Det är du som är varan

Vi byter e-postsystem på jobbet. Gamla mail skickas över till nya system. Vad händer om de försvinner? Plötsligt blir inte bara frågorna utan också svaren direkt skrämmande. Utan dator, ingen aning.

När jag var liten låg det en telefonbok bredvid telefonen i köket. Släktingar och vänner fanns noggrant antecknade. Många nummer kunde vi naturligtvis utantill – som ett fysiskt minne i fingrarna – först för telefonen med snurrskiva, några år senare för knapptelefon. I dag kan jag inte ens min systers telefonnummer utantill. Mobilens telefonbok kompletteras vid behov med någon av internets många söktjänster. Någon fysisk telefonkatalog eller telefonbok har jag inte ägt i vuxen ålder.

Festinbjudningar kommer numer via Facebook. Endast det allra mest högtidliga – bröllop, barndop – renderar pappersinbjudan i brevlådan. Många bekanta håller vi inte ens e-postkontakt med. Behöver vi maila dem letar vi först upp adressen på Facebook, men oftast skickar vi helt enkelt ett meddelande där. Sociala medier har gjort kommunikationen otroligt smidig.

En väninna födde barn i förra veckan. Bilder på det lilla underverket lades raskt ut i sociala medier – till stor glädje för vänner och släktingar. Ett antal av mina bekanta har sökt och hittat nya jobb via olika digitala plattformar. Människor byter prylar, letar lägenhet och gör upp om samåkning via exempelvis Facebook.

Ja, det är fantastiskt. Världen krymper. Via Twitter kunde vi följa den arabiska våren i realtid. Men i takt med att vi blir beroende av enskilda digitala plattformar förlitar vi oss på att företagen bakom dem är goda, eller åtminstone neutrala. Om Twitter eller Facebook censurerar, förbjuder vissa ämnen i vissa områden – exempelvis för att hålla sig väl med diktaturer – då måste det fria ordet finna nya vägar. Och ju mer dominant en enskild kommunikationsplattform blir, desto svårare är det att hitta de vägarna.

I dagarna rapporterades att Twitter kommer att blockera vissa meddelanden i vissa länder. Målet är att accepteras av bland annat den kinesiska kommunistregimen – genom att censurera misshagligt material. Men så uttrycker man sig naturligtvis inte. ”Länder som har annorlunda idéer kring yttrandefriheten”, kallar Twitter den nya målgruppen.

Egentligen är det ganska enkelt. Twitter och Facebook har vuxit till stora företag, med stora ekonomiska intressen. Affärsidén är inte konstigare än Ikeas eller Volvos. Ett företag säljer en vara, och tjänar förhoppningsvis pengar på den. Det kluriga med sociala medier är att det är du som är varan. Det är dig de säljer. Ju fler användare, ju mer lagrad information, desto mer att vinna på reklamintäkter, riktade utskick eller dylikt. Vilket företag skulle i det läget säga nej till Kina?

Ta bort din e-post, dina sociala medier, din mobiltelefon. Fungerar vardagen fortfarande? Min gör det definitivt inte. Därför är risken stor att vi kommer se mellan fingrarna medan kommunikationsjättarna bestämmer vad vi får prata om.

Ida Thulin

liberal krönikör