Den stora översvämningen

I begynnelsen gick journalisterna dit de skulle. Eller också tog de cykeln eller motorcykeln, ibland rentav med taxi. Egen bil kom först långt senare.

Och en gång var ambitionerna så stora att den gamle chefredaktören KH Wikström – den annars så sparsamme – ansåg att Norran borde skaffa en egen helikopter.

Omringat

Så blev det nu inte, men i övrigt har det mesta i fortskaffningsmedel tillgripits. Själv har jag gått åtskilligt i skogarna, i jakt på bortsprungna personer, eller för att ta mig till en svårtillgänglig skogsbrand.

Jag har åkt skidor och snöskoter. Eller båt.

Faktiskt också brandvagn.

Det sistnämnda blev nödvändigt sommaren 2005. Jag var egentligen ledig och skjutsade dottern och hennes kompisar till ett läger Ammarnäs. När vi kom fram visade det sig att hela samhället var omringat av vatten. Centrum hade förvandlats till en bassäng, folk tog sig fram på hästar och fyrhjulingar, infarten var avspärrad och hemvärnet fanns på plats för att med hjälp av bandvagn transportera de som skulle ut eller in i samhället.

I minnet

Naturligtvis hade jag kameran med. Jag fångade eländet på bild: översvämmade sommarstugor, kor som trängts undan från betesmarker där vattnet tagit över, ortsbor som med vadarstövlar försökte ta sig över torget – bara för att plötsligt råka kliva i ett hål, dolt under vattenytan – och fångas på bild av undertecknad.

Kanske inte så populärt, men i varje fall något som fastnat i mitt minne.

Att den stora översvämningen också innebar många baksidor är en annan sak. Ett 20-tal hus, främst sommarstugor, skadades. Filadelfiakyrkan stod i vatten. Likaså Hemavans flygplats. I Norrbotten hade Laisälven svämmat över.

Översvämningen tio år tidigare, 1995, fanns ännu i färskt minne. Då hade stugor och vägar vid Vindelälven drabbats hårt – och inte bara vid den älven.

Något hade hänt, något var förändrat. Men vad? Det påstods att vi hädanefter fick räkna med ett varmare klimat, att översvämningar skulle bli vanligare och vanligare.

Och Norran rapporterade.