Indragen i striden om eleverna

Vad vill du bli när du blir stor?

Den frågan ska drygt 1 100 niondeklassare från Norrans spridningsområde svara på i dagarna. Enligt Statistiska Centralbyrån, SCB, kan det vara klokt att satsa på att bli läkare, sjuksköterska, bergarbetare, förskollärare, ingenjör, vindkrafttekniker, kock, lastbilsförare eller jobba med IT. Men man kan också välja gymnasieprogram utifrån vad som känns rätt, vad föräldrarna vill, eller kompisarna väljer. Många faktorer spelar in, det är svårt att veta vad som slutgiltigt avgör valet, men att valet är svårt behöver ingen betvivla.

Som om inte det skulle räcka. Med åren har det blivit allt svårare att välja, programmen har blivit fler, skolorna att välja mellan likaså. Mer än var tionde elev byter program på gymnasiet.

Som om inte det skulle räcka. Nu när eleverna blivit färre och utbildningsplatserna fler, det har aldrig funnits så många gymnasieskolor i Sverige, har kampen om de blivande gymnasisterna ökat. Både friskolor och kommunala skolor lockar med fräscha lokaler i centrum, bärbara datorer och klassresor – som om det mer än på den yttersta marginalen skulle påverka undervisningskvaliteten – refererar till spretig och svårtolkad statistik.

Och nu senast, Rapports avslöjande om att gymnasieskolorna spenderar flera miljoner kronor varje år på reklam för att locka elever. Reklam som finansieras av elevernas skolpeng, pengar som i stället borde användas i skolverksamheten.

Det är problematiskt när skattepengar inte används till vad de var tänkta att användas till, när lagstiftning och regelverk inte förmår hindra avarterna, när girighet går ut över kvalitet. Ja, det behövs tuffare regler. Och sådana är på gång. Senast i november ska friskolekommittén, en parlamentarisk utredning som ska undersöka sambandet mellan kvalitetsbrister och vinstuttag, redovisa sitt arbete. De ska också titta på hur informationen till elever och föräldrar om olika skolor kan förbättras.

Nej, det var inte bättre förr, även om valfriheten har många utmaningar, både för den enskilda individen och för samhället i stort. Men när allt kommer omkring handlar det om vilket samhälle vi vill ha: ett där eleven, med hjälp av sina föräldrar, själv får forma sin framtid, eller ett samhälle där skolbyråkrater av alla de slag gör det. Det är bara sunt, rätt och riktigt att en elev ska kunna välja i vilken skola hon eller han ska spendera åtskilliga år av sin ungdom. Framför allt på gymnasienivå där den allmänna skolplikten har upphört att gälla. Men för att valfriheten ska fungera, som den var tänkt att fungera, måste skolornas försäljningskampanjer ersättas med relevant och korrekt information om utbildningens innehåll och pedagogik, först då kan eleven hitta rätt väg sedan han eller hon svarat på den inledande frågan: Vad vill du bli när du blir stor?