72 – Mediahuset

Man skulle kunna säga att idén till Mediahuset föddes på Källan i Åmliden utanför Norsjö vintern 1996-97. Den vintern var tidningens avdelningschefer samlade där till konferens eller kanske vi ska säga kurs. Hur som helst handlade det om framtiden och om ledarutveckling.

Kunnande?

Det blev naturligtvis mycket diskussioner om det nya mediet. Alla såg fördelarna, både journalistiskt och affärsmässigt, med att vidga vyerna och gå från tidningshus till mediahus där internet skulle vara en viktig faktor. Grunden fanns där redan: de redaktionella nyheterna och de kommersiella annonserna. Den grunden kunde användas i flera kanaler, inte bara i en.

Frågan var bara hur vi skulle gå till väga, rent organisatoriskt. Enigheten var stor om att satsningar på nya medier inte fick gå ut över papperstidningen som var och under överskådlig tid skulle fortsätta att vara huvudprodukten. Dessutom: Vi som jobbade på tidningen hade visserligen kunnandet när det gällde att göra tidning. Men var det verkligen samma kunnande som behövdes för att göra en nättidning?

Professionellt

Resultet blev i alla fall efter många om och men Mediahuset, ett dotterbolag som inte bara skulle ta hand om den digitala versionen av Norra Västerbotten utan även skulle erbjuda andra kunder ”en fullservice inom informationsteknologin”. Tänkta kunder var små och medelstora företag som behövde hjälp med att göra egna hemsidor men även med utbildning och mycket annat inom IT-området.

Mediahuset hade från början endast två anställda, två f d NV-journalister som så att säga bytte bransch. Det blev några till anställda så småningom.

Att Mediahuset tog hand om NV:s nättidning gjorde att tidningen fick en mer professionell utformning. Men den bytte också skepnad och blev med tiden mer en handelsplats för digital handel och digitala tjänster än en nättidning. I alla fall upplevde vi på redaktionen det så.

Kommersiellt

I slutet av 90-talet var det fortfarande så att tidningarna kände sig osäkra på hur nättidningarna skulle utformas och hur den skulle användas, både journalistiskt och kommersiellt. NV var absolut inte ensam om att söka en position som framgångsrik handelssajt.

Det fanns också tidningar som prövade att ta betalt av sina läsare. Men de förde en tämligen hopplös kamp. Inte minst på grund av att Stockholmstidningarna med Aftonbladet i spetsen från början bestämde sig för att bli annonsfinansierade gratistidningar på nätet. Folk – och inte minst de yngre – vande sig snabbt vid att nyheter går att få gratis på nätet.

Ett annat problem för tidningarnas internetsatsningar var upphovsrätten. Journalistavtalen kom till på den tid då det bara fanns papperstidningar och var utformade därefter. Rätten till vidareförsäljning av de texter och bilder som journalisterna producerade i sitt arbete låg därför hos medarbetarna och inte hos arbetsgivaren, dvs tidningen. I alla fall var det journalisternas tolkning. Men tidningsutgivarnas uppfattning var att papperstidningen och nättidningen kunde betraktas som samma produkt. Materialet var detsamma, det var bara sättet att distribuera nyheterna till läsarna som skiljde sig åt.

Engångssumma

Trots hårda motsättningar och en hel del turer hit och dit löste det sig. I det centrala avtalet skrevs in en särskild paragraf för tidningar som publicerade på nätet. Redaktionens journalister fick varje år en engångssumma som ersättning för nätpubliceringen.

Att NV:s nätupplaga mer blev en handelsplats än en tidning sågs inte med blida ögon av redaktionsledningen. Men det var inte så mycket vi kunde göra åt det. Trots allt var fortfarande papperstidningen viktigast och de resurser vi hade behövdes för att hålla igång tidningen och helst stärka den.

Situationen förändrades år 2000 när vi gjorde den större omorganisati som bland annat innebar att vi flyttade fem lokalredaktörer från andra orter inom Skellefteå kommun till centralredaktionen i Skellefteå. Nu fick vi äntligen möjlighet att anställa en redaktör för nättidningen. En journalist som dels såg till att de lokala nyheterna snabbt lades ut på nätet och som dels kunde koncentrera sig på lite mer långsiktig planering av nättidningens verksamhet. I alla fall var det tänkt så, men det visade sig snabbt att resurserna ändå var för små.

Design

Vi tyckte trots de bristande resurserna att nättidningen började finna sin form samtidigt som samarbetet mellan nättidningsredaktören och övriga redaktionen blev allt bättre. Den vanligaste ordningen var fortfarande att artiklarna publicerades först i papperstidningen och sedan på nätet. Men det hände också allt oftare att nätet var först med nyheter, till exempel vid olyckor. Sådana gånger var det inte alls ovanligt att nättidningsredaktören var först på olycksplatsen och fungerade som reporter även för papperstidningen. Det var hans eller hennes bilder och text som publicerades i båda medierna.

Den här utvecklingen underlättades naturligtvis av att tekniken hela tiden förbättrades. Inte minst gällde det bilderna. De digitala kamerorna gjorde det enkelt för nättidningsredaktörerna att fungera även som fotografer.

Att en nättidningsredaktör anställdes innebar inte att Mediahuset helt släppte norran.se. Samarbetet mellan redaktionen och Mediahuset fortsatte, skillnaden var bara att det blev en klarare uppdelning. Redaktionen skötte det journalistiska arbetet och Mediahuset ägnade sig åt andra bitar, inte minst designen av nättidningen.

Maktväxling

Men Mediahuset har även andra kunder och fortsätter som dotterbolag åt NV, ett dotterbolag som dock aldrig haft mer än 4–5 anställda och som aldrig gett några stora vinster.

Detsamma kan kanske sägas om nättidningen. I dag är norran.se en etablerad produkt på marknaden. I takt med en ökande läsekrets har den fått fler och fler annonsörer även om intäkterna bara är en liten bråkdel av papperstidningen.

Inom tidningsbranschen finns det många som säger att förr eller senare går nättidningen om papperstidningen och blir huvudprodukt. Kanske ligger det något i det resonemanget, men det är uppenbarligen fortfarande en lång bit kvar till att papperstidningen låter sig passeras. Förmodligen behövs det ytterligare några yngre generationer uppfödda och uppfostrade med datorer och internet innan den maktväxlingen sker.

Bengt Enqvist