Star Wars – Det mörka hotet

Haraball

Sleep tall (Fysisk ­Format)

Betyg:

HARDCORE PUNK. På norr­baggarna Haraballs Face­book-sida kan man läsa att bandet influerats av Minor Threat, Bad Brains, Black Flag, Poison Idea, D.Y.S, SSD, Negative Approach, Septic Death, Void och Angry Samoans. Amerikansk hardcore, helt enkelt. Fast från Norge. Och jo, det hörs helt klart. Moderna tugg i gitarrspelet kan skönjas i vissa spår, men för det mesta är det välbekanta rytmer och ackordföljder jag hör. De flesta låtarna följer samma, bokstavstrogna, mall. Det är charmigt, men inget jag blir överdrivet andfådd av. Fast med det sagt är det ändå riktigt svårt att inte vilja dumdansa till en låt som ”Jeremy smoked”. En riktig hardcore-rökare som skulle platsa på vilket vältummat och creddigt blandband som helst. Det finns mer i Norge än black metal och dålig pop.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Primal Scream

More light (Ignition Records)

Betyg:

ROCK. ”Ingen skriver saker rakt ut längre. Obegripligt nog begränsar de sig till att skriva fucking kärlekslåtar”, ryter Primal Screams sångare Bobby Gillespie i en intervju med Expressen. Sångaren som gjort sig minst lika omtalad för sitt tunga drogberoende, numera ren (?), bestämde sig inför ”More light” att göra en platta om samhällets mörka sidor. Missbruk, våld och orättvisor är några av ämnena som tas upp på bandets tionde album.

Med det är tiden från ”Screamadelica”, bandets mest hajpade album från 1991, nästan lämnad. Än finns influenser från reggae, Hacienda (Fac 51) och psykedelisk rock men de är betydligt mer nedtonade. Faktum är att redan på första spåret ”2013” så vet man att ”More Light” kommer bjuda på något helt annat. Och helt ärligt så känns det rätt så härligt att Primal Scream har lämnat det gamla bakom sig. Det är svårt att inte beundra ett band med 30 år på nacken som lyckats göra sig betydligt mer uppdaterade nu än vad de varit på länge.

1960-talets funk och blues möter Bobby Gillespies poetiska röst i vad som är albumets bästa spår, ”Tenement kid”, och man vet att detta kommer stanna hos en betydligt längre än vad Primal Screams tidigare album gjort. Och visst, ”More light” har en del svagare spår, men de är få, väldigt få.

EMILIE SJÖLUND

Rapportera fel

Mike Vass

Decemberwell (Rusty squash horn records)

Betyg:

FOLKMUSIK. Mike Vass från Skottland spelar mest fiol och gitarr men även kristallglas, melodica och glockenspel med mera på sin första soloskiva. Ibland när jag hör en skiva kan jag börja fundera på varför artisten gjort just denna musik. Det kanske beror på att det inte är uppenbart dansant, stämningsskapande eller på annat sätt bruksmusik, och så kände jag för Mike Vass.

Men när jag har en bunt skivor att recensera brukar jag göra en spellista och spela i läget ”blanda” och då upptäckte jag att varje gång jag gick fram till musikspelaren för att kolla vems låt det var, så var det Mike Vass. Så något speciellt har han, även om det är svårt att definiera. En vacker, oftast stillsam musik skapad för sin egen skull.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Vampire Weekend

Modern vampires of the city (XL)

Betyg:

POP. Frågan är om det finns ett trendigare band än Vampire Weekend. Hollywoods celebriteter minglade friskt när bandets tredje skiva premiärspelades vid en tillställning tidigare i vår.

Nu är detta ingen garanti för att musiken håller hög kvalitet, snarare tvärtom, men det är en alltigenom trevlig lyssning som bandet skapat. Framför allt med en svärta som känns mer påtaglig än de två tidigare skivorna.

Ibland kanske Paul Simon- och Graceland-komplexet blir lite för omfattande. Men det finns sämre riktmärken i pophistorien och att lyssna på ”Everlasting love” och ”Unbelievers” blir två trevliga höjdpunkter på en i övrigt bra skiva.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

MS MR

Secondhand rapture (Columbia/Sony)

Betyg:

POP. MS MR står för sångerskan Lizzy Plapinger och producenten Max Hershenow. Hajpade singeln ”Hurricane” är en dov pop­pärla som sätter tonen för skivan. För det är inte det mest lättlyssnade som nått trumhinnorna, däremot blir det aldrig svårtillgängligt enbart för sakens skull. Samplingar och beats har ett syfte och rösten ligger precis lagom långt fram i den knivskarpa produktionen.

När tempot ökar, som i Fantasy blir det mindre unikt, men likväl bättre än flera av sina gelikar.

Jag kan i ärlighetens namn inte sluta tycka att denna debutskiva lika gärna skulle kunna vara den naturliga fortsättningen på La Roux karriär. Så bra är det!

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Agnetha Fältskog

A (Universal)

Betyg:

POP. Är man det ena A:et i ABBA är varje nytt skivsläpp en stor händelse. Därför är det skönt att Agnetha Fältskog, för en gångs skull, får visa att det inte faller platt. Balladerna dominerar, liksom Fältskogs karaktäristiskt ljusa röst, på en skiva som andas lagom mycket ABBA.

Man kan visserligen hacka på den harmlösa inramningen och de uttjatade texterna. Men det är iklätt en produktion som passar och i slutändan låter det som en helhet. Pianobaserade ”I was a flower” och ”I keep them on my floor beside my bed” sticker ut lite extra. I dessa dagar när ABBA-museum invigs och en eventuell ABBA-återförening är på tapeten igen är det skönt att någon i gruppen tittar framåt.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Mer komplicerad än gullig

Annika Persson: JAG VILL JU VARA FRI (Norstedts)

Lena Nyman surar. Hon fick inte åka i Tage Danielssons bil. Hon fick åka med ”Monkan” (Monica Zetterlund) istället. Dessutom har han och Hasse inte vett att ta vara på henne och låta henne utvecklas. Många år tidigare hyllades hon som ett geni på Dramaten och hon arbetade med Ingmar Bergman och Alf Sjöberg. När hon sedan lämnade detta för att jobba med Hasse och Tage var det många som höjde på ögonbrynen, men hon dominerade där också med sin komiska begåvning. Men sedan tog det liksom stopp.

När Lena Nyman dog lämnade hon efter sig 17 papperskassar med dagböcker, anteckningar, brev och fotografier. Hon försökte in i det sista skriva sin egen självbiografi men lyckades aldrig. Annika Persson tog istället på sig uppgiften och kanske var det bra – eftersom Lena Nyman inte längre finns i livet har hon ingen chans att censurera sig själv.
Det nämns flera gånger hur alla omkring henne blev smått förälskade, trots alkoholen, självsvälten och hennes destruktiva beteende. ”Hon var ju så gullig” som en intervjuad person säger i boken. Men genom helheten i ”Jag vill ju vara fri” blir hon mer komplicerad än gullig. Man vill både krama och skälla på henne. Det är en bok som är svår att lägga undan.
ÅSA SAMUELSSON

Rapportera fel

Vandrande resenär ser och skriver

Roger Melin: VATTNET SER DET SOM INTE FINNS MEN VARIT: FÄLTHANDBOK FÖR PILGRIMER (Black Island Books)

Den kryptiska titeln på Skelleftebon Roger Melins sjätte diktsamling ger ett hum om dess innehåll. Den handlar till stor del om naturfenomen: björkskogar, spindlar, granar, havssulor, glaciärer, vattenfall, regn och mycket annat som lever sina egna liv, om än påverkade av vår existens.
Roger Melin är en vandrare och resenär: han slår upp sitt tält, rullar ihop sina regnkläder, besöker vulkanön Island efter det stora askregnet, här och var skriver han en dikt, den kan för den delen också handla om döden och annat existentiellt svårbegripligt – ibland med självironi: ”när lavan skrattar åt alltihop har jag lagt ned för mycket allvar på fågelskådandet och på gudsskådandet”.

I allt detta finns givetvis även mänskliga relationer – ”men be mig inte tala om kärleken, den för ut underrättelser om sig själv ändå” – och vi är dessutom så tidsbegränsade varelser: i en dikt nämns en semester som blir den sista tillsammans för fyra gamla vänner där vänskapen har samlats ihop under fyra decennier, därefter är det slut, en av dem får en stroke och träder in i den och stannar där med landskapets utkanter och sorgen för ögonen.
Bra lyrik kan åstadkomma en rörelse, en känsla som slår an. Här och var gör Roger Melins dikter detta. Vackert så.
STEFAN HOLMBERG

Rapportera fel

... men guddottern är hans allt

Dy Plambeck (övers. Fredrik Ekelund): GUDFAR (Albert Bonniers)

1976 är Uffe medlem i motorcykelklubben Spitfire och deras fester ska vi inte tala om, fast det är just vad Dy Plambeck börjar med att göra.
Uffe är titelfigur i ”Gudfar” och är/var inte bara motorcykelbuse i Köpenhamn utan också en känslig typ, färgad av knepiga relationer med sina närmaste. Pappa alkisen, mamman som övergav honom, Valeska som prioriterade knarket. Och så Pettring, guddottern.
Han är murare också, en skicklig hantverkare med massor av yrkesstolthet, en som inte tolererar fusk.
En komplicerad, men knappast unik typ.

Hans bagage är tungt; man anar att det är därför hans kärleksliv inskränkt sig till sex med klubbfesternas tjejer, Valeska och några till.
Och pappa dör och mamma, som han sent omsider på något sätt försonats med, är på väg att göra detsamma och Valeska är borta, men Pettring, guddottern, älskar han över allt förstånd, för hon är ju hans familj.
Henne får inget hända och känslomässigt hämmad är inte detsamma som handlingsförlamad. Passa er, alla pojkvänner som gudfar finner olämpliga!

Dy Plambeck har skrivit en tunn (200 sidor) bok som borde kunna slukas, men känns tungtuggad. Det är hoppen i tiden, fram och tillbaka. Det är bristen på dialog. Det är inte svårt att känna för Uffe, men boken om honom hade kunnat göras lättillgängligare.
OLLE LUNDQVIST

Rapportera fel

Klart och sotigt om ondska och förtryck

Sofi Oksanen (övers. Janina Orlov): NÄR DUVORNA FÖRSVANN (Albert Bonniers)

I två tidigare romaner skildrade Sofi Oksanen den sovjetiska ockupationen av Estland, temat är detsamma i ”När duvorna försvann”, men nu är fokus på den korta period när tyskarna ockuperade landet.

Titeln är dubbeltydig, men det får läsaren själv upptäcka. Boken handlar om Edgar, hans hustru Juudit och Edgars idealistiske kusin Roland och dennes fästmö Rosalie. Hon är Juudits syster och försvinner mystiskt innan bröllopet, men Roland tror sig veta vad som hänt. Edgar gifter sig med Juudit kort efter detta. Han samarbetar villigt med både tyskar och ryssar.

Äktenskapet är djupt olyckligt och Juudit bryts ned. Under krigsåren skiljs de åt och under den tiden blir Juudit förälskad i en tysk SS-officer och blir hans älskarinna innan makarna återförenas. När Edgar i sin nya roll som ryssarnas propagandaförfattare hittar tecken på att Roland kan vara vid liv blir han orolig.

Intrigen är komplicerad och berättandet lagt i många lager, precis lika komplext som Estlands historia och bokens karaktärer. Det är en bitter historia med ett slut som river i läsaren. På ett både glasklart vackert och sotat kärvt språk skriver Oksanen om ondskans och förtryckets mekanismer som ingen annan. Ja, det skulle vara Herta Müller då. Det är magnifik litteratur som Oksanen har skapat. Läs och njut!

LISELOTTE ENGMAN

Rapportera fel

Mördare, mygel och prima underhållning

Jussi Adler-Olsen (övers. Leif Jacobsen): MARCOEFFEKTEN (Albert Bonniers)

Det här är den femte deckaren jag läser om den danske kriminalinspektören Carl Mørck och hans assistenter, den hemlighetsfulle Assad och den färgstarka Rose som retar Carl vad hon än gör. Jussi Adler-Olsens grepp att låta den undanskuffade Avdelning Q husera nere i källaren i polishuset har blivit ett udda och pittoreskt inslag. Där kan Assad lägga ut sin bönematta och den oförskämde och plumpe Carl kan diskret vårda sin panikångest.
Titeln ”Marcoeffekten” syftar på huvudpersonen, en zigensk femtonårig pojke som rymmer från klanens överhuvud när han tjuvlyssnar och får höra att denne planerar att stympa honom för att han som tiggare ska dra in mer pengar. Marco lever på gatan, jagad av sina plågoandar och av en annan för honom oförklarlig grupp personer. Det är tydligt att han ska oskadliggöras.
Samtidigt utspelar sig ett drama där en grupp bankpotentater myglar med medel för u-landsbistånd.

Allt fuffens med aktieköp och investeringar engagerar inte, men det är omåttligt nervpirrande när de fula fiskarna ger sig på varandra.
Pojken Marco är kanske i gulligaste laget och de onda väl onda när fantasin skenar i väg för Adler-Olsen och alltihop slutar i ett våldsamt crescendo.
Men humor och action i denna saliga blandning ger ändå storartad underhållning.
INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Hemska minnen från Malmö

Kristian Lundberg EN HEMSTAD: BE- RÄTTELSEN OM ATT FÄRDAS GENOM KLASS- MÖRKRET (Wahlström & Widstrand)

Vad gör en barndom fylld av kränkningar med en människa? Hur går man vidare och är det ens möjligt? På drygt 200 sidor skriver Kristian Lundberg om staden, i det här fallet Malmö. Staden som förvaltare av minnen – i princip genomgående sorgsna, ångestskapande och ibland rent avskyvärda. Barn växer upp i fattigdom, sviks och kränks. Arvet förs vidare till nästa generation eller bryts av döden.
Geografin spelar en viktig roll, men känns oviktig i sammanhanget för den oinvigde. Kränkningarna och fattigdomen är inte en geografisk fråga.
I förordet påpekar Kristian Lundberg att han inte skriver en självbiografi. Minnet skiftar. Det är inte konstant, skriver han.
Men självbiografisk är den likväl. Romanen är uppbyggd av minnesfragment och upprepningar i en konstruktion som liknar ältande. Samma bilder återkommer, samma människor, samma kränkningar. En galen mor, ett hus utan mat, barn som utnyttjas sexuellt, misshandlas och dör.
Bittert ältande faller mig sällan i smaken. Efter några kapitel ville jag nästan lägga boken ifrån mig, men i takt med att fragment läggs till fragment växer förståelsen och berättelsen. Men det är genomgående dystert och en desperat vädjan till vuxenvärlden om att se och hjälpa i tid.
Chansen verkar minimal.

ULRIKA  ANDERSSON

Rapportera fel

Varför allt detta hokus pokus?

Elly Griffiths (övers. Gunilla Roos): EN OROLIG GRAV (Minotaur)

Underhållande deckare med en mjukare framtoning än de så vanliga hårdkokta tilltalar mig. Och med sin huvudperson, rättsarkeologen Ruth Galloway, har Elly Griffiths, blivit en av mina favoriter. ”En orolig grav” är hennes femte roman om Ruth, hennes tvååriga dotter, kriminalkommissarien Harry Nelson (pappa till flickan) och hans hustru Michelle. Relationerna är invecklade och delikata.
Att Ruth varken är polis eller särskilt vacker tilltalar, likaså att här finns utrymme för annat än brott.
En studiekamrat till Ruth ber henne i ett brev att analysera ett sensationellt fynd av ett skelett från 400-talet, i något som kan vara ett romersk-brittiskt tempel. Men kamraten omkommer i en mystisk brand och Ruth tar dottern med och hamnar i en röra av skelettdelar och mer eller mindre hotfulla och rasistiska personer vid den historiska fakulteten.
Med henne följer Cathbad, en kompis med böjelse för det ockulta. Han kallas druid och går omkring i kaftan, liksom i tidigare böcker. Han är sympatisk, men med honom och den infekterade härva Ruth hamnar i blir det väl mycket hokus pokus.
Det är hög tid för Elly Griffiths att avveckla de ockulta inslagen, de behövs faktiskt inte. Upplägget fungerar utan dem. Och ett skeende i slutet av boken verkar antyda den utvecklingen. Ett plus för de humoristiska inslagen och ett minus för allt för mycket mysticism.

INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Nästan alla blir som förbytta

Johanna Holmström: ASFALTÄNGLAR (Norstedts)

Leila är 15 år och lever tillsammans med sin finlandssvenska mor som konverterade till islam för att kunna gifta sig. Pappan har lämnat hemmet efter att ha tröttnat på sin frus religiösa krav då han vill leva ett västerländskt liv medan storasyster Samira vänt sig till socialen för att få hjälp att komma bort. En önskan som visar sig vara svår att uppfylla i Helsingfors där många kan hålla ögonen på en.

Johanna Holmström har ett imponerande berättarspråk som gör henne förtjänt att kallas stilist, men historien i sig känns förutsägbar. Utan att avslöja allt för mycket av handlingen i ”Asfaltänglar”: feministiska storasystern blir kär i en högerextremist och blir förbytt, mamman är på gränsen till fanatisk innan hon ändrar sig och blir förbytt, Leilas hemliga kompis Linda som är skolans häftigaste och mest osympatiska tjej klantar sig och blir förbytt. Leila däremot fortsätter att vara den hon alltid varit.

Det är synd att handlingen faller platt då författaren vill ta upp relevanta frågor kring mångkulturalism och huruvida det verkligen finns ett samhälle där patriarkatet inte regerar. Tyvärr ger ”Asfaltsänglar” inte några vidare svar på det. Och visst, Johanna Holmström lyckas ta död på en del fördomar kring religion och kvinnosyn men det är omöjligt att inte tycka att något saknas.
EMILIE SJÖLUND

Rapportera fel

Cathedral

The last spire (Rise Above Records/Metal Blade Records)

Betyg:

DOOM METAL. Tack och adjö, Cathedral. Med detta tionde album sedan starten 1989 packar bandet ihop sina grejer och säger hejdå. Den sista spelningen avverkades redan i fjol och nu kommer bandets – om man vill kalla det så – dödsruna. Det mesta är sig dock likt. Lee Dorian, som en gång var sångare i grindcoreplutonen Napalm death, sjunger med mer inlevelse än teknik. Riffen är tunga som bly och antisvänget är intakt. Speciellt det gastkramande trycket i ”Tower of silence” pressar nära nog ögonen ur sina hålor. Jobbig känsla, fast på ett bra sätt. De senaste albumen har inte riktigt hållit den höga klass som bandet gjort sig kända för, och därför är det skönt att bandet sätter punkt med en stabil platta. Tack, igen.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Melvins

Everybody loves sausages (Ipecac)

Betyg:

METAL/ROCK. Få band är så unika som Melvins. Bandet släpper skivor stup i kvarten och försöker hela tiden förnya och förbättra sin musik. Ett som är säkert är att man inte riktigt vet vad man får med Melvins, förutom att det låter som Melvins. Så även denna gång. Bandet tjugonde(!) album består av 13 covers av bland andra David Bowie, Venom och Queen. Melvins har en lustig förmåga att få allt att låta som Melvins. Ni vet, ungefär som när Metallica spelat in en cover och alla tror att det är bandets egen låt för att de låter på ett visst sätt. Nåja. Skivans höjdpunkt är tolkningen av David Bowies ”Station to station”. Fast trist nog är det som hindrar ett lite högre betyg att det trots allt är covers och inte egna kompositioner.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Deep Purple

Now what!? (Edel)

Betyg:

ROCK. Alla som har längtat efter en ny skiva med Deep Purple räcker upp en hand! Ingen? Nej, det var väl det jag trodde. Ytterligare ett gubbgäng som borde lära sig att bara för att man kan göra något betyder det inte att man ska göra det. Suck. Jag kryper på knä för bandets klassiska album, så en strimma av förhoppning finns ändå om att bandet ska få ihop det. Icket. ”Now what!?” gör att jag släpar mig mot skivspelarens avstängningsknapp för att få tyst på eländet. Det är trist att behöva säga det, men här är ett band som redan vid återkomsten 1984 efter ett åtta år långt uppehåll kändes trött och passé. Gissa om de piggnat till under de 29 år som passerat sedan dess? Medlemmar har kommit, gått, kommit tillbaka igen och trillat av pinn. Resultatet är ändå detsamma. Trött och gubbig rock utan vare sig pondus eller charm. Sångaren Ian Gillan, tidigare känd för sin stora röst, låter lika nasal som en Skelleftebo. Skrämmande, jag vet. Fast en liten kul detalj har jag ändå hittat, tro det eller ej. Med lite fantasi kan man nästan inbilla sig att det är hjältarna i Iron Maiden som under en inledande minut spelar i första låten ”A simple song”. Det gör ont i hjärtat att det är det enda positiva jag kan säga om Deep Purple anno 2013

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Daniel Kahn & The Painted Bird

Bad old songs (Oriente)

Betyg:

PUNKROCK-KLEZMER. Man skulle kunna kalla Daniel Kahn för klezmerns Tom Waits. Med en röst som spänner från lenaste lent till raspigaste taggtråd och långsamt, skitigt komp, sjunger han på engelska, tyska och jiddisch. Född i Detroit lever han numera i Berlin och spelar bland annat dragspel, piano, ukulele, gitarr, banjo och Hammondorgel. The Painted Bird kompletterar med fiol, bas och en trummis från Malmö.

När Kahn sjunger Leonard Cohens ”Story of Isaac” hörs det att den handlar om att offra sin son. Robert Schumanns ”Die alten bösen Lieder” framförs med distad gitarr och pukor. Det mesta materialet är annars skrivet av Kahn själv. En hel del dramatik i gränslandet rock, punk, folk och klezmer, även om denna skiva är något mer nedtonad än de tidigare.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Identity Thief

Underhållning för stunden.

Betyg:

Skådespelare: Jason Bateman, Melissa McCarthy, Jon Favreu, Amanda Peet med flera.

Regi: Seth Gordon.

Sandy Patterson är en alldels vanlig kille. Samtidigt lite snällare, lite mer godtrogen än de flesta.

Därför känns det inte helt överraskande att han blir avstulen sin identitet.

Dessutom av en kvinna, en dam, Diana, som verkligen kan sätta sprätt på kontokorten.

Där har ni inledningen till ”Identity Thief” och från början känner jag mig inte så där alldeles road.

Men jag måste erkänna att filmen tar sig. Speciellt tack vare Diana som spelas på ett riktigt underhållande sätt av Melissa Mc Carthy.

Hon är visserligen en bedragerska och tjuv. Men samtidigt serverar hon sina brott med glimten i ögat och innerst inne är hon också snäll, åtminstone tidvis …

Sandy söker upp henne i akt och mening att rentvå sitt namn.

Sandy och Diana börjar sedan en resa tillbaka till Colorado som kantas av både prisjägare och riktigt obehagligt skurkar.

Det blir biljakter, skottlossning och inte minst bisarra scener på ett hotellrum.

Och mellan det omaka paret uppstår faktiskt något som kan kallas vänskap.

Det finns naturligtvis många liknande filmer på samma tema. Historier där två helt olika människor tvingas in i en relation. Det nya är förstås att the bad guy den här gången är en kvinna.

Melissa McCarthy visar att hon dessutom är en riktig komedienne. Hon kan verkligen konsten att dupera folk – det gäller även vi som sitter i biosalongen.

Jason Bateman som spelar Sandy känns lite mer tillbakadragen. Men det är just skillnaden mellan de båda personerna som gör att kemin fungerar.

Det här är helt enkelt underhållning för stunden. En film som fungerar som avkoppling för en trött hjärna.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Olympus Has Fallen

Mycket viftande med stjärnbaneret trots att Vita Huset faller.

Betyg:

Skådespelare: Gerard Butler, Aaron Eckhart, Morgan Freeman, Angela Bassett med flera.

Regi: Antoine Fuqua.

Att hålla stjärnbaneret högt är något som genomsyrat många amerikanska filmer allt sedan John Waynes tid.

Och tydligen är det mesta sig likt även om det nu kommit en ny sheriff till stan. Denna gång i form av Mike Banning, en före detta Secret Service-agent.

Han är en tuffing i samma stil som John McClane från Die Hard-filmerna. Men tyvärr helt i avsaknad av hans humor.

Dessutom är historien som sådan rätt otrolig. Jag har i och för sig inget till övers för den nordkoreanska diktaturen.

Men att de skulle skicka ett helt kompani av terrorister till Washington för att inta Vita Huset (kodnamn Olympus, därav titeln) , och dessutom lyckas med det, känns mer som en propagandafilm från Pentagon än en trovärdig story.

Samtidigt måste jag erkänna att det ibland blir lite spännande när Mike Banning på egen hand tar upp striden som hela den amerikanska armén inte vågar göra.

Fast det är så otroligt störande när torterade personer för att hålla modet uppe svär sin trohet till den amerikanska flagggan.

Eller att den söndertrasade symbolen för Amerikas förenta stater ändå alltid till sist hissas som en symbol för vi ska få leva i en fri och rättvis värld.

Gerard Butler spelar hjälten i den här historien. Och han är ju en tuff kille men samtidigt saknar han den där så viktiga glimten i ögat för att det inte bara ska bli macho.

Aaron Echarts porträtt av presidenten känns också så där överdramatiserat.

Så jag har egentligen lika litet till övers för den här filmen som jag har för den regimen i Nordkorea.

Och det vill inte säga lite.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Iggy & The Stooges

Ready to die (Fat Possum Records)

ROCK. Trovärdighet. Kanske det viktigaste begreppet inom rockmusiken. När Iggy & The Stooges väcks till liv är därför trovärdigheten i starkt fokus. Jodå, Iggy Pop har varit med om en hel del. Trummisen Scott Asheton med, och Basisten Mike Watt är legendarisk inom tidig amerikansk hardcore. Återvändande gitarristen James Williamson, som tagit över efter avlidne Ron Asheton, har jobbat inom IT. Oklart hur slitigt det har varit. Poängen är att det inte spelar någon roll att ”Fun House” och ”Raw Power” är två av världens bästa skivor när dagens upplaga av Iggy & The Stooges består av välgödda farbröder. Trovärdigheten ligger nära den absoluta nollpunkten när Iggy Pop gastar om hur hans jobb betalar för lite, och att han vill säga upp sig. Visst, det är ingen katastrof, men jisses så trötta dessa gubbar känns.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Folkvang

Folkvang (Kning Disk)

Betyg:

INSTRUMENTAL PROGGROCK. Tänk dig din bästa dagdröm förverkligad som skogsromantisk instrumental proggrock. Visst blir du lite sugen på att höra hur det skulle låta? Folkvang från Umeå kan ge dig svaret. Med orgelkungen Bo Hansson i bakhuvudet bjuder de upp till en drömlik dans. Som lyssnare sugs man verkligen in i bandets musik. Helt enkelt ett perfekt soundtrack till att ligga i soffan och obekymrat stirra upp i taket. Det är sällan jag använder det, men fin är ett ord som passar in på Folkvang. Jo, faktiskt. Det är fin musik. Sedan att det inte finns någon sångare gör ingenting då det ger de instrumentala insatserna än mer utrymme att växa. Lite trist är dock den korta speltiden. Jag vill ha mer, men jag ger med mig när jag inser hur lätt det är att bara lyssna på albumet en gång till. Två jordiga tummar upp.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Uncle Acid & The Deadbeats

Mind control (Rise Above Records)

Betyg:

HÅRDROCK. Det är bara att tacka och ta emot. Brittiska Uncle Acid & The Deadbeats spelar så fantastisk Birmingham-grå hårdrock att det inte är nådigt. Ljudet är platt, burkigt, skränigt och alldeles underbart. Så här ska det låta. Inledande ”Mt. Abraxas” sätter tonen direkt med ett melankoliskt riff som skär sönder bröstkorgen. Bandet äter, dricker, röker och andas klassisk brittisk hårdrock. Birmingham, som sagt. Ett stort dilemma för många retrorockande band är den likriktning som drabbat genren. Det gäller inte Uncle Acid & The Deadbeats. Starkt låtskrivande, den härligt släpiga sången och alla melodier som sitter kvar flera timmar efter att skivan tystnat gör den här till en riktig vinnare. Och tyngden i avslutande ”Devils Work”. Jag säger då det. Den måste upplevas för att förstås.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Ghostface Killah

Twelve reasons to die (Soul temple/Border)

Betyg:

HIPHOP. Något som alltid lämnar en bitter eftersmak i min mun är att prata om dagens så kallade hiphop. Detta överflöd av mediokra rappare som tror att allt i livet är pengar, nedsättande ord och brott mot vapenlagen är inget att imponeras av. Men när en legend som Ghostface Killah släpper nytt i sällskap med kompositören Adrian Younge fäller jag en glädjetår. ”Twelve reasons to die” är med sin filmiska känsla och råa rappande perfekt att använda sig av när man vill åka tillbaka till eran då Wu-Tang Clan, Das EFX och Smif-N-Wessun regerade. Och givetvis är även Inspectah Decks gästspel en viktig faktor i den déjà vu som albumet bjuder på. Rota fram de rejälaste hörlurarna du kan hitta, skruva upp volymen och avnjut ”Murder spree” under en promenad så kommer du förstå vad jag menar.

EMILIE SJÖLUND

Rapportera fel

Wintergatan

Wintergatan (Wintergatan)

Betyg:

POP. Ur numera nedlagda Detektivbyrån har Martin Molin tagit sin instrumentala vision ett steg längre med Wintergatan. Den som föll för Detektivbyråns Yann Tiersen-pop kommer bli nöjd. De repetitiva och direkta slingorna finns där, men iklädda en elektronisk och futuristisk kostym. Och som det låter! ”Valentine” kan vara den vackraste dansgolvsknockout som skapats inom Svea rike på mycket, mycket länge. Även avslutande fjortonminuters-eposet ”Paradis” bör hamna på varje spellista med självaktning under sommarens tillställningar. Det enda som skaver är att det på några låtar känns precis som Detektivbyrån, fast med pliktskyldiga tweaks. I övrigt: Grymt!

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Roads & Rivers

Dusty feet on evening grass (Spinnup)

Betyg:

POP. Alla vägar bär till… Stockholm? De tre bandmedlemmarna i Roads and Rivers är alla ursprungligen från Skellefteå, men började spela ihop först när de träffades i huvudstaden. Den folk-indie-country-pop (puh!) som präglar debutskivan är gedigen och på sina håll riktigt knivskarp och då främst i ”Portrait of solitude” och ”River mind”. Det är också de mest renodlade popspåren på en skiva som i övrigt flirtar hejvilt med allehanda genrer. Intressant är att Roads and Rivers kallar sig ett ytterst demokratiskt band där medlemmarna skrivit tre låtar var och sjunger på sina respektive. En vacker tanke, men baksidan blir att det kanske spretar åt lite för många håll som följd av detta.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Rupa & The April Fishes

Build (Electric gumbo radio music)

Betyg:

VÄRLDSMUSIK. Rupa Marya arbetar som läkare i San Francisco när hon inte turnerar med sina April Fishes. Hon sjunger lika självklart på spanska, franska, hindi och romani som på engelska.

Gruppens tidigare plattor har känts som ett tänkbart bönesvar på saknaden efter min stora favorit Lhasa, som dog alldeles för ung. Samma lite släpiga, glidande röst, samma latinokänsla. Men de har bestämt sig för att gå vidare, och nya skivan låter rätt annorlunda.

Låtarna är skrivna av Rupa utom en snygg cover på Clash-klassikern Guns of Brixton, influenserna är många, från reggae till swing till texmex. Ändå känns Build mindre internationell än de tidigare skivorna, både språkligt och musikaliskt. Kanske siktar de mot en bredare publik, och det är de definitivt värda.

ULF TORSTENSSON

Rapportera fel

Iron Man 3

Robert Downey Jr har distans till sin rollfigur som superhjälte.

Betyg:

Skådespelare: Robert Downey Jr, Gwyneth Paltrow, Ben Kingsley med flera.

Regi: Shane Black.

Så är han då tillbaka, Tony Stark alias allas vår Iron Man. Han spelas återigen av Robert Downey Jr och det är just han som är den stora behållningen av den här uppföljaren – både till ”Iron Man” och ”Avengers”.

Robert Downey Jr har hittat den perfekta mixen av cyniker och superhjälte. Hans kommentarer lockar ofta till skratt och distansen till sin hjältemodiga rollfigur är precis lagom avvägd.

Den här gången ställs Tony Stark mot en skurk som känns som en karikatyr av Bin Laden fastän han är kines och kallar sig The Mandarin. Han spelas på ett riktigt överraskande sätt av Ben Kingsley.

En terrorist som slår till med mänskliga bomber för att hota den amerikanska livsstilen och den amerikanska presidenten.

Och inte ens Tony Starks alter ego Iron Man klarar av sådana otäcka figurer – åtminstone inte utan hjälp. Och han har ju sin kollega, James Rhodes alias War Machine eller Iron Patriot. Men där blir det också tjall på linjen.

Regissören Shane Black har också fått obegränsat med resurser att spränga, explodera och inte minst låta skådespelarna fightas på robotvis.

Själv tycker jag att de scenerna blir alldeles för utdragna. Ett slagsmål på 10-15 minuter känns inte så där alldeles nödvändigt. Det finns ju liksom inget nytt i att få sen smäll, resa sig, och få en ny smäll.

Eller att ett hus blir utsatt för en attack och raseras på ett sällsynt utdraget sätt.

Det är också synd att Gwyneth Paltrows rollfigur Pepper Potts förvandlats till en så betydelselös figur i det stora sammanhanget.

Men som sagt, det är Robert Downey Jr som höjer filmens värde.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Håkan Hellström

Det kommer aldrig va över för mig (Universal)

Betyg:

POP. Sju skivor och sju milstolpar i den svenska pophistorien. Det är svårt att inte förundras över Håkan Hellströms framfart sedan debuten 2000. De luftiga produktioner som präglat de tidigare skivorna är på ”Det kommer aldrig va över för mig” ersatta med betydligt tätare och mer mångfacetterade ljudbilder. Bland producenterna återfinns Umeås egen Måns Lundberg som använder Deportees-musikerna Anders Stenberg, Tomas Hedlund samt brodern Jonas på några spår.

Överlag är det den bästa skiva Håkan Hellström släppt och har en total avsaknad av svaga stunder. Texterna känns vuxnare samtidigt som barnets sätt att se omvärlden ständigt finns där. Titelspåret kommer bli en självklar knockout under den kommande turnén. Den bultande, stammande och fullkomligt desperata ”Du kan gå din egen väg” kan vara det bästa han släppt sedan ”För sent för Edelweiss” och den lågmälda visan ”Valborg” kommer inte långt därefter. Och så fortsätter det.

Angående de obligatoriska stölderna är det hög tid att släppa den tråden. I slutändan låter det som en pånyttfödd Håkan Hellström. Något som ingen kan stjäla.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Major Lazer

Free the universe (Warner)

Betyg:

HIP HOP/ DANCEHALL/ ELECTRO. Diplo’s namn är ofta synonymt med grymma samarbeten, men faktum är att han är minst lika bra på egen hand. Eller nåja, när han får stå för det mesta i alla fall. För även hans eget projekt Major Lazer inkluderar en rad gästspel från artister och det är inga undantag på nya albumet ”Free the universe”. Uppföljaren är också precis lika mycket svettig nattklubb som debuten ”Guns don’t kill people… Major Lazer do”, men med mindre electro och desto mer renodlad dancehall.

Spåret ”Jessica” är en härlig fläkt i de annars rätt så hårda låtarna. Den kommer garanterat att ge fjärilar i magen på alla som är hängivna entusiaster av rocksteadymusikens giganter.

Något som också är härligt att ta del av igen är Diplo’s glimt i ögat samt hans sätt att ta fram nya sidor hos artister. För det blir aldrig någonsin tråkigt så länge han får ha ett finger med i musiken. Vilken musik det än gäller.

EMILIE SJÖLUND

Rapportera fel

Britta Persson

If I was a band my name would be forevers (Selective Notes)

Betyg:

POP. En av årets smartaste produktioner, som skapt för att gå hem i radio de närmaste månaderna. Britta Persson mixar på sitt fjärde album riktigt trivsamma radioflirtar – jo ni kan tänka er engelskans ”guilty pleasures” – med sådant som känns lite mer alternativt avigt. Fleetwood Mac-fans kan säkert hitta hem i ”Time is you horse” medan singeln ”Baby no name” närmast låter som en uppdaterad Kim Wilde. Och så fortsätter plattan i stort sett hela vägen utan några som helst större svackor.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

Bruce Springsteen

Collection 1973–2012 (Sony)

Betyg:

ROCK. Det finns egentligen inte mycket att säga om låtarna i sig. De förtjänar ett hedersomnämnande som låtar som förädlat rockhistorien på olika sätt. ”Born to run”, Thunder road”, ja ni vet.

Detta till trots, kan jag inte låta bli att förundras över den här typen av samlingsskivor. Det är en oerhört feg samling som slår in den öppnaste av dörrar. Att återigen samla Springsteens mest kända alster och släppa samlingen i Sverige, där Ullevi kan säljas ut 365 kvällar om året; det har gjorts tidigare och tillför ytterst lite.

Varför inte släppa en liveinspelning från sommarens Wrecking Ball-turne istället? Det vore åtminstone något nytt.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Terror

Live by the code (Victory Records)

Betyg:

HARDCORE. Det är dags att släpa sig upp från divansoffan. Konditionen måste vara på topp när Terror från Los Angeles släpper nytt. ”Live by the code” är hardcorekrigarnas femte album och det är tungt, svettigt och snabbt. Variation kan ni glömma, det Terror gör så otroligt bra är ilsken energi. Inget av skivans spår är längre än tre minuter och alla låtar handlar om exakt samma sak. Gemenskap, stå för den man är, vara äkta och att inte sälja sig. Terror radar upp exempel efter exempel och proklamerar med fradga i mungiporna att detta är hardcore. Jag vet inte hur det är med er, men jag köper det rakt av och känner hur muskelmassa och självkänsla ökar i takt med att musiken stormar fram som ett godståg utan bromsar. Jag inbillar mig åtminstone att det fungerar på det viset.

DENNIS FAHLGREN

Rapportera fel

Charli XCX

True romance (Warner)

Betyg:

SYNTPOP. Blott 16 år började Charli XCX att spela in sitt eget album. Albumet blev aldrig kommersiellt distribuerat, men ändå lyckades den brittiska sångerskan att sprida hennes musik vind för våg. Fem år senare får hon äntligen sitt välförtjänta släpp av debuten ”True romance” och den kommer garanterat att agera ögonöppnare för potentiella fans. Mer avslappade låtar samsas med nattklubbskandidater tillsammans med Charli XCX’s sång som inte kan bli mer rätt för vad marknaden efterfrågar just nu. Albumet är bra, men lite väl mesigt och plastigt. Något saknas och möjligtvis är det den säkerhet som krävs för att göra musik som denna. Det ska dock bli intressant att se vad Charli XCX levererar i framtiden.

EMILIE SJÖLUND

Rapportera fel

The Place Beyond the Pines

Genomtänkt manus och starka skådespelarprestationer.

Betyg:

Skådespelare: Ryan Gosling, Eva Mendes, Bradley Cooper med flera.

Regi: Derek Cianfrance

Det här är en berättelse över tid som på ett väldigt dramatiskt sätt beskriver hur två pojkars livsöden flätas samman och hur svårt det är att komma ifrån sitt förflutna.

Historien börjar med att Luke, en skicklig motorcykelförare, upptäcker att han har en son på några månader som han inte känner till.

Mamman, Romina, har hittat en ny man och har inte berättat för Luke om babyn.

Luke blir besatt av att ta hand om sitt barn och bilda familj med Romina – som inte är lika intresserad av en karl som inte hört av sig på över ett år.

För att säkra sin sons framtid begår Luke några bankrån och redan från första gaspådrag känner jag hur det här kommer att gå på tok.

En av poliserna som jagar Luke är Avery, en smart och karriärlysten kille som dessutom är emot korruption.

Jag ska inte avslöja mer av handlingen men det blir en mycket intressant berättelse om hur arv och miljö kommer att påverka ditt framtida liv.

Det finns alltid chanser att förändra sitt öde men samtidigt är det naturligtvis mycket lättare att komma ur ett våldsamt leverne om du har föräldrar med de rätta kontakterna.

Manuset känns genomtänkt och överraskar även en van biobesökare som jag.

Dessutom bjuds det på riktigt bra skådespelarprestationer.

Ryan Gosling Luke) är redan nu en stjärna och han ger verkligen sin roll karaktär. En ung man som blir helt vilsen när hans liv förändras. Han visar prov både på total hänsynslöshet och hängiven kärlek.

Bradley Cooper (Avery) är nästan lika bra. För att inte tala om Eva Mendes (Romina) som söker trygghet för sin son.

När Ray Liotta kliver in i handlingen känner jag direkt olust. Hans ögon signalerar verkligen otäcka bilder över vad som ska ske.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Jakten

Danskt ödesdrama med Mads Mikkelsen.

Betyg:

Skådespelare: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Alexandra Rapaport med flera.

Regi: Thomas Vinterberg.

Det finns egentligen inget värre än att utsätta barn för sexuella övergrepp.

Men tänk om du blir oskyldigt anklagad för ett sådant vedervärdigt brott.

Det temat tar danske Thomas Vinterberg fasta på i sin nya film ”Jakten”.

Det handlar om Lucas, en 40-åring som jobbar på dagis sedan skolan han jobbat i som lärare lagts ned.

Lucas är populär både bland barn och vuxna. En kille som dessutom är på väg att räta upp sitt liv efter det som förefaller vara en jobbig skilsmässa.

Men så en dag leder en rad små händelser till något som blir så fel, så fel.

Och dessutom är den lilla flicka som misstänks ha blivit utsatt för övergreppen dotter till Lucas bästa vänner.

Thomas Vinterberg har i filmer som ”Festen” visat hur bra han är på att skildra mänskliga relationer och de underliggande aggressioner som finns under den polerade och borgerliga ytan.

Det här är faktiskt lika bra. Vinterberg har verkligen lyckats få fram den frustration som drabbar Lucas. Hur ska han kunna försvara sig mot något så oförsvarbart?

Samtidigt kompliceras livet av att hans tonårige son också får känna på folks hat – för det finns inget annat ord att beskriva känslorna som dyker upp i den lilla staden.

Och i en tid när rykten, sanna eller osanna, med sociala mediers hjälp, sprider sig som en farsot är det naturligtvis så att liv förstörs på ett ögonblick. Och mobben tar över även om du frikänns.

Det här är förstås en väldigt sorglig historia. Att Thomas Vinterberg låter en stor del av handlingen utspelas i juletid, den stora familjehögtiden, gör förstås att den utstöttes lidande blir än mer märkbar.

Dessutom har ju kristendomens förlåtelse aldrig känts så avlägsen. Det gör ont att se på.

Mads Mikkelsen är fantastiskt duktig i rollen som Lucas. Stor skådespelarkonst.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Oblivion

Tom Cruise, Tom Cruise...

Betyg:

Skådespelare: Tom Cruise, Olga Kurylenko, Andrea Rieseborough med flera.

Regi: Joseph Kosinski

Tom Cruise är en flitig man. Direkt från rollen som machomannen Jack Reacher är han nu tillbaka som en inte riktigt lika tuff Jack, nämligen Jack Harper.

Jack är en av få överlevande efter att jorden invaderats av aliens och svarat med kärnvapen. Med andra ord, vunnit kriget men förlorat planeten.

Jack är, tillsammans med Viktoria, den som ansvarar för att skydda de så viktiga vattenreservoarerna som finns kvar innan hela människosläktet kan flyttas från rymdskeppen till en ny planet.

I de radioaktiva områdena finns det också kvar utomjordingar som inte gett upp och ska likvideras.

Jack börjar dock förstå att allt inte står rätt till med hans uppdrag. Minnen kommer tillbaka, minnen som gör honom konfunderad. Inte minst när den vackra Julia dimper ner från himlen i en rymdkapsel.

Det här påminner en hel del om ”Total Recall” med raderade personligheter och frågan om vem som är vän och fiende i ett framtida samhälle.

Det krånglar dessutom till sig när det visar sig att kloningen nått nya höjder – även på människan.

Samtidigt känns det som att manuset är tunt.

Det blir väldigt många bilder på Tom Cruise. Tom duschar, Tom badar naken och Tom ler in i kameran.

I och för sig på ett charmigt sätt men det känns ändå att det inte tillför handlingen något.

Effekterna är inte heller anmärkningsvärda. När det blir luftstrider känns det ungefär som på ”Star Wars-tiden”. Och det har ju hänt en hel del sedan dess.

Så jag är inte så där vansinnigt förtjust i den här filmen även om Olga Kurylenko i rollen som Julia gör sitt bästa för att det inte bara ska handla om Tom Cruise gånger flera.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Lil Wayne

I am not a human being 2 (Universal)

Betyg:

HIP HOP. När Lil Wayne släppte ”Tha Carter III” var han störst, bäst och vackrast. Allt den sträva stämman frammanade blev till guld och världen lyssnade ivrigt. Det var då.

Musiken är nämligen inte särdeles intressant längre. Gangster- och vapenromantik (Lil Wayne har avtjänat 8 månader i fängelse för vapenbrott) samsas med sexuella eskapader på en skiva som verkar sakna egentlig ambition och skaparlust. Vad som räddar de smått pubertala och i mångt och mycket förlegade texterna är att det är få som kan rappa som Lil Wayne. Orden flyter på ett sätt som de flesta rappare bara kan drömma om och det är svårt att inte sjunka djupare in i verserna.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

The Knife

Shaking the habitual (Rabid/Border)

Betyg:

POP. Lika självklart framåtblickande och stilbildande som The Knife var i och med 2004 års ”Deep cuts” och 2007 års ”Silent shout”, lika oroväckande är det att Drejjer-duon nu verkar ha trasslat in sig i så många idéer att inget känns begripligt längre.

”Shaking the habitual” är, i allra högsta grad, exkluderande. Lyssnaren möts av brummande ljud, förvrängda röster och en rytm som är så undanskuffad att den inte påverkar nämnvärt. I ärlighetens namn verkar det som att bandet medvetet försöker dölja de tidigare så välformulerade orden till förmån för annat.

Visst finns det ljusglimtar. Inledande ”A tooth for an eye” har med sina intensiva, Afrikadoftande rytmer, en ljudbild som intresserar. Även den intensiva ”Networking” tåls att lyssna på både en och tre gånger. Men när den drygt 19(!) minuter långa ”Old dreams waiting to be realized” ebbar ut är det svårt att hitta ork till efterföljande spår.

På det stora hela känns detta som ett högtflygande konsthögskoleprojekt som aldrig riktigt träffar målet.

ANDERS SAMUELSSON

Rapportera fel

Miss Li

Wolves (National)

Betyg:

POP. Det här är faktiskt sjunde albumet sedan 2006 och då är ett par samlingar inte inräknade. Bonus på albumet är en cd med åtta låtar från ”Så mycket bättre”. Visst, känns Miss Li igen, men det verkar som om hon velat ta ett steg från det mest retrodoftande framför pianot. ”Spaceship” med sitt snygga synttema i refrängen är ett exempel på det, ”Sugar coma”, som är en postpunkig flirt med riffet i Blondies ”Atomic” ett annat. Sedan är det en helt okej låtpalett som dock inte överraskar särskilt även om vissa låttitlar som ”Dancin in the dark” och ”Happy birthday” känns väldigt slitna…

LARS ANDERSSON

Rapportera fel