Vad tomten borde ha i säcken

Julafton, barnaögon som tindrar i takt med stjärnan över Betlehem när julklapparna ska delas ut i skarven mellan Kalle Anka på ettan och Karl-Bertil Jonsson på tvåan. Enligt Handelns utredningsinstitut är matkassen årets julklapp. En lisa för stressade husmödrar och husfädrar i tider när julbordet åker in och ut ur kylskåpet som en jojo.

Nu när tomten äntligen är på ingång, uthyrd av ett bemanningsföretag, som betalar rättmätig skatt i Sverige, inte några enstaka korvören i ett beramat skatteparadis i Engelska kanalen, går det bra att avslöja vad som stod på tomtens lista.

Högst upp på önskelistan: Norrbotniabanan.

Norrbotniabanan behövs för norra Skandinaviens utveckling. Kapacitetstaket för dagens stambana är snart nått. Skellefteå och Piteå saknar persontrafik på järnväg. Banverkets samhällsekonomiska kalkyl visar att satsningen ger tillbaka upp till 1,45 per satsad krona. Transportkostnaderna för gods hade minskat med 30 procent, konkurrenskraften för näringslivet i norr hade stärkts, utsläppen av koldioxid hade minskat och arbetsmarknaden förstorats i takt med kortare restider. Faktorer som bidragit till att stärka den ack så omhuldade arbetslinjen. Ändå har regeringen hittills sagt nej, nej och åter nej, och satsat infrastrukturpengarna annorstädes.

Näst högst upp på önskelistan: Återföring av vattenkraftsmedel enligt norsk modell.

Hur ska hela Sverige leva, och inte bara leva utan även utvecklas. I Norge får vattenkraftskommunerna återbäring från staten – ungefär sex miljarder norska kronor (nästan 6,9 miljarder svenska kronor) per år. Ersättningen är en kompensation för de skador som vattenkraftsutbyggnaden medfört på miljön, fisket, jord- och skogsbruket och i förlängningen turismen. Pengar som skulle kunna användas till kommunal och regional utveckling. Neddragningarna inom sjukvården i Norr- och Västerbottens inland hade inte behövt bli så omfattande. Eller varför inte bygga Norrbotniabanan med vattenkraftspengar nu när regeringen envisas med att säga nej.

Som nummer tre på önskelistan: Ingen Maud Olofsson som landshövding.

När Chris Heister anlände till länsresidenset var många tveksamma, när hon lämnar Västerbotten för att bli landshövding i Stockholm har kritikerna tystnat. Förre Centerledaren Maud Olofsson är en av dem som nämns som en tänkbar efterträdare. Men hon är inte rätt kvinna för posten, för mycket ”doer” och ”talker”, för lite diplomatisk ambassadör. Därtill ser några av länets tunga S-märkta kommunalråd rött när de ser grönt.

Det var vad tomten hade i säcken. God Jul.