Blickarna riktas mot Tyskland

Efter varje EU-toppmöte hör det till god journalistisk ton att kora vinnare och förlorare.

Vem gav efter?

Vem höll ut längst?

I denna medielogik som politikerna följer slaviskt står nation mot nation. Det är landskamp där grånade herrar och damer antar rollen av med- och motspelare runt förhandlingsbordet från vilket de stapplar ut i gryningen med segervissa eller dämpade kommunikéer.

Till exempel konstaterar Dagens Nyheter att ”Fredrik Reinfeldt såg sig som vinnare när det blev klart att de svenska kraven godtogs av EU-ledarna”. Det vill säga, statsministern fick igenom sina krav för Sveriges medverkan i den finanspakt som ska få euroländerna att hålla ordning på statsfinanserna.

Naturligtvis är det bra för Reinfeldt att kunna vara med vid förhandlingar och hålla sig underrättad. Men hans möjlighet att påverka utvecklingen blir även i fortsättningen lika stor, eller snarare sagt lika begränsad, som den alltid varit. Sveriges inflytande i EU står – och det gäller även övriga medlemsstater – i proportion till befolkningsstorlek, ekonomi och militär makt.

Ingenting illustrerar detta enkla faktum bättre än Europas ansträngningar att bemästra den skuldkris som tynger ländernas ekonomier och äventyrar eurons trovärdighet. Mötena under det senaste året har varit många, förslag och lösningar likaså. Men hela tiden har blickarna riktats mot Berlin. För utan Tysklands och förbundskansler Angela Merkels godkännande kan ingenting ske.

Finanspaktens tillblivelse och uppståndelsen kring den ska alltså ses mot bakgrund av tyska krav på regler för finanspolitisk stabilitet. Trots bönanden från europeiska politiker och ekonomer om att mer pengar måste pumpas in för att staga upp Grekland, Spanien och Italien har hon varit obeveklig. Först nu, när finanspakten godkänts, kan sådana diskussioner börja föras på allvar.

Merkels avvägningar styrs av inrikespolitik – väljarna är kompakt mot att hålla oansvariga sydlänningar under armarna – men också av uppfattningen om att euron står och faller med Tysklands vilja att ta ett långsiktigt ansvar för Europas ekonomiska utveckling. Vad vi nu ser är därför början på ett djupare finanspolitiskt samarbete som, hoppas Merkel, på sikt kommer att sammanfläta eurozonens länder. Och där motorn är, som den alltid har varit, Tyskland.

Några andra alternativ är svåra att se. Men frågan är om och hur länge det övriga Europa är berett att anpassa sig till denna nya ordning.

Mats Wiklund

frilansjournalist med EU och USA som specialområden