75 – Ett nytt sekel

Ändå känns det som om så mycket mer, eller i alla fall det mesta, har hänt de här sista 10 åren under 2000-talet.

Till den känslan bidrar förstås närheten i tid. Det som hänt alldeles nyss är alltid lättare att komma ihåg.

Men den första ”riktiga” pressen, dvs en rotationspress i stället för en flatpress med lösa ark, på 30-talet var säkert på sin tid en lika stora händelse som den nya tryckpressen som idag finns ute på Hedensbyn i Skellefteå.

Dessutom är det faktiskt så att mycket av det som präglat och dramatiserat 2000-talet – upplagekris, omorganisationer och uppsägningar, fastighetsförvärv samt inte minst nya tryckeriet och en hel del annat – hade sin början redan på 1990-talet. Ja, i vissa fall ännu tidigare.

Omorganisation

Känslan att så mycket hänt och förändrats på 2000-talet förstärks naturligtvis också av internet och den genomslagskraft det mediet fått det sista decenniet. Visserligen talades det en gång om att radion – och lite senare tv:n – skulle bli en stor konkurrent till tidningarna och till och med hota deras existens. Men så blev det som bekant inte. Däremot har internet vuxit till ett rejält stort hot mot papperstidningarnas framtid även om vi ännu inte riktigt sett slutet. Tidningarna, i alla fall de flesta och största och dit hör Norran, har dock överlevt – hittills. Återstår alltså att se om, och i så fall när, internet och datatekniken så småningom ska lyckas knäcka papperstidningarna.

Nåja, låt oss inte gå händelserna i förväg. När det var dags för ett nytt sekel var Norra Västerbotten – papperstidningen alltså – fortfarande den självklara huvudprodukten. Omorganiseringen som i hög grad styrdes av den tilltagande datoriseringen började redan på 1980-talet. Det var då redaktionen bytte ut sina gamla skrivmaskiner mot på för den tiden moderna bildskärmar. Och det var också då som sätteriet bildligt och bokstavligt talat började plockas isär för att sedan bäras ut ur tidningshuset och aldrig mer återkomma.

Åldersstruktur

Ja, när gällde datorer och ny teknik och förändringar hände så mycket redan under 1980-talet och 1990-talet att det antagligen var många NV-anställda som trodde, eller i alla fall hoppades, att det värsta var över vid millenniumskiftet. Att allt skulle återgå till en trygg tillvaro i gammal NV-anda, dvs ett företag och en tidning där ekonomin var stabil och allt prat om förändringar och uppsägningar mest bara blev prat och hotelser. Och att den årliga bonusen fortsatte att vara en god extrainkomst.

Men tyvärr skulle det visa sig att mycket återstod att göra. Gjorda förändringar räckte inte till. Visst hade sätteriet rationaliserats bort och datoriseringen av redaktion och annonsavdelning förändrat mycket. Men fortfarande fanns de allra flesta anställda kvar. Det var inte många grafiker som hade tvingats lämna Norran. Personalkostnaderna var fortfarande nästan hälften av tidningens kostnader.

Samtidigt hade åldersstrukturen med alltför många äldre medarbetare och få unga blivit ett växande problem.

Förtid

Två saker hände i början av 2000-talet som påskyndade förändringsprocessen och bidrog till att antalet NV-anställda började minska rejält.

Det ena var att Norran fick en större summa pengar som återbetalning från pensionsbolagen. Det handlade om totalt drygt 14 miljoner och även om alla pengar inte var direkt tillgängliga så beslöts att pengarna i första hand skulle användas till pensioneringslösningar. I klartext innebar det att anställda skulle köpas ut genom avgångsvederlag och avtalspensionering.

Tanken var att det skulle lösa det mesta av problemen med alltför stora lönekostnader och alltför många äldre medarbetare. Ett villkor för ett erbjudande att sluta i förtid och inte invänta 65-årsdagen var nämligen att någon ersättare inte skulle anställas.

Nu ändrades dock det beslutet ganska snabbt. I en del fall visade det sig svårt, för att inte säga omöjligt, att inte ersätta medarbetaren, i alla fall numerärt. Dessutom behövde inte tidningen bara minska antalet äldre medarbetare utan tanken var ju att samtidigt anställa fler yngre medarbetare.

Veteran

Hur som helst, att erbjuda pensionsuppgörelser av det här slaget hade tidigare använts ytterst sparsamt och att nu i fortsättningen använda det ytterst aktivt var en klar kursändring.

Det andra som hände var att tidningen bytte verkställande direktör.

Cal Wikström hade suttit som vd sedan 1974 och fyllde 60 år våren 2002 och skulle enligt sitt pensionsavtal med tidningen sluta det året.

Wikström hade då varit i vd i över 28 år. Han kunde onekligen sägas vara en veteran i branschen.

Under de första 20 åren av hans långa period på vd-stolen var det, kan man lite tillspetsat säga, ganska lugnt. Upplagan ökade mest varje år liksom annonsinkomsterna och om det såg lite problematiskt ut vid budgetförhandlingarna var lösningen enkel. Det var bara att höja annons- eller prenumerationspriset. Norrans monopolliknande ställning gjorde att eventuella protester från kunderna, dvs annonsörer och läsare, inte vållade någon större oro.

Förvaltare

Idéer om förändringar och rationaliseringar kunde på den tiden, hur välmotiverade de än var, bemötas från personal och fackliga representanter med att det inte var nödvändigt eftersom ”tidningen gick ju så bra”. Den attityden var sannolikt främsta anledningen till att förändringsviljan inte var stor på Norra Västerbotten och den levde med långt in på 2000-talet. Något som förstås bidrog till att omställningsproblemen blev desto större längre fram.

För betydligt svårare blev det för tidningen och dess ledning på 1990-talet.

Som tidigare nämnts började upplagan minska samtidigt som det blev allt hårdare konkurrens på annonsmarknaden. Inte bara på grund av lågkonjunkturer utan också därför att orterna i tidningens spridningsområde, framför allt i inlandet men även i centralorten Skellefteå, började stanna i sin utveckling och befolkningen minskade. Samtidigt dök nya konkurrenter upp när både radio- och tv-monopolen upphörde. Sedan tidigare fanns direktreklam och gratistidningar som ett hot mot tidningens annonsintäkter. Och internet började sakta men säkert växa i betydelse.

Cal Wikström sade i en tidningsintervju i samband med sin avgång att han av sin företrädare lärde sig driva företaget ”i sann spartansk anda” och tillade att han varit Norrans ”siste förvaltare”.

Om detta stämmer, att Wikström som han själv säger i första hand varit en förvaltare, så kan ingen säga annat att han förvaltat tidningens ekonomi mycket bra. För även under de lite tuffare åren på 1990-talet och början på nya seklet behöll Norran sin starka ställning och goda ekonomi.

Entreprenör

Cal Wikströms efterträdare blev Anders Westermark, då 43 år, och även om han inte i likhet med sin företrädare tillhörde ägarfamiljerna och mer eller mindre var född in i rörelsen så var Westermark inte helt främmande för det som hände i tidningsbranschen i allmänhet och Norra Västerbotten i synnerhet.

Westermark hade när han tillträdde suttit i tidningens styrelse i nästan ett decennium och de senaste åren även varit styrelsens vice ordförande. Dessutom var han från Skelleftebygden, född och uppvuxen i Lillkågeträsk där fadern Arnold Westermark startade och drev företaget Skelleftebygdens trähus. Anders Westermark satt också med i den liberala stiftelsen Skelleftepress som äger tidningen.

Man skulle alltså – på goda grunder – kunna kalla denna rekrytering för en internrekrytering och Anders Westermark var också förstahandsvalet för den rekryteringsgrupp som ägarstiftelsen tillsatt.

Men framför allt var Anders Westermark företagare och entreprenör och kom från en annorlunda företagsmiljö där kampen för tillvaron var hårdare och det till och med hörde till vardagen att folk kunde sägas upp eller permitteras för kortare perioder.

Westermark sade också ett klart ”nej” i en intervju i den egna tidningen på frågan om han var rädd för att ta tuffa beslut.

NV-anda

En lite yngre och mer orädd företagsledare var kanske också vad Norra Västerbotten så väl behövde i början på det allt tuffare 2000-talet. Något som också hans efterträdare var den förste att hålla med om. I nämnda intervju sade Cal Wikström att han hoppades att Westermark skulle lyckas tända organisationen rejält, ”något som jag själv försökt men inte lyckat fullt ut med”.

Man kan – med ett uttryck lånat från politiken – på sätt och vis säga att Anders Westermark kom till ett dukat bord. Men liksom i politiken är det inte hela sanningen. Även om ekonomin är god och framtiden ser ljus ut finns det alltid problem som måste lösas. En god ekonomi kan snabbt ändras till motsatsen när marknaden förändras och företagsledningen inte agerar – och agerar klokt och ibland tufft.

De märktes också ganska snabbt efter bytet på vd-stolen att tempot drevs upp i jakten på effektivare organisation. Anders Westermark fortsatte visserligen på den inslagna vägen med bland annat pensionslösningar, men sökte också efter sparåtgärder i alla skrymslen och vrår. Även åtgärder som inte alltid gick att lösa den ”snälla” vägen.

Sådana åtgärder var naturligtvis inte populära. Jag har själv hört gamla NV-anställda tala om beslut om förändringar och uppsägningar som inte skett i ”gammal god NV-anda”.

Nedskärningar

Resultatet av alla dessa personalnedskärningar har blivit att Norran våren 2010 ”bara” hade 91 anställda. I mitten av 1990-talet arbetade nästan 150 personer på tidningen. Och av dessa 150 var 15 år senare bara en tredjedel kvar. Två tredjedelar av personalen hade alltså slutat eller bytts ut under en ganska kort period.

Men det torde vara svårt för någon att förneka att dessa rationaliseringar har varit nödvändiga. Det är bara att räkna. Hade större delen av alla tjänster på Norran fortfarande funnits kvar skulle tidningen ha ytterligare 20-25 miljoner i lönekostnader varje år och inkomster för att täcka dessa kostnader finns inte i dag. Inte i tider där allt fler yngre tänkbara tidningsköpare vant sig vid att nyheter kan läsas gratis och konkurrensen på annonsmarknaden blivit allt större. Ett bra exempel på det senare var när bilhandlare och mäklare i Skellefteå valde att starta en egen annonstidning i stället för att annonsera i Norran. Det intäktsbortfallet kostade Norran 9 miljoner år 2009 och sammanlagt förlorade mediarörelsen 21 miljoner i intäkter det året.

De gamla goda tiderna när stora utgiftsökningar balanserades med en självklar höjning av annons- eller prenumerationspris – utan större reaktioner från kunderna – var definitivt ett minne blott.

Bengt Enqvist