69 – Reklamradio

Att tidningarnas – och även NV:s – radio- och tv-satsningar blev föremål för diskussion både externt och internt var kanske inte så underligt. Till skillnad från radiotidningen handlade det inte bara om att ge ut samma innehåll i en annan förpackning. I mångt och mycket handlade det om en helt nya verksamhet även om förvånansvärt många inom branschen uppfattade det som att skillnaderna inte var så stora. Det handlade ju i båda fallen om journalistik, låt vara att det ena var i skriftlig form och det andra i muntlig, menade de.

Reklam och musik

Ett argument för att tidningarna skulle ge sig in i leken och till och med var bäst lämpade var argumentet att på tidningarna fanns redan rutinen och kunnandet när det gällde att hålla isär annonser och redaktionellt material. Underförstått: Med andra ägare skulle alltsammans lätt blandas till en mix där det redaktionella materialet inte skulle särskiljas från reklamen. Och därmed skulle den journalistiska integriteten och trovärdigheten gå förlorad.

Många menade också att en tidning med sitt redan goda kontaktnät lätt skulle kunna skapa en organisation som gör bra lokalradio.

På papperet var det helt klart bra argument. Men i realiteten var det inte så mycket värt. För som det senare skulle visa sig så handlade den kommersiella radion huvudsakligen om två saker: reklam och musik. Den journalistiska biten blev så liten att den var försumbar. Om den ens fanns där.

Främsta argumentet mot att tidningar även skulle chansen att ta över i etern var maktkoncentrationen. Oroliga politiker befarade att redan starka tidningar skulle stärka sin ställning genom att bli dominerande inom hela medielandskapet.

Och visst låg det något i det argumentet.

Hög täckning

NV hade i början av 90-talet en hushållstäckning på 80 procent, det vill säga att 8 av 10 hushåll i Skellefteå kommun prenumererade eller köpte Norra Västerbotten. Och då talar vi alltså om tidningsköpare. Talar vi om läsare börjar vi närma oss 100 procent. Skulle NV bli dominant även när det gäller lokalradio och lokal-tv finns inte längre många ”andningshål” för politiska motståndare menade dessa politiska motståndare.

Men även borgerliga politiker kände oro för maktkoncentrationen. Man befarade att radiostationer skulle gå samman och till stora delar ha samma innehåll för att spara kostnader. På det viset skulle hela idén med lokal radio och tv gå förlorad. Därför infördes begränsningar av olika slag. För tidningarna innebar det att de inte kunde bli majoritetsägare.

Att det fanns långt gångna planer på ”riksradio” visades när NV första gången fick ett erbjudande som diskuterades i styrelsen. Då handlade det om ett lokalradioprojekt med kommersiell lokalradio i tre storstäder och 20–25 större nätorter. På samtliga orter erbjöds en tidning gå in som intressant. Det skulle bli både en lokal och en central organisation, hette det visserligen i programförklaringen. Men hur mycket plats det lokala skulle få fick vi aldrig veta. För att projektet skulle kunna genomföras fordrades en lagändring som aldrig kom. Projektet förverkligades aldrig.

Det var i mars 1991 och NV:s styrelse nöjde sig med att notera att ”VD är positiv liksom marknadssidan och redaktionen” med tillägget att även styrelsen var positiv och att VD fick i uppdrag att arbeta vidare med projektet.

Viljan fanns redan från början och det präglade också hela engagemanget i första radio- och sedan tv-satsningarna.

Riskkapital

Först två år senare, i mars 1993, dök ärendet upp på styrelsens bord igen. Till hösten skulle nämligen sändningstillstånden för den kommersiella lokalradion auktioneras ut, bland annat två stycken i Skellefteå. Två lokala entreprenörer hade gjort samarbetsinviter, men NV beslöt att inte delta i budgivningen. Anledningen var främst just att riksdagen beslutat att begränsningsreglerna för tidningarna som ägare skulle vara kvar.

Cal Wikström menade att vi för närvarande inte har tid och resurser för radioprojektet. Viktigast just då var att koncentrera sig på den egna tidningen, inte minst med tanke på allt arbete med den nya tekniken och den nya organisationen som fortfarande var på gång.

Dessutom, tillade Cal W, finns nog möjligheter att senare engagera sig i radio – om man vill.

Den bedömningen var också helt riktig. Både lokala entreprenörer och större på riksplanet hade ju redan varit i kontakt med NV och det dröjde inte heller länge förrän Radio National AB som köpte ett av sändningstillstånden för Skellefteå hörde av sig. Radio National ägdes av Synskadades riksförbund och var deras moderbolag för radiosatsningar.

I slutet av 1993 hade Radio Nationals VD besökt Skellefteå och Norra Västerbottens styrelse beslutade att säga ja till projektet. Beslutet blev att köpa in sig till 40 procent i radiobolaget (större ägarandel var inte tillåten för en tidning) och att garantera riskkapital, dock inte mer än 600 000 kr för två år.

Avstånd

Enligt överenskommelsen skulle radioreklam säljas av NV:s säljorganisation. Men någon större optimism om större vinster fanns inte. De ekonomiska kalkylerna visade en stor förlust för 1994, en något mindre förlust för 1995 samt en viss vinst för 1996.

När sändningarna kom igång i början av 1994 dominerades de helt enligt planerna av musik. Enligt planerna skulle också NV:s centralredaktion förse Radio Rix med lokala nyheter till ett nyhets- och reklamblock på 5–10 minuter varje timme.

Men här uppstod problem.

Dessa sändningar gjordes nämligen från Göteborg och det var onekligen ett praktiskt problem att nyhetsuppläsaren befann sig i en helt annan del av landet. De första exemplaren av NV trycktes redan strax efter midnatt och hade bara nyhetsuppläsaren suttit i Skellefteå hade det inte varit några problem. Då hade han (eller hon) hämtat en tidning och sedan rewritat artiklar ur NV.

Det hade inte varit någonting märkvärdigt med det. Så har man gjort inom tidningsbranschen i alla tider. Rewrita betyder helt enkelt att man skriver om en redan publicerad text och ger s k kredit till den tidning som texten hämtats från. Nyhetsuppläsaren på Radio National hade med andra ord kunnat läsa upp sin omskrivna text och tillagt något i stil med ”uppger Norra Västerbotten”.

Men nu satt alltså nyhetsuppläsaren i Göteborg, många mil bort. En möjlighet var förstås att faxa delar ur tidningen till radioredaktionen i Göteborg. Men så tidigt på morgonen fanns ingen personal på redaktionen. Då var det bättre att någon på nattredaktionen gjorde i ordning texterna och skickade faxet innan han eller hon gick hem på natten. Då skulle nyheterna från NV finnas på redaktionen i Göteborg när nyhetsuppläsaren kom till arbetet tidigt på morgonen.

Men det var här det blev stopp. Journalistklubben på NV protesterade och menade att en tidigarelämning var ett brott på mot upphovsrätten som den reglerades i det centrala journalistavtalet. I alla fall behövdes klubbens godkännande för att ett sådant här arrangemang skulle få ske.

Ohållbart

Enligt journalistklubben skulle texterna få lämnas över till Göteborg först sedan tidningen var färdigtryckt. Det vill säga någon gång vid tretiden på natten.

Men att nyheterna först skulle publiceras i NV och sedan i radion var båda parter eniga om. Vi från redaktionsledningen såg det här med en överlämning sent på kvällen enbart som en praktisk fråga. Problemet var ju att nyhetsuppläsaren befann sig i Göteborg och inte rent fysiskt kunde komma åt något exemplar av tidningen. Varför tvinga någon på redaktionen i Skellefteå att stiga upp tidigt på morgonen bara för formens skull? Och vi hade svårt att se att en tidigare överlämning av praktiska skäl var något avtalsbrott.

Frågan löstes om än bara tillfälligt genom att vi i ledningen själva fick rycka in och se till att radioredaktionen i Göteborg fick texter redan på kvällen. Varken jag, chefredaktören Stig Ericsson eller nyhetschefen Staffan Nilsson tillhörde journalistklubben och hade så att säga lite mer fria händer. Dessutom hade ju datoriseringen gjort att alla texter fanns tillgängliga i datorn. Vi behövde inte ens gå ut på redaktionen och leta efter artiklarna.

Men en sådan lösning var naturligtvis ohållbar i längden. Frågan löstes också så småningom om än på ett för journalistklubben snopet sätt. De centrala parterna – alltså Tidningsutgivarna och Journalistförbundet – grep in och enades om de korta mera faktabetonade nyhetstexter som det handlade om inte var upphovsrättsskyddade. Någon ersättning till skribenterna var därför inte aktuell och därför slöts i stället ett lokalt avtal om att den redigerare som skötte om själva faxningen av texterna på kvällen skulle få ersättning för sitt påstådda merjobb.

Men journalistklubbens agerande fick dessutom verkställande direktören på Radio National att reagera. Skulle det bli sådant här tjafs fick helt enkelt det där med lokala nyheter vara.

Det var en kommentar som gav ett tydligt besked om inställningen till lokala nyheter och fick i alla fall mig att fundera lite närmare över tidningens roll i den nya kommersiella radion. Det redaktionella innehållet var tydligen inte så viktigt vilket också hade framkommit på andra sätt. Det var musik och reklam – och reklamintäkter – som framför allt intresserade aktörerna på riksplanet. Och eftersom tidningarna inte fick äga mer än 40 procent hade NV och andra lokaltidningar med ambition att satsa på och utveckla en lokalradio värd namnet inte mycket att säga till om. I alla fall inte tillräckligt mycket.

Turbulens

Och intresse för att göra en bra lokalradio fanns på NV. Vid starten av Radio Rix sades visserligen att de lokala annonserna och de lokala nyheterna skulle produceras av befintlig personal. Men gick kanalen bara tillräckligt bra fanns tanken eller i alla fall drömmar om att gå vidare och bygga upp en redaktion med journalister och dessutom anställa säljare av reklamtid.

Intresset för att bygga upp en lokalradio värd namnet fanns inte minst i NV:s redaktionsledning. Framför allt chefredaktören Stig Ericsson visade stort engagemang och gjorde bland annat en studieresa till Finland för att studera den kommersiella lokalradion där.

Men ändå, mycket mer än det första försöket med lokala nyhetssnuttar blev det aldrig när det gällde redaktionella satsningar. Kanske tur det. De turer som vi fick vara med om gav oss på redaktionen en hel del lärdomar, bland annat att skillnaden mellan tidningsjournalistik och radiotidningsjournalistik är större än de flesta tror. Det fanns folk inom branschen som framför sig såg en slags superreporter, en som med vänstra handen sköter radiomikrofonen och med högra blocket, pennan och kanske också kameran för att sedan återvända till redaktionen och leverera till både radio och tidning. Men så enkelt fungerar inte det i den praktiska journalistiska vardagen.

Att Radio Rix aldrig blev större redaktionellt har fler orsaker. En är att det blev vissa turbulenser med ägarbyten när det gäller huvudägaren. Radio National köptes upp ganska snart av ett företag med intressen i Bonnier-sfären. Och även Kinnevik med intressen i Stenbäck-sfären intresserade sig för senare för Radio Rix. Och så har det fortsatt.

Ett annat skäl är att stationen aldrig blivit tillräckligt ekonomiskt framgångsrik för att bära kostnaderna för en egen redaktion. Kanalen har visserligen hela tiden haft höga lyssnarsiffror i Skellefteå, men det har ändå inte räckt till mer än att anställa en eller tidvis två säljare. Men Radio Rix finns kvar i Skellefteå och NV med sina 40 procent har hela tiden fortsatt att vara delägare. Även om det nog inte är så många som känner till kopplingen mellan Radio Rix och tidningen Norra Västerbotten.

Bengt Enqvist