Barfotabarn här i livet

Har du tappat ditt ord och din papperslapp?

För de familjer som splittrats av krig och försöker enas i fred är avsaknaden av passets papperslapp och juridikens ord orimligt viktigt. Det är inte heller enbart ett problem för flyktingarna, inte när det visar sig att de som råder över lagen inte vet om den är väl eller illa skriven.

Sedan 2010 har det blivit svårare för flyktingfamiljer som inte har giltiga passhandlingar att återförenas i Sverige. Alliansen och Miljöpartiet uppmärksammade detta i sin migrationspolitiska överenskommelse och har nu suttit i månader med pannor i djupa veck över hur frågan ska lösas. Oftast handlar det om vuxna som fått uppehållstillstånd vars barn är kvar i konflikten. De har rätt till familjeåterförening enligt Europakonventionen, absolut – du hittar inte en tjänsteman eller politiker som säger annorlunda. Men utan id-handlingar, hur ska man bevisa att barnet verkligen är ditt barn? Och i den frågan tog en byråkratisk cirkus sin början.

Först försökte förtvivlade föräldrar betala dyra pengar för DNA-test. Migrationsverket ställde sig kallsinniga. DNA kan bevisa släktskap, men kan det verkligen bevisa att det är en dotter som bott med dig och ingått i din familj? När det försvaret kändes tomt pekade man på proceduren: innan DNA ens får användas för att avgöra om du har anknytning till någon i Sverige måste du bevisa din identitet. Att DNA kan göra identitet sannolikt spelade liten roll. Lite ordning och reda skulle det vara.

Sedan kom man på att minderåriga inte får lämna in sin egen ansökan om att få komma till Sverige, det måste vårdnadshavaren göra. Kunde flyktingföräldrarna bevisa att de hade vårdnaden om sitt barn? Hade de några papper på det? I annat fall kunde de inte lämna in någon ansökan. Risken fanns ju att barnen skulle skickas till en förälder som förlorat vårdnaden – kanske alldeles nyss, kan du visa ett färskt intyg, tack? Kanske bättre att barnet får dröja kvar i konflikthärden.

Även för de flesta svenska föräldrar skulle det vara svårt att fiska fram bevis på att de är vårdnadshavare för sina barn, speciellt om man är långt hemifrån. För många familjer har kampen för återförening varit full av överraskande och kreativt oresonliga krav. Någon lösning har inte levererats av alliansen och Miljöpartiet, trots att de arbetat länge. Läget tycktes olösligt, lagen för komplicerad.

Men i förra veckan kom så en vägledande dom från högsta juridiska instans som gick emot allt. Domstolen slår fast att det är dumheter – så bör det juridiska språket förstås – att kräva att identitet ska vara klarlagd när man kommer från förhållanden där det är uppenbart omöjligt att få passhandlingar. Man påpekar att lagen faktiskt inte ställer krav på styrkt identitet för att få stanna på anhöriganknytning, bara anknytningen kan fastslås. Dessutom fräste överdomstolen till: DNA-resultat som visar föräldraskap ska Migrationsverket lita på, och även flyktingföräldrar ska anses vara sitt barns vårdnadshavare om det inte finns anledning att tro annat.

Jag antar att de förhandlande politikerna stannade upp när domen kom och höjde ett ögonbryn åt den geniala enkelheten. Jaha, tillämpa lagen på ett rimligt sätt.

Vad som händer nu, i den politiska processen, är oklart. Kanske kan man stärka den inslagna linjen.

Det är ganska hjärtskärande med småbarn vars första mening på svenska är: ”Jag vill åberopa Europakonventionens artikel åtta”.

Och visst skulle världen bli bättre om färre barn grät övergivet.

Frida Johansson Metso

ordförande i Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd, FARR