Chicagojazzen

Betyg:

SKELLEKTRONIKA. När den intervjuskygge Skelleftemusikern Erik Karlsson (som väl i princip är Chicagojazzen) uruppförde stycket ”God Giving Birth” baserat på Monica Sjöös målning frågade jag honom hur han tänkte när han skrev den. Han svarade att han skrev den som tavlan låter. Jag tror att svaret är en nyckel till att förstå och uppskatta hans musik. För vi ska ha en sak väldigt klart för oss – de allra flesta kommer aldrig att tycka om det här. Det är alldeles för avigt och förvirrande. Bitvis ett enda oljud som dessutom är ganska krävande.

Men för oss som faktiskt gillar det innebär ”Brachiosaurus II” en fyra år lång resa i musikaliska intryck utan ord ur Erik Karlssons perspektiv. Fyra år komprimerat ner till a- och b-sidan på en C-60-kassett (jo, det är old school).

Låttitlarna guidar oss genom skeenden, men vi måste själva bestämma vad de innebär för oss. Vi genomlider svininfluensa och Cryptosporidium, vi står vid uttagsautomaten som inte medger uttag, vi blir rasande på någon och bryter av brillorna för att slippa se vederbörande. Vi upplever ångest, nervositet och förakt. Men också beundran – som av Duane Weber, en av de män som har utpekats att vara den mystiske flygplansrånaren D. B. Cooper …

Nej, långt ifrån alla kommer att gilla det här. De flesta kommer aldrig att höra det över huvud taget. Men bara så du vet – Erik Karlsson är ett geni.