Unga i Skellefteå klarar inte av att ta politisk ställning. I ett reportage i gårdagens tidning berättade en gymnasielärare om en handuppräckning bland 29 förstagångsväljare. Bara tre av dem hade bestämt vilket parti de skulle rösta på i valet. Det är en skrämmande låg siffra.
Varför har det blivit så?
Det stela politiska klimatet i kommunen är en möjlig förklaring. Med samma parti vid makten sedan 1942 är det naturligt om dammet lägger sig över de politiska samtalen hemma runt köksborden. Kanske har de unga helt enkelt övertagit sina föräldrars ointresse för politik?
Ungdomarna själva upplever ofta, att döma av gårdagens reportage, att valrörelsen präglas av krångliga ord och svårbegriplig fördelning av budgetpengar. Helheten går ofta förlorad. Det stämmer bara delvis. Vilken balans en partiföreträdare ska slå an mellan sin ideologiska vision och vad man praktiskt lovar i ett val är inte givet. Men sin politiska identitet borde inte vara något man hittar för första gången i en valrörelse. Den borde växa fram redan under uppväxten.
I skolgången ingår undervisning om samtidshistoriens stora ideologier, liberalism, socialism, konservatism. Huruvida människan ska ges större eget ansvar, organiseras för det allmänna bästa, eller vara försiktig med stora förändringar (detta är ju vad ideologierna går ut på) är något även ett barn kan fundera kring. Föräldrar kan också berätta för sina barn vilket parti de röstar på och varför. Utifrån detta är det inte svårt att få en känsla för de grundläggande alternativen.
Att pröva sig fram hör till ungdomen, och att i diskussion med jämnåriga söka sin egen politiska övertygelse är roligt. Det behöver inte bli rätt från början, man kan alltid ändra sig.
Fyra tusen unga Skelleftebor får nu sin första chans att rösta till kommun, landsting och riksdag. En del av dem har redan röstat i förra årets val till EU-parlamentet. Då lade en fjärdedel av förstagångsväljarna sin röst på Piratpartiet. Det är ännu en bekräftelse på att deras kunskaper om de grundläggande politiska alternativen är bristfälliga. Skola och föräldrar bör ta sitt ansvar för att ändra detta.
En amerikansk president sa för snart femtio år sedan: ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land.” Den uppmaningen kan också vara värd att tänka på för de unga som tycker att politiken känns för fjärran, eller inte engagerar sig tillräckligt i deras egna liv.
