Änglagård – tredje gången gillt

Betyg:

Det är 15 år sedan vi senast fick veta vad som händer med Änglagård, huset beläget mitt i den västgötska naturen.

Den här gången är det Fanny Zanders dotter Alice som vill åka tillbaka till sin mammas hembygd.

Hon vill lära känna sin morfar, vem det nu är? För det finns frågetecken kring det faderskapet.

För dig som följt med i den här serien vet att allt inte är som det ser ut på ytan.

Livet i den lilla byn handlar inte bara om den idylliska fasaden Bakom den hittar vi så mycket annat. Inte bara illasinnat skvaller, det handlar också om vacker kärlek i det fördolda.

Naturligtvis känns det här som att träffa ett par gamla vänner efter många år. Regissören Colin Nutley förstärker också det intrycket genom att ge återblickar från det som hänt.

Det är med andra ord en berättelse om att göra upp med som en gång hänt för att kunna gå vidare i livet. Att tystnad bara innebär nya problem.

Vackert så, och det här blir förstås en logisk avlutning på en av Sveriges mest populära filmserier. Samtidigt känns det som att handlingen ibland blir lite krystad, lite långsam.

Skådespelarna är däremot genomgående duktiga. Gubbarna Sven Wollter och Tord Pettersson inte minst. Men även Ing-Marie Carlsson och Lena T Hansson känns passande i sina roller.

Jag har också alltid haft en förkärlek för Reine Brynolfsson som präst, han gör ingen besviken den här gången heller.

Det finns också några nya rollfigurer som höjer underhållningsvärdet. Inte minst Lindy Larsson som spelar en pastorsadjunkt med många tonarter i sitt skådespel.

Molly Nutley visar också att hon kan bli en stor stjärna i framtiden.

Och du behöver inte vara orolig, Helena Bergströms tårar finns förstås med.