Dröm är dröm och saga saga

I Tyskland och Frankrike svischar tågen förbi i 320 km/h, i Spanien, Belgien, Nederländerna, Storbritannien och Japan i 300. De svenska hastigheterna är blygsammare, runt 200 som mest. Men det har funnits drömmar om höghastighetståg även i Sverige, från Stockholm till Göteborg och Malmö. Restiderna skulle kortas med en till två timmar, fler skulle välja tåget, färre skulle flyga, utsläppen av växthusgaser minska. Men förmodligen blir det att fortsätta drömma ett bra tag till. Det blir helt enkelt för dyrt att bygga nya höghastighetsbanor mellan storstäderna, tycker Trafikverket, som kostnadsberäknat projektet till svindlande 100–135 miljarder kronor.

Ingen ogillar snabbtågen, de andas lyx, flärd och komfort, höga hastigheter och tekniska innovationer, de är pojkdrömmen personifierad. Men inplacerade i ett större (och sitt rätta) sammanhang falnar glansen rätt snabbt. I varje fall i Sverige. För det är väl inte snabbtåg det i första hand ska satsas på när situationen ser ut som den gör: när spår och växlar är nötta och trötta, när kontaktledningar behöver renoveras, när hela järnvägssystemet är i behov av investeringar i drift- och underhåll. När försenade och inställda tåg varje år kostar samhället miljardbelopp. När minsta lilla incident gör att du blir försenad.

Det är väl heller inte höghastighetståg det ska satsas på när kapacitetstaket på stambanan genom övre Norrland snart är nått, om det inte redan nåtts. Förvisso vill Trafikverket i sin kapacitetsutredning, som ska ligga till grund för regeringens infrastrukturproposition som kommer i höst, förbättra för godstrafiken, i synnerhet transporterna från malmfälten, men då handlar det om att utöka kapaciteten på Malmbanan. Men andra ord: ingen Norrbotniabana i sikte den här gången heller, däremot ska restiderna längs E 4:an mellan Skellefteå och Umeå och Skellefteå och Luleå kortas. Vilken kan tolkas som om Trafikverket prioriterar väg före järnväg norr om Umeå.

Visst kan regeringen, om den vill, gå emot Trafikverkets utredning och säga: nu bygger vi Norrbotniabanan, nu satsar vi på ett av de lönsammaste järnvägsprojekten i Sverige, nu minskar vi transportkostnaderna för gods med 30 procent, nu stärker vi konkurrenskraften för näringslivet i norra Norrland, nu satsar vi på minskade koldioxidutsläpp från godstransporterna, nu skapar vi förutsättningar för en stark europeisk råvaruförsörjning, nu sätter vi spaden i jorden. Men precis som vanligt kommer det att finnas en lång räcka infrastrukturprojekt som regeringen anser vara angelägnare. Kortsiktiga behov i storstäderna (där väljarna finns) får ännu en gång gå före de långsiktiga behoven för Sverige och för Europa som helhet.