de lever i en relation. Det är gripande när Benjamin till slut tar mod till sig och berättar för sina föräldrar.

Den inre kampen hos pojkarna och deras familjer för att acceptera sin/sitt barns sexuella läggning tycker jag är bokens styrka. Upplevelsen av att vara annorlunda fanns redan hos dem som barn. Särskilt svårt är det för Rasmus, vars familj är Jehovas vittnen. Hans dubbelliv ger svåra samvetskval, men till slut lyckas han berätta hemma och går ur församlingen. Tyvärr innebär det att familjen måste ta avstånd från honom och klippa all kontakt. Den varma gemenskapen i bögkollektivet får ersätta familjen och reaktionen på ett positivt aids-test hanteras på olika sätt av de drabbade.
Jonas Gardells berättarstil har ibland en lite övertydlig ton, men den skapar också en stark sorgsenhet inför den maktlöshet som de drabbade upplevde.
MARIA ERIKSSON

Rapportera fel

Blåst och gräl blir det väl alltid?

Karl Eder: GALE (Natur & Kultur)

Det är Teneriffa och 2001 och tvillingtornen har nyss rasat, vilket väl ska ange stämningsläget. Det är en tid av kris, på många plan, och för Daniel, Gale, Devan och Matthias blir havet en tillflyktsort.
Gale och Devan är ett par, svenske Daniel och tyske Matthias har svarat på deras annons om besättningsmän över Atlanten.
I ”Gale” skildrar Karl Eder, 34 årig psykolog som en gång själv mönstrat på en båt vars ägarpar sökte en besättningsman, ett flerskiktat. Naturligtvis stormar det och skär sig mellan de fyra och varför gör egentligen Daniel detta?
Vad hände mellan honom och hans tjej?

Titeln antyder kärleksdrama. Hade det börjat slå gnistor mellan Daniel och Gale hade ingen blivit förvånad. Men här finns inget utrymme för romans: vädret är uselt och inget blir bättre av att Gale är befälhavare och som sådan rätt usel.
Myteriet på Venja ligger i luften.

Hur det slutar ska inte avslöjas, men bokprojektet känns ambitiösare än lyckat. Historien om Daniels kärleksbekymmer där hemma ska tydligen vara mystisk och till stor del outtalad, men hur kul är en rad frågetecken?
Visst, det blåser, men det gör de väl alltid och vet inte varenda landkrabba att segling med folk man känner är lika otänkt som kärlekssemester på tandemcykel?
Psykologisk thriller? Nja …
OLLE LUNDQVIST

Rapportera fel

Behövde hon vara så oförsonlig?

Gunnela Björk: MARGARET THATCHER - EN BIOGRAFI (Historiska media)

Margaret Thatcher, Storbritanniens hittills enda kvinnliga premiärminister, även järnladyn kallad; hur minns vi henne? När den nyblivna centerledaren Annie Lööf påstås ha nämnt Thatcher som en politisk förebild hajade många till. En till synes känslokall kvinna som bidrog till att många engelska arbetare miste sin försörjning, kan hon vara någon att se upp till?
En som erbjuder hjälp att friska upp minnet av denna omstridda politiker är historikern Gunnela Björk. I det nätta formatet 171 sidor plus bilagor får vi veta det väsentligaste om Thatchers bakgrund, hur hon kommer till makten 1979, hur hon förvaltar den och blir både ansedd och avskydd som en av samtidens skarpaste ledare. Men 1990, i samma skede som så mycket annat förändrar världskartan, stöter Thatcher på så oväntat mycket mothugg inom det egna torypartiet att även hon tvingas avgå.

Det är lätt att följa berättelsen, liksom de eftermälen hennes insats har fått. Var Thatcher en framsynt banbrytare, eller skulle den förändrade globala ekonomin ha tvingat vilken annan ledare som helst att fatta liknande obekväma beslut? Eller hade hon inte alls behövt slå in på sin så oförsonliga väg? Något för dagens generation av politiker att fundera på. För oss andra med, för den delen.
STEFAN HOLMBERG

Rapportera fel

Håller 
som söndagsläsning

Denis Robert: LYCKAN (X story)

Attraktion utvecklas till en klassisk otrohetsaffär mellan en ung gift kvinna och en något äldre gift trebarnsfar. Han ber henne att föra dagbok över deras möten. Varje vänstersida i boken ägnas åt hennes berättelse och varje högersida åt hans.
I korta stycken, ibland endast i några meningar på en sida, delger de sina intryck och reflektioner. De beskriver ett ökande drogliknande begär, som landar i besatthet och experimenterande. Som erotisk söndagsläsning funkar det.
”Lyckan” ska innehålla två röster men jag upplever dem som förhållandevis lika. Det kan förstås delvis vara en översättningsfråga, men till skillnad från E L James ”Femtio nyanser av honom” tycker jag inte att Denis Robert lyckas ge kvinnan en tydlig egen röst. Det är fortfarande kvinnans kön och kroppsliga reaktioner som beskrivs mer utförligt än mannens. Hennes röst känns som en mans fantasi. Gemensamt är där-emot det dominans- och underkastelseförhållande som utvecklas.

ULRIKA ANDERSSON

Rapportera fel

Från hästtjej till porrstjärna

Puma Swede,medförfattare Jan Ekholm: MITT LIV SOM PORRSTJÄRNA (Lind & Co)

”Mitt liv som porrstjärna” sticker ut bland den övriga erotiska litteraturen genom att den är en självbiografi med pornografiska inslag, både i text och i bilder.
Första kapitlet sätter den humoristiska, spontana och ocensurerade tonen med en närgången beskrivning av inspelningen av porrmusikalen ”Rocki whore show”.
En stor kontrast blir de två följande kapitlen om uppväxten i Tumba på 1980-talet och den nördiga hästtjejen som hånglar först i 18-årsåldern.

Men Puma Swede (artistnamn) blir snart upptäckt som glamourmodell och arbetet leder vidare till en karriär i porrbranschen. Vägen däremellan är kort, liksom förklaringen till karriärvalet.
Vill man höra en röst från branschen och inte bara om den så är det här ett tillfälle. Intressant är redogörelsen för porrbranschens utveckling och den livsstil som följer ett porrstjärneliv. Puma säger sig njuta av arbetet, men ger inte bara en skönmålning. Hon undviker inte att dela med sig av både osmickrande och otrevliga erfarenheter, såsom svartsjuka i förhållanden och oron vid varje HIV-test.

Märkligast är nog sorglösheten i boken och, vilket medförfattaren Jan Ekholm också poängterar i sin kommentar, intrycket av att Puma Swede är så oförstörd. Hon utlovar en uppföljning på sin 75-årsdag. Den ska bli ännu intressantare att läsa.
ULRIKA ANDERSSON

Rapportera fel

Hans utmaning och hans villkor

Vina Jackson: ÅTTIO DAGAR GUL (X story)

”Summer Zahova! Jag är villig att skänka dej en ny violin
– är du villig att anta min utmaning och mina villkor?”
Så inleds relationen mellan Summer Zahova, en ung violinist som fått sitt älskade instrument förstört, och Dominik, en universitetslärare som blivit trollbunden av hennes musik. Men inte bara av den, utan av hela hennes väsen. Han kan inte sluta fantisera om henne och vill inget hellre än att inviga henne i sin hemliga värld.

Summer antar utmaningen utan att först förstå vad det hela går ut på. Under deras första möte känner hon genast den erotiska laddningen mellan dem. Hon hungrar efter sex efter att ha levt med en man som slutat intressera sig för hennes kropp. Därför går hon med på alla Dominiks regler och direktiv. Hon dras allt djupare in i en värld som ger henne total extas, men som också ger henne tvivel och mycket olustkänslor.

Det var med blandade känslor jag läste ”Åttio dagar gul”. Den känns ibland som en kiosknovell och ibland som ren porr. Språket är liksom sexet väldigt grovt och får mig ibland att känna avsmak.
Boken har två delar till: ”Åttio dagar blå” och ”Åttio dagar röd”.
LINDA M BÄCKMAN

Rapportera fel

Gillar du svettiga, håriga slaktare ...?

Alina Reyes: SLAKTAREN (Xstory)

Alina Reyes debutbok utlovar lust, förförelse och besatthet, vild åtrå och passion – och blev en succé. Men har du inte en böjelse för stormagade, svettiga och håriga slaktare som flåsar snusk är ”Slaktaren” inget för dig. Gula fettslamsor flyger mot kakelväggen, rosa kaniner hänger uppfläkta med öppna bukar och huvudpersoner eggas av tankar på bocktestiklar. Precis som Birgitta Stenberg skriver i förordet kan den först upplevas som så överväldigande äcklig att man lägger den ifrån sig. Jag har svårt att se att en andra läsning ska ge en annan upplevelse.

Samtidigt är boken ett intressant experiment som tycks gå ut på att genom betingning förvandla det obehagliga till något erotiskt. Paradoxalt nog är språket på många sätt njutbart, med sin poetiska klang. Men jag läser boken som en otäck påminnelse om kvinnors dåliga självbild, som kan skapa underkastelse och förnedring. Så många varningslampor lyser att ”Slaktaren” inte ens är kul som experimentell fantasi.
ULRIKA ANDERSSON

Rapportera fel

Funkar inte i bokform

Kawa 
Zolfagary: VITA KRÄNKTA MÄN (Galago)

2012 var de kränkta männens år. Aldrig förr har internet varit en sådan begärlig klagomur för missnöjda människor och en som tog tillfället i akt att föreviga och dokumentera detta var komikern och debattören Kawa Zolfagary. Med sin Facebooksida ”Vita kränkta män” återpublicerar han vad missnöjda män (för det är till största delen män) yttrar sig om. Oftast handlar det om rasistiska eller kränkande uttalanden om kvinnor, homosexuella eller  ”vänstermänniskor” och numera finns ett urval även samlat i bokform.
Men boken med samma namn som Facebooksidan är långt ifrån ett litterärt mästerverk, bortsett från Maria Svelands förord, då det handlar om skärmdumpar och ”kopiera och klistra in”-metoden.
Visst, det är underhållande under några sidor. Fast ju mer man läser, desto större blir klumpen i halsen och läsningen bara tragisk. Att sajten ”Vita kränkta män” tillför en viktig samhällsdebatt på internet medger jag, men varför föreviga den i bokform? Där stannar möjligheten till dialog och ifrågasättande och istället blir det bara vad förövarna i boken sysslar med, nämligen en envägskommunikation som bara mal på.

EMILIE SJÖLUND

Rapportera fel

Bittrast, trassligast, olyckligast

Arnaldur Indriðason (övers. Ylva Hellerud): DEN KALLA ELDEN (Norstedts)

Det finns en tradition inom deckarlitteraturen med huvudpersoner drabbade av diverse privata svårigheter. Skilsmässor, alkoholism, sjukdomar och annat besvärar, självklart samtidigt som hemska brott ska utredas. Martin Beck och Kurt Wallander är kända exempel på denna arketyp, men frågan är om inte kriminalpolis Erlendur Sveinsson tar priset som den dystraste.
Hans skilsmässa är den bittraste, hans relation med sina barn den trassligaste, de lyckliga stunderna är få. Som pricken över i beskrivs det omgivande isländska landskapet som ogästvänligt och ibland direkt fientligt.

I ”Den kalla elden” går författaren Arnaldur Indriðason tillbaka i tiden. Ett smart drag som han använt förut, och som förhindrar att Island blir som tv:s Midsomer där nya mord inträffar varje vecka. Erlendur besöker sina barndomstrakter i glesbygden och börjar nysta i en händelse från andra världskriget, då en ung kvinna försvann spårlöst under en storm. Händelsen har även vissa beröringspunkter med Erlendurs egna upplevelser som barn – ännu mer personlig tragedi som vi får ta del av.

All denna olycka skulle kunna bli parodisk, men Indriðason behåller allvaret och med knivskarpa formuleringar och människoporträtt sugs man in i berättelsen. När man lägger ifrån sig boken känner man sig nästan frusen – ett gott betyg i det här fallet.
ANDREAS ERIKSSON

Rapportera fel

Rökigt, spännande och överraskande

Henrik Brun (övers.: Ann Margret Forsström). LOCKFÅGELN (Massolit)

Dansken Henrik Brun är journalist och öststatskännare som prisats för sina reportage om mänskliga rättigheter, demokrati och utveckling. I ”Lockfågeln”, den första thrillern i en serie av tre, använder han sina kunskaper från en för de flesta okänd del av världen. Slovener, serber, kroater och bosnier är i boken inblandade i en härva av människosmuggling och kvinnohandel.
Huvudperson är den danske journalisten Kertil, före detta krigsreporter på Balkan. En gammal kompis, Michael, hittas mördad och frågan är vad han egentligen var inblandad i. Kertil och den slovenska reportern Ines (ung och snygg naturligtvis) försöker tillsammans lista ut vad som pågår. En kvinnlig dansk handbollsstjärna, Helle, (mycket attraktiv förstås) är gift med en slovensk höjdare och har haft kontakt med den döde Michael.

Det ständiga rökandet ger öststatstouche när intrigen och spänningen tätnar. Handlingen där slovenerna försöker lägga hinder i vägen när Kroatien försöker få inträde i EU är trots allt lättillgänglig, bland annat tack vare en illustrativ kartbild. Lite onödiga är de väl undervisande förklaringarna vid den oväntade upplösningen.
Men summerat: en realistisk bladvändare i ovanlig miljö, absolut läsvärd.
INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Skogsbonden som satte sig på tvären

Harald Holmberg: ETT BROTT I SKOGEN? (Ord och visor)

Det verkade stolligt när bonden Harald Holmberg i Norrbäck väster om Lycksele åtalades för att han ville sköta sin skog på ett annat sätt än enligt Skogsstyrelsens direktiv. Skulle han vara inte bara en sämre, utan rent av en lagbrytande skogsägare, för att han inte ville kalavverka mer skog på sina skiften än han redan gjort?
Saken gick till och med till tinget, Harald skulle stå till svars, men målet blev nedlagt. Nu hade man dock inte trampat en vanlig liten knegare på fötterna. Han var väl inläst på motiven för sitt handlande och hade stöd från några lika envisa forskare. Att gallra skog kan vara bättre för både klimat och tillväxt än att ta ut stora kalhyggen.

Om detta handlar den bok som Harald Holmberg nu gett ut med några tillägg från de forskare och andra skogsmän han velat åberopa. Den är delvis ganska teknisk, och många aspekter på frågan är tydligen inte alldeles enkla att väga ihop ens för dem som är inne i branschen. Men nog kan den ge upphov till tankar om vad som egentligen händer när virkesbil efter virkesbil kör det ena lasset efter det andra av mer eller mindre halvvuxna träd till våra massafabriker.
Kanske pågår en rovdrift som på sikt drabbar våra efterkommande?
STEFAN HOLMBERG

Rapportera fel

Mörk röra när alla hatar alla

J K Rowling: Den tomma stolen (Wahlström & Widstrand)

Med Harry Potter skapade J K Rowling ett dygdens monster som torde stå henne upp i halsen. Det kändes mot slutet av sviten nästan som om ett snedsteg från den magiske huvudkaraktären skulle leda en hel generation in i fördärvet.
Så vad gör Storbritanniens folkkäraste författare nu när såväl böcker som filmer har nått vägs ände och hon har friheten att skriva precis vad hon vill?
Ger sig in i raka motsatsen – en bok för vuxna, där den linjära hjältedådssagan bytts ut mot ett flertal oäventyrliga historier som vävts ihop till en än mer oäventyrlig helhet. Självklart är bokens femhundra sidor fullmatade med sex, droger och obsceniteter.
Men även här har pekpinnen en huvudfunktion: de småsinta och intoleranta ska skärskådas och dömas.

”Den tomma stolen” tar sin början när bokens enda genomgoda karaktär kolar vippen. Barry Fairbrother var ledamot i kommundelsnämnden i den idylliska byn Pagford och hans död skapar en plötslig vakans i nämnden.
Intrigerna inleds omedelbart. Fairbrothers motståndare vill överlåta ghettoområdet ”Fields” och dess många missbrukare till grannstaden Yarvil. Med honom ur vägen är det bara en tidsfråga innan Pagford en gång för alla kan återgå till sitt naturligt pittoreska tillstånd.

En av Rowlings största styrkor i Harry Potter-sviten var just hur hon kunde förena läsarna i ett gemensamt hat mot trångsynta individer (så som Dolores Umbridge och familjen Dursley).
Men i ”Den tomma stolen” saknar hatet verklighetsförankring – alla är så där onda och alla hatar alla. Det finns ingen kontrollgrupp av normalt funtade människor som ger kontrast. Den enda goda karaktären dör som sagt på sidan tre.
Rowling har sagt att det här var en bok hon var tvungen att skriva, men då kunde hon ha gjort det med lite mer finess.
Jag hade förväntat mig något sämre eller bättre. Den här mediokra röran är bara deprimerande.
THEODOR EKENSTEDT

Rapportera fel

Kantinlottan och det anständiga livet

Maija Kitunen: DAGBOK FRÅN FRONTEN (Kulturhistoriska bokförlaget)

I vår tid och på vår plats på jorden kunde Maija Kitunen ha deltagit i matprogrammet ”Halv åtta hos mig”. Men nu var hon kantinlotta i finska armén och tiden december 1939; den ryska krigsmakten har angripit ett folk som med förtvivlat försvarar sitt land.
Kantinlottornas uppgift är att under vilka förhållanden som helst förse soldaterna med mat och dryck. Efter en första strid återvänder männen, nu med ansikten hålögda och likbleka av trötthet och anspänning.

Men Maija Kitunens krigsdagbok handlar också om att upprätthålla ett aldrig så enkelt anständigt liv, i trots mot kriget: som tillfällen till bastubad, eller en hastigt uppblossande romans. Galghumorn blir ett stående verktyg mot missmodet. Faktum är att ”Dagbok från fronten” håller krigets värsta scener något så när osynliga – ungefär som vi aldrig ser Helge Skog i bild i matlagningsprogrammet.
Efter två år står Karelens skogar åter för scenografin. Nu förnims tröttheten allt tydligare, de åtminstone tillfälliga framryckningarna får närmast en nedslående effekt; så mycket har förstörts sedan förra gången de var där.
Mija Kitunen överlevde kriget, flyttade till Sverige, bildade familj och dog först 2005. Den enda bland studentkamraterna som inte stupade.
STEFAN HOLMBERG

Rapportera fel

Varför, Alex? Varför?!

Peter Stamm
 (övers: Sofia Lindelöf): SJU ÅR (Thorén & Lindskog)

Det är skönt när man kan läsa en bok utan krusiduller och postmodernistiska språng. Som när Peter Stamm skriver om ett framgångsrikt arkitektpar, Alex och Sonia, som lever i 1980-talets Tyskland. De har allt, ändå ligger livsledan över dem likt en blöt yllefilt.
Som ung student träffar Alex Iwona, ett polskt bokhandelsbiträde. Hon är den eleganta och ambitiösa Sonias motsats: ful, tyst och hundliknande trogen. Alex inleder ett förhållande med Iwona, trots att han föraktar henne. Han kan inte låta bli. När Iwona blir gravid vrider sig berättelsen några små, men förödande grader åt ett annat håll.

Det här är en bok om början, mitten och slutet på ett äktenskap och om hur dunkla våra inre motiv och begär kan vara. Varför har Alex ett förhållande med en kvinna han föraktar samtidigt som han åtrår henne? Varför finner sig Sonia I det? Vad fick Iwona att göra det hon gjorde när hon blev gravid?
”Sju år” är en bok som beskriver existentiella val och krav på ett bedrägligt lättillgängligt språk. I en bokcirkel torde den väcka många diskussioner och perspektiv, men boken är värd att läsas i vilket fall som helst. För det är så här livet kan vara: ganska obegripligt.
LISELOTTE ENGMAN

Rapportera fel

... men hittar han rätt läsare?

Stephen Law (övers: Jan Wibom): BLUFF (Fri Tanke)

I alla tider har bluffmakare utnyttjat andra godtrogenhet för egen vinnings skull, i större eller mindre skala. Från småskojare som är ute efter lite extrapengar till religiösa och politiska ledare som strävar efter mer makt.
Med ”Bluff” vill Stephen Law vill sätta stopp för lurendrejarna genom att lära oss vilka metoder som används för att få oss att lägga det sunda förnuftet åt sidan. Han skriver detaljerat och sakligt om de mekanismer som till exempel använts av sekter och i propaganda. Men tyvärr blir det ibland lite väl akademiskt när Law för fram bevis efter bevis som maler ner de typiska bluffargumenten till småsmulor. En del anekdoter från verkligheten tas upp, men mycket har man hört förut och i mer fängslande versioner.

En bit in i boken börjar man undra om den är särskilt målgruppsanpassad. Skulle de personer som faller för spännande, målande bluffmakare ta till sig en sådan här text? Eller kommer huvuddelen av läsarna att vara skeptiker som redan står på författarens sida?
En annan tanke som slår mig är att den här boken rent av skulle kunna fungera som en lärobok för den som faktiskt vill lära sig lura andra.
Ämnet må vara viktigt, men sammanfattningsvis är ”Bluff” en intressant bok som tyvärr är lite för oengagerande för att bli riktigt minnesvärd.
ANDREAS ERIKSSON

Rapportera fel

Färgburkar, pianon, folk och hundar

Gunnar Enqvist: EN AV HUNDRA/EN PÅ TUSEN (Ord & visor)

Det finns en typ av författare som aldrig får recensioner i de stora tidningarna, men som ger sina mer lokalt belägna läsare behållning och glädje.
Polisen och konstnären Alf R V Staflund är en, han har ju även läst sina böcker i lokalradion. En annan är trubaduren Gunnar Enqvist, som lagom till julen kommit med sin sjätte bok som faktiskt är två.
Från ena pärmen om hur han blev ”En av hundra”, varmed avses de som kom in vid dåvarande Centrala verkstadsskolan i Skellefteå 1953.

Fyra år och många mer eller mindre dråpliga minnen senare fick han gesällbrev som målare. Men den yrkeskarriären tog snart slut sedan unge Gunnar tvingats använda en giftig målarfärg. Efter diverse krokar i yrkesvalet blev han så ”En av tusen”, vilket betydde att han klarade att lära sig stämma pianon. Om det livet med sina många resor handlar den spegelvända halvan av boken.

Gunnar Enqvist skriver med stillsam humor om de människor han mött, för att inte tala om deras hundar. Boken, som illustreras av egna teckningar, belastas varken av sentimentalitet eller bitterhet, två faror som kan ligga på lur för den som vill blicka bakåt på livet. Ett stycke småtrevlig läsning som gott kan rekommenderas i vintermörkret.
STEFAN HOLMBERG

Rapportera fel

Vemod, våld och jazz

Åke Edwardson: HUS VID VÄGENS ÄNDE (Albert Bonniers förlag)

Jobbet är för somliga ett kall, något som ger livet mening.
I de flesta deckare drivs kriminalkommissarien av ambitionen att finna sanningen och sätta dit våldsverkarna.
När Åke Edwardson nu låter Erik Winter återuppstå efter fyra års frånvaro, sedan han nästan drunknat i en pool i Marbella, är det just detta som för honom tillbaka. Åter i ett snöigt Göteborg vill han göra rätt för sig och ta tag i buset. Nu är det värre än så, en kvinna och två av hennes barn hittas mördade i en villa. Märkligt nog är det tredje barnet, en baby, skonat.

Erik Winter analyserar, testar olika teorier, vänder och vrider på det som hänt och besöker villan om och om igen. Han lyssnar på John Coltrane, funderar över livet, dricker sin whisky, halstrar koljafilé, tunt skivad vitlök och körsbärstomater, toppar med citron och paprika och låter bladpersilja och Maldonsalt bli pricken över i.
På Costa del Sol bor hans hustru, två barn och hans döende mamma. Under utredningen kastar han sig ombord på ett plan för att träffa dem – för att snabbt återvända till Sverige och jobbet. Frun är förstående, fixar allt.

Upplösningen är klurig men den välskrivna resan dit är den stora behållningen. Det lugna tempot, filosoferandet och engagemanget bland Winters kollegor. Ett stycke god skönlitteratur!
INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Stenrik, udda och engagerad

Neil Young (övers. Patrik Hammarsten): FREDSFÖRKLARING (Norstedts)

Han har lyft gnällsången till himmelska höjder, men är också besatt av modelltåg, gamla bilar och bilar som går på miljövänlig och nästan ingen energi och naturligtvis får han mig att undra hur korkad jag var som reade bort min LP-samling.
I 40 år har Neil Young varit uppburen musiker; i Buffalo Springfield, i Crosby, Stills & Nash (& Young), i Crazy Horse och på egen hand,
Nästan lika länge har han missbrukat droger, men nu är han nykter och ren och vad den som äntligen minns och ser klart?
Skriver en bok, förstås.

”Fredsförklaring” har inte bara en kul svensk titel utan gör också skäl för både den och originalet ”Waging Heavy Peace – A Hippie Dream”: Neil Young talar väl om allt och alla utom Spotify och ITunes som tar bort nästan hela ljudupplevelsen. Han är snorrik, förstås, men också en egensinnig rackare vars alldeles egna text liknar blogg dit varje infall haft omedelbart tillträde.

Strukturerat? Nja. Men även om berättelserna från turnéer och skivinspelningar kan bli påfrestande lång finns också hans barn med, inte minst ”vår spastiske och icke-verbale andlige ledare Ben Young” vars farsa startat en skola för funktionshindrade barn, är besatt av att skapa revolutionerande ljudsystem och bilmotorer och verkar vara en engagerad, godhjärtad själ, med eller utan blommor i håret.
OLLE LUNDQVIST

Rapportera fel

En ensam och udda flicka

Michèle Lesbre (övers. Lotta Riad): NINA AV EN SLUMP (Sekwa)

Nina kom till av en slump och fick sitt namn av en slump. Hela hennes liv är en slump. Så tänker den unga Nina medan hon tvättar håret på frisörsalongens kunder och drömmer om att få spela Nina i Tjechovs ”Måsen”. Nina bor med sin unga, vackra och ensamstående mor Suzy som arbetar på traktens enda textilfabrik. Den otäcka fabrikschefen Delplat vill lägga ned fabriken, vilket leder till strejk. Suzys födelsedag närmar sig och Nina börjar leta efter en present. Då stöter hon på en vit katt som leder henne till Delplat. Han kommer med ett erbjudande och för första gången i sitt artonåriga liv fattar Nina ett överlagt beslut.

”Nina av en slump ”är en sorgsen berättelse om en ensam och udda flicka. Nina försöker förstå och knyta an till sin mor som inte finns där för henne på det sätt som Nina vill. Det är mycket analyserande och mycket reflekterande som ligger många nivåer över hur en artonårig arbetarklassflicka kan tänkas resonera. Berättelsen är fragmentarisk och svår att få grepp om. Som stilexperiment är den intressant, men det gör den också svår att ta till sig. Vad är Ninas fantasier? Vad har hänt? Jag läste boken utan att känna något intresse alls, så frågan blir mera ”Vem bryr sig?”
LISELOTTE ENGMAN

Rapportera fel

Det blir lite skvallertidning

Margareta Beckman: KUNGAR, DROTTNINGAR, ÄLSKARE OCH ÄLSKARINNOR (Fischer & Co)

Margareta Beckman låter oss följa med på en sängkammarresa bland de europeiska kungahusen från Henrik II av Frankrike via England, Polen, Preussen, Ryssland, Danmark och slutligen Sverige. Hon är uppenbarligen hemma i både miljöer, seder och relationer och det är när hon beskriver miljöerna, procedurer kring påklädnad eller de kungligas nöjen, brutala sjukdomar och död som boken lyfter.
Tyvärr är det inte huvudfokus i ”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor”. Älskarinnor, och älskare för den delen, radas upp. Hos flera kungar i så rask takt att det blir svårt att hålla isär dem. Porträttbilderna är tyvärr sällan till hjälp – det är samma stora ögon och hår. Till slut blir det lite skvallertidning, om än i sofistikerad form.

Varför har den här boken skrivits – frågar jag mig efter att ha avverkat ett par kungligheter. Varför dessa regenter? Är det extrema på något sätt? Kungligheterna tycks i regel nöja sig med vad som i dag skulle betraktas som ett genomsnittligt antal partners. Konvenansäktenskap och makt har antagligen inte gjort dem mindre benägna att begå äktenskapsbrott. Det är knappast chockerande och historiskt för ytligt.
Margreta Beckman har glimten i ögat men jag hade hellre läst om en kunglighets relationer och samtidens politik och hovkultur.
ULRIKA ANDERSSON

Rapportera fel

Våld, lögner och usel moral

Denise Mina (övers: Boel Unnerstad): GUDAR OCH ODJUR (Minotaur)

När jag slår upp”Gudar och odjur” har jag nyss läst en intervju med Denise Mina. Hon verkar oerhört trevlig och jag vill så gärna att boken ska vara riktigt bra! Inledningen är pang på, en äldre man skjuts brutalt ihjäl vid ett rån på ett postkontor. Mannen står i kön med sitt barnbarn, men lämnar pojken till en ung man som står bakom honom och börjar helt oförklarligt assistera rånaren.
Denise Minas centralfigur är den kvinnliga kriminalinspektören Alex Morrow som hemma har tvillingar på fyra månader (märkligt frånvarande i handlingen) och en komplicerad relation till sin halvbror, den kriminelle Danny.
Parallellhistorien i romanen gäller en osympatisk politiker, Kenny Gallagher, omoralisk och falsk. Det handlar om laddade förhållanden när Alex ska reda ut det märkliga rånmordet. Det visar sig naturligtvis att allt hänger ihop, men innan dess tecknar Denise Mina flera udda personporträtt.
Ett råd: ägna dig åt den här romanen utan längre uppehåll mellan lässtunderna. Annars är det hopplöst att hålla isär alla inblandade, speciellt alla de poliser som bara presenteras med efternamn. Rör det sig om en manlig eller kvinnlig person? Ett onödigt irritationsmoment. Av fem möjliga poäng får Gudar och odjur en trea, för den är inte i klass med föregångaren, ”Getingsommar”.
INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Stelt, skickligt - men bara halva historien

Denise Mina (manus), Leonardo Manco och Andrea Mutti (teckningar) efter Stieg Larssons roman: MÄN SOM HATAR KVINNOR – EN SERIEROMAN, DEL 1 (Norstedts)

Lisbeth Salander är tillbaka! Men inget nytt under solen. Det är samma ”Män som hatar kvinnor” som berättas ännu en gång, nu som seriealbum. För er som läst romanen och sett filmerna är det få överraskningar som bjuds i själva handlingen. Men utförandet tål att tittas närmare på.
Deckarförfattaren Denise Mina har föredömligt destillerat Stieg Larssons detaljerade roman ner till de allra viktigaste scenerna och dialogerna. Långa sekvenser berättas enbart med bilder – precis som det ska vara i en skickligt utförd serieberättelse.
Tecknarna Manco & Mutti ges därmed stora möjligheter att glänsa, vilket de stundtals gör. Det är mörkt, dystert, stämningsfullt och närmast fotorealistiskt, men ibland stelt och med likartade ansiktsuttryck rakt igenom. Ibland brister det i Sverigeskildringen vilket är synd då den ”exotiska” miljön ges stort utrymme.

Små guldkorn gör att även den som slukat alla tidigare versioner av denna berättelse hittar något nytt. Nya infallsvinklar på kända scener, bifigurer som ges mer utrymme och tid för känslor och eftertanke gör att denna bearbetning står stadigt på egna ben.
I slutet av seriealbumet höjs tempot och några av romanens mest minnesvärda – och vidriga – scener skildras. Men där slutar också albumet, som motsvarar ungefär första halvan av romanen. Resten får vi vänta tålmodigt på. Jag förstår viljan att ge ut något så snabbt som möjligt, men tror att resultatet blivit bättre om man serverat hela boken på en gång.

ANDREAS ERIKSSON

Rapportera fel

Brittiskt, långsamt, lustfyllt

Peter Robinson: EN FÖRGIFTAD MAN (Minotaur)

Ofta nöjer jag mig med att en deckare är så spännande att jag helst inte vill lägga den ifrån mig. Det viktigaste är att det finns en bra handling som hela tiden leder framåt. Då kan jag ha överseende med att författaren inte är någon litterär höjdare.
Men när Peter Robinson nu lämnat kommissarie Alan Banks bakom sig och i stället låter en privatperson stå i centrum får han full pott.
I ”En förgiftad man” fängslas jag av hans språk, hur texten flyter fram när kompositören Chris Lowndes flyttar från USA till ett stort gods i Yorkshire för att börja ett nytt liv sedan hans hustru avlidit. Stilistiskt handlar det njutbara om långsamheten, stämningen i huset när regnet smattrar mot rutorna, hur Chris sitter och läser framför brasan och mörkret smyger in i de stora rummen. Han funderar över livet och den fascinerande kvinna som en gång bodde i huset men avrättades för att ha giftmördat sin man. Han börjar intervjua folk i bygden och långsamt klarnar bilden.

Greppet att blanda nutid med förflutrt är inte alltid lyckat, men här flyter det smidigt och suggestivt in i handlingen. Action? Icke. Men utan makabra mord håller Peter Robinson mig fängslad från första till sista sidan, under en intensiv och koncentrerat lustfylld läsning. Rekommenderas!
INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Värmer likt solen under huden ...

Nina Bouraoui: ENSTÖRIG (Elisabeth Grate Förlag)

Nina Bouraoui räknas till Frankrikes mest betydande författare och har nu i Sverige sju översatta titlar. Romaner som smälter samman till en intensiv, uppslukande antologi om den kvinnliga själens kartografi. De handlar om minne, identitet och begär; det imaginära och det verkliga som smälter samman medan språket strukturerar det inre.
Den som läst Bouraoui tidigare känner igen Algeriet, apelsinlunderna, havet och pojkvännen i ”Enstörig”, tonåriga Alyas anteckningsbok där hon skriver om vännen Sami som försvann och om saknaden efter honom. Samis mamma är psykiskt sjuk och Sami bar hennes gränslösa galenskap inom sig likt ett sår som aldrig läkte.

Berättelsen utspelar sig 1979 och man spekulerar i Algeriet om utomjordingar eller USA kommer att ta över jorden. Men det är Alya som är i centrum i boken. Henne kärlek till Sami, oron och saknaden efter sin vän. Det är en tät berättelse som ”värmer likt solen under huden”. Läs och låt dig förföras av de smeksamma orden.
LISELOTTE ENGMAN

Rapportera fel