Här kommer barnen in

Maktstriden inom Kristdemokraterna är över. Tillbaka i vardagen är det dags att åter lägga fokus på politiken. Det är mycket som ska tas igen.

I en tid när många upplever – med rätta – att de hårda frågorna fått för stort utrymme hoppas Kristdemokraterna att en vässad familjepolitik ska kunna vända opinionen och föra upp partiet på säker mark igen. En ideologiskt korrekt nystart, familjepolitiken är, och har alltid varit, en högt prioriterad fråga för KD. Men frågan är om det kommer att locka horder av nya väljare till partiet. Förmodligen inte, men vad göra nu när Moderaterna har lagt beslag på finanserna, Folkpartiet på skolan och Centern på näringslivet. Att profilera sig i skuggan av Moderaterna är en utmaning värd namnet för partistrateger.

Det är här barnen kommer in. För åtta–nio miljarder kronor vill KD bland annat införa ett barnskatteavdrag på 3 000 kronor i månaden för den som inte utnyttjar förskola eller barnomsorgspeng, förlänga föräldraförsäkringen med en månad, höja grundnivån i föräldrapenningen från 180 till 250 kronor per dag och införa en barnomsorgspeng på cirka 6 000 kronor i månaden för vård av eget barn. Särskild omsorg ägnas familjer med svag ekonomi. I andra ändan slopas jämställdhetsbonusen och pappa-mamma-månader.

Det är alls inget fel på ambitionsnivån: vilken småbarnsförälder tackar nej till att få spendera mer tid tillsammans med sitt barn, eller kunna välja den barnomsorgsform som passar dem och deras barn bäst, eller kunna vara säker på att den kommunala barnomsorg som erbjuds håller hög kvalitet. Hur kvalitet objektivt ska mätas är en helt annan fråga. Minns till exempel den stora striden om de stora barngrupperna i Skellefteå. Men ibland är det så att politiken behövs för att föra samhället i en viss riktning. Att som KD vill, eller rättare sagt Kristdemokraternas familjepolitiska arbetsgrupp vill, för nu ska den här rapporten ut på remiss i partiet, skrota jämställdhetsbonusen, är till exempel inte ett steg i rätt riktning.

Nej, ambitionsnivån är det inget fel på, snarare handlar det om möjligheterna att få igenom förslagen. Finansminister Anders Borg (M) lär till exempel inte jubla över de KD-idéer som gör intrång på hans ack så omhuldade arbetslinje. ”Allt behöver inte genomföras på en gång”, sa KD-politikern Maria Wiksten från Skellefteå, som ingått i arbetsgruppen, när hon presenterade rapporten. Nej, naturligtvis, så är det, men Kristdemokraterna har en viktig uppgift att fylla som alliansens sociala röst, man har till exempel stått i vägen för en försvagning av den socialt ansvarstagande alkoholpolitiken, och den rösten får inte slarvas bort med alltför många förslag som av olika anledningar upplevs som omöjliga att genomföra och därför aldrig blir mer än just bara förslag.