Hur kommunicerar vi kön?

Väggarna pryds av fotoförstoringar föreställande barn. Men det är någonting märkligt med bilderna och vid en närmare titt ser man att varje bild har dubbla uppsättningar av samma barn, den ena porträtterad som en flicka, den andra som en pojke. Konsekvent är att jag som betraktare aldrig vet säkert vad barnet har för kön till att börja med. Och det stör. Och det är väl liksom tanken.

– Jag vill ifrågasätta könsrollerna. Samtidigt är det spännande att se hur mycket det påverkar folks identitet, säger Helsingforskonstnären Heidi Lunabba.

Hon har hållit workshops med barnen och låtit dem ta fram deras motsvarighet av det andra könet. Genom attribut som könsstereotypiska kläder, smycken, smink, håruppsättningar och så vidare har barnen fått ”bygga upp ett kön” och utveckla tvillingar av sig själva. På bilderna agerar de tillsammans, och det intressanta är att se hur dessa barn blir så olikt sig själv beroende på vilket kön de spelar. Det visar, enligt konstnären, inte bara att barn inte är opåverkade av könsrollerna i samhället – även om vi gärna ser dem som det. Det antyder också att attributen ändrar personligheten, vilket i sin tur visar hur grunda könsrollerna kanske egentligen är.

– Det är spännande att se hur mycket av det som är konstruerat, säger Anders Jansson, verksamhetschef för Museum Anna Nordlander.

För en självrannsakande betraktare är det också spännande och utmanande att ställa sig följande frågor, formulerade av Annamaria Vänskä, forskardoktor vid Stockholms universitet: Varför vill jag veta barnets verkliga kön? Varför är det viktigt? Kan jag tänka på ett barn utanför de könsbestämda normerna?

– Vuxna är i stort sett fria att göra vad de vill. Men när barn inte ser ut på ett visst sätt ifrågasätt det. Man får inte klä sina barn hur man vill – nästan så att det uppfattas som skadligt för deras utveckling, säger Heidi Lunabba.