Inför förra valrörelsen var det många som ryckte på axlarna och sa att det inte spelar någon roll vem som vinner valet. Efter fyra år med Moderaterna vid makten har vi facit på hand – det gjorde skillnad. Stor skillnad. De fyra år som Moderaterna styrt Sverige har med all önskvärd tydlighet visat att det finns två alternativ inom svensk politik.
Vi har under mandatperioden kunnat se hur den Moderatstyrda regeringen konsekvent gynnat de med de högsta inkomsterna på bekostnad av bland annat sjuka och arbetslösa. De enorma skattesänkningarna för de rikaste har finansierats med kraftiga försämringar av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. Hälften av skattesänkningarna har gått till den fjärdedel av befolkningen som tjänar mest medan skattesänkningarna till låg- och medelinkomsttagaren har ätits upp av höjda skatter och avgifter, bland annat trafikförsäkringsskatt och a-kasseavgift.
Med sämre ersättning och hårdare krav ska fler söka jobb. Människors kamp för att få vardagen att gå ihop ska leda till att fler konkurrerar om samma jobb och därmed kan lönerna pressas ner. Den genomförda politiken har lindats in i budskap om att detta är nödvändigt för att skapa fler jobb, men den skapar bara större klyftor i samhället. Detta är den moderata jobbpolitiken.
Vissa grupper i samhället är mer utsatta av regeringens lönesänkarpolitik än andra. Integrationsministern och Folkpartisten Nyamko Sabuni vill ha en låglönesektor för utlandsfödda. Lågt betalda jobb ska enligt Sabuni öka integrationen. Man kan ju fråga sig varför en utlandsfödds arbete ska vara mindre värd än en svenskfödd?
Näringsministern och Centerpartiets partiledare Maud Olofsson vill sänka lönerna för ungdomar. Efter genomgången utbildning ska ungdomar få anställas till 2/3 av den avtalsenliga lönen. Det vill säga om ingångslönen är 18 000 kronor/månad ska ungdomar kunna anställas för 12 000 kronor/månad. Lätt att säga för en som tjänar bra. Det är värre för den som är i färd med att bygga bo och bilda familj. Dessutom vill Centerpartiet försämra anställningstryggheten för ungdomar genom att försämra arbetsrätten.
I förra valrörelsen försökte dåvarande statsministern Göran Persson (S) få Fredrik Reinfeldt (M) att svara på frågan; hur kan ökade orättvisor leda till fler jobb? Han fick inget svar då och vi kommer inte att få ett svar i den här valrörelsen heller. Det vi vet är att det inte blev fler jobb och att arbetslösheten biter sig fast. Unga kommer inte in på arbetsmarknaden. Detta är fullständigt oacceptabelt.
Orättvisorna och klyftorna har ökat mellan fattiga och rika, mellan arbetande och arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer under de år Moderaterna har regerat i Sverige. Klyftorna ökar också mellan stad och landsbygd. Sverige bryts itu. Egoismen har tillåtits breda ut sig. Min övertygelse är att ett samhälle mår bäst av mindre klyftor och en fördelningspolitik som bygger på solidaritet. Därför betalar vi skatt efter bärkraft.
Det är lovande att det just är arbetslöshetsförsäkringen som tar i anspråk en stor del av den rödgröna alliansens reformpolitik. Det är lovande att den rödgröna alliansen lovat sätta jobben först. För det är just en samlande politik som Sverige behöver. En politik som inkluderar alla.
Per-Olof Sjöö
förbundsordförande GS
