Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook

Ett folk i två stater

Både regering och opposition väntar sammanbitet på vad som ska hända i Syrien.

Syrien tycks ha tagit de första stegen in i ett inbördeskrig, med kring 7 000 döda och våldsamma strider i flera städer. Men president Bashar al-Assad kan fortfarande klänga sig kvar vid makten länge till, och det är troligt att det blir en helt annan regering som faller först – nämligen Libanons.

Det senaste året har Libanon varit ett av arabvärldens lugnaste länder. Medan Tunisien, Egypten, Libyen, Bahrain och Syrien exploderat i revolt, har livet rullat på mer eller mindre som vanligt i Libanon, det land som annars alltid framstått som Mellanösterns mest instabila. Libanons 2000-tal har rymt bland annat en syrisk och en israelisk ockupation, ett krig mellan Israel och Hezbollah, flera skärmytslingar längs gränsen, inbördesstrider, politiker- och polischefsmord, terrorattentat, strider i ett palestinskt flyktingläger, storstrejker, korruptionshärvor, bankkollapser och fler politiska skandaler än någon kunnat räkna till.

Det gångna året har ett spöklikt lugn rått. Både regeringen och oppositionen, de religiösa partier och miliser som styr i det splittrade lilla landet, väntar sammanbitet på att se vad som ska hända i Syrien – för det kommer också att avgöra Libanons öde.

Gränsen mellan de två länderna är en modern uppfinning, och libaneser och syrier är, för att använda Syriens förre diktator Hafez al-Assads ord, ”ett folk i två stater”. För att understryka den saken sände han sin armé in i det libanesiska inbördeskriget 1975–1990 och gjorde sig så småningom till de facto-diktator även i Libanon. Inte förrän 2005, efter mordet på oppositionsledaren Rafiq al-Hariri, tvingades ockupationsstyrkorna retirera.

Fortfarande är ungefär hälften av Libanons politiker och partier knutna till diktaturen i Damaskus, däribland den tungt beväpnade Hezbollah-gerillan. Den sittande regeringen under Nadjib Miqati upprättades av en pro-syrisk majoritet i parlamentet i januari 2011, sedan Bashar al-Assad med lock och pock förmått en drusisk partiledare/krigsherre att byta sida.

Nu knakar den libanesiska politiken i fogarna. Försvagningen av den syriska regimen har börjat märkas i grannlandet och maktbalansen tippar tillbaka; Miqati-regeringen vacklar. Bägge sidor i den syriska konflikten har sina egna anhängare i Libanon och ingen av dem har råd att låta Beirut arbeta för motståndaren. Gränsen mellan staterna är porös: vapen smugglas in från Libanon till oppositionsmiliserna i Syrien, flyktingar kommer i andra riktningen, hittills knappt 9000 människor.

Även de religiösa lojaliteterna korsar gränsen. Nyligen utbröt eldstrider mellan två kvarter i den nordlibanesiska staden Tripoli: Djebel Mohsen som befolkas av alawiter, Assadfamiljens folkgrupp, och Bab el-Tebbaneh som befolkas av sunnimuslimer och sympatiserar med den syriska oppositionen. Armén inskred och satte upp vägspärrar för att stoppa blodsutgjutelsen, men striderna kan bryta ut när som helst igen. En dyster varning om vad som i värsta fall väntar inte bara Syrien, utan även Libanon.

Aron Lund

Mellanösternexpert och liberal krönikör

Publicerad 2012-02-20 av:

Ledarredaktion ledare@norran.se

Läs våra kommentarsregler

Reaktion

Vad tycker du?

Annonsera