Sveaskog tar befälet

Begreppet markägare omfattar både stora skogsbolag och personer med litet markinnehav.

Främsta argumentet för ny beslutsorganisation av älgjakten är att dagens älgstam är för stor vilket ger omfattande betesskador. Skadorna kan endast minskas om lokala markägare får påverka älgtilldelningen, vilket inte minst stora skogsbolag framfört, som även krävt ökad avskjutning.

Jägarorganisationerna har å sin sida krävt representation via sina lokala föreningar.

En balanserad fördelning mellan olika intressen, jägare utan egen mark, små markägare och stora markägare kanske fungerar bra i södra Sverige.

I Norrland, främst i inlandet, är systemet i obalanas redan från början på grund av markägandets fördelning, men även genom otydlig definition vem som är jägare och vem som är markägare.

I en typisk inlandskommun äger Sveaskog cirka 60-70 procent av all skog, mindre privata markägare knappt 20 procent och resterande ägs av bolag som Holmen och SCA.

De mindre markägarna jagar ofta själva i lokala jaktlag.

På mark som ägs av Sveaskog jagar de som arrenderar jakträtten. Dessa benämns jägare och Sveaskog benämns markägare.

Jägare utan egen mark, markägare samt jagande mindre markägare berörs av nyordningen.

I den första gruppen återfinns till exempel Sveriges Jägarförbund, en stark organisation känd för sina kontakter i maktens korridorer.

I de regionala älgförvaltningsområdens styrelser i norra Norrland är Sveaskog så dominant markägare att Sveaskog i praktiken ensamt representerar markägarna.

De mindre privata markägarnas intressen skjuts därför i bakgrunden.

Vi är rädda för att när länsstyrelsens samordnade och medlande roll har upphört ges starka särintressen möjlighet att på att sko sig på andras bekostnad.

Vi är därför oroade över att de stora herrarna inom Sveaskog och jägarorganisationer inflytande över älgjakten kommer att ske på de små markägarnas bekostnad.

Hans och Elin