Pakten är inte farlig

På måndag ska statsminister Fredrik Reinfeldt återigen bege sig till Bryssel för att tillsammans med övriga regeringschefer i EU försöka komma överens om ramverket runt finanspakten. I sista stund fick han, tack vare Socialdemokraternas plötsliga omsvängning, mandat från EU-nämnden att förhandla om svensk anslutning.

Pakten är ett senkommet försök att bemästra de ekonomiska krishärdar som uppstår – och skadar hela Europa – när enskilda länder missköter sina statsfinanser. Regler om budgetunderskott ska skrivas in i EU-ländernas lagstiftning och de som bryter mot reglerna ska bötfällas.

Det handlar förstås om den enkla men ack så svåra principen att rätta mun efter matsäck. Det handlar också om att exponera denna intention, att mycket tydligt signalera till marknaden att euroländerna tillsammans tar ansvar för den ekonomiska stabiliteten i unionen. Det är där Sveriges medverkan kommer in i bilden.

I det förslag som ska behandlas på måndag, står att icke-euroländerna kan ansluta sig i den mån och utsträckning de anser för gott. Reinfeldts uppgift blir att försöka förmå euroländerna att ge även övriga länder ett inte obetydligt inflytande. Men en svensk anslutning innebär inga direkta effekter på svensk ekonomisk politik. Därför kan man undra varför motståndet varit så stort, så instinktivt.

För dem som i grunden är EU-skeptiska är förstås varje ny överenskommelse obehaglig att svälja. Medan andra, också en del annars varma EU-vänner, har använt pakten till populistisk positionering i inrikespolitiken.

Det viktigaste med ett svenskt deltagande är att signalera, till marknaden och till övriga medlemsländer, att vi vill vara med och lösa krisen. Att vi förstår att svensk ekonomi är nära sammanlänkad med övriga europeiska länders. Ju fler stabila ekonomier som på detta sätt visar sin vilja att ta ansvar för de europeiska problemen, desto mer verkningsfull kan pakten bli.

Det handlar förstås om solidaritet, men lika mycket om egenintresse. Sverige har allt att vinna på att marknadens förtroende för de europeiska ekonomierna återvinns. Det handlar, helt konkret, om efterfrågan på våra exportvaror.

Pakten är däremot inte ett sätt att bakvägen smyga in euron i Sverige – vad Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt än säger. Denna konspiratoriska rädsla för att dras med i eurosamarbetet är minst sagt komisk – en överskattning av vår egen betydelse. Tyskland och Frankrike skulle i och för sig säkert välkomna ännu en välskött nordeuropeisk ekonomi i samarbetet. Men helt säkert har de viktigare saker för sig än att genom bedrägliga formuleringar tvinga in motsträviga länder i eurozonen.

Susanna Birgersson