Ibland upplever vi kapitalismen som en rå kraft med makt att kullkasta våra livsplaner. Den förestående fabriksnedläggningen i Ersmark är ett exempel. Ibland befinner vi oss på den gynnade sidan, som när produktion flyttas från USA till företaget Alimak Hek i Skellefteå. Men det är svårt att se var vi skulle ha varit utan kapitalismen, det ekonomiska system som drivit världens tillväxt sedan 1800-talet. Ingen föregångare har varit lika bra på att skapa och återanvända vinster på ett för samhället så gynnsamt sätt.
Ändå uttalas just ordet vinst ibland som om det vore något fult.
Inga vinster i välfärden, är ju en vanlig vänsterslogan så här i valtider: att skattepengar kan gå till privata företags överskott sticker i ögonen på många. Underligt nog gäller detta bara sådant som vård och skola. Att exempelvis kommunala tekniska nämnder använder merparten av sina budgetmedel till att göda företag, som ordnar med snöplogning och liknande, upprör däremot ingen. Hur kan det komma sig?
Egentligen handlar det förstås inte om att företag tar del av skattemedel. Retoriken grundar sig snarare i en föreställning om att företagen stjäl pengarna från patienter eller skolbarn. Något som förstås inte är helt taget ur luften: skattepengar avsedda för vård och omsorg går ju in i företagens vinster. Men om nu plogning och vägbyggen sköts billigare och bättre av privata företag, trots att de samtidigt lyckas ta ut vinst, vad är det som säger att detsamma inte kan gälla för välfärdsverksamheter?
Den globala ekonomiska krisen hade förstås sina rötter i kapitalismen. Det började med att risktagandet i finansbranschen gick överstyr. Sedan spred sig krisen genom den riktiga ekonomin, den produktion och de arbetstillfällen som formar vår tillvaro, och nu står vi med ett Grekland och ett Spanien som långt ifrån har klarat sig ur sina knipor. Faller de är det återigen finansbranschen, bankerna i övriga Europa, som kan dras med.
Ändå är det ingen som hävdar att vi måste ersätta kapitalismen med något annat. Striden står snarare kring i vilken omfattning och hur vi ska reglera den.
Kapitalismens grundproblem är att den tar risker. Det risktagandet kommer vi aldrig att kunna eliminera, och därför kan vi heller aldrig garantera oss mot risktagandets misslyckanden. Men att ta risker är i grund och botten ett uttryck för optimism, och en värld utan optimism vore en dyster och steril plats att leva på. Dessutom ekonomiskt fattigare.
