68 – Nya medier

Och med tidningen Norra Västerbotten menas då den tryckta tidningen, den som under senare år har kallats för papperstidningen för att skilja den från nättidningen.

Men i början av 90-talet var det slut med den någorlunda trygga tillvaron. Nya medier dök upp och konkurrensen blev större.

Tuffare tider

Tidningen förvandlades ganska raskt från ett tidningsföretag med bara en produkt till en liten koncern med intressen i radio, fastigheter och intranet. Samtidigt började NV få problem. Fortsatta ekonomiska framgångar var inte givna utan tidningen fick – när de tidigare pålitliga inkomstkällorna började sina – i stället kämpa för att hålla utgifterna nere.

Det ena behöver dock inte vara orsaken till det andra. Att de ekonomiska resultaten försämrades berodde inte på att NV satsade på andra verksamheter. Även om NV valt att fortsätta som enbart tidningsföretag hade problem uppstått.

Det hade helt enkelt blivit tuffare tider.

Okontroversiell radiotidning

Det hände mycket på 90-talet. Fri radio och fri television gav en helt ny spelplan på mediemarknaden och i mitten av 90-talet startade, lite försiktigt men ändock, det som fick namnet norran.se, alltså webbtidningen eller nättidningen.

Men även om det var dessa medier som fick största uppmärksamheten var det en annan sidoverksamhet som dök upp först.

Nämligen radiotidningen.

Och till skillnad från kommande radio-, tv- och internetsatsningar var det en mycket okontroversiell verksamhet.

Studio

Vad det handlade om var att delar av tidningens innehåll skulle läsas in på band som sedan distribuerades till en liten grupp som inte kunde läsa den tryckta tidningen. I första hand naturligtvis de synskadade men även till exempel läsare som var känsliga för trycksvärta skulle på det här viset få möjlighet att ”läsa” Norra Västerbotten.

Att verksamheten inte blev särskilt kontroversiell berodde förstås på att staten betalade hela kalaset. Radiotidningens läsare betalade bara vanlig prenumerationsavgift, men det räckte förstås inte på långa vägar till att täcka kostnaderna eftersom antalet läsare bara var något eller några hundratal.

Och kostnaderna var ganska stora.

Till att börja med skulle radiotidningen ha lokaler och i dessa lokaler byggdes en studio för inspelning upp.

Sedan behövdes förstås personal. Produktionen av radiotidningen gick till så att alla texter och annonser till nästa dags tidning redigerades och kortades ned på kvällen. De redigerade texterna lästes in på ett band som senare på natten spelades upp och sändes via P1-nätet (P1 hade då sändningsuppehåll) till speciella radiomottagare med bandinspelare som alla prenumeranter fått.

Taltidningsläsaren hemma i sin bostad kunde sedan flytta över det inspelade bandet till en vanlig kasettbandspelare och sedan ”läsa” sin tidning på morgonen.

Taltidningsnämnd

Men alla kostnader betalades alltså av staten som hade inrättat en taltidningsnämnd som skötte verksamheten. För oss i ledningen på NV var det något nytt i den meningen att vi var vana att klara oss själva, utan statlig eller kommunal inblandning. Nu var vi tvungna att göra på ett speciellt sätt och följa direktiv och regler för att få de bidrag som förväntades till verksamheten.

Nåja, några större problem var det inte för oss att följa de direktiv som gavs. Detta möte med vad vi kan kalla byråkratin gav en del intressanta erfarenheter – och hade också sina poänger.

Det var många andra tidningar som också startade radiotidning slutet av 80-talet, bland annat båda de andra Västerbottenstidningarna Västerbottens Folkblad och Västerbottens-Kuriren. Efter något år visade det sig dock att kostnaderna för de tre radiotidningarna skiljde sig åt. Vi på NV hade en betydligt lägre kostnad än de övriga två. Vi förväntade oss naturligtvis att VF och VK skulle få en reprimand och direktiv om att se över sina kostnader.

Men icke så. I stället fick vi på NV en försiktig förfrågan om NV kunde se över kostnaderna så att de låg mer i linje med VF:s och VK:s. Det viktigaste var uppenbarligen att alla tre tidningarna låg på samma nivå. Vilken nivå var mer ointressant.

Fann sin form

Några åtgärder för att höja NV:s kostnader vidtogs dock inte. Nu var det som det var och det fick taltidningsnämnden acceptera. Någon bestraffning för denna bristande lydnad blev det inte heller.

Radiotidningen medförde i alla fall att tidningens anställda ökade med fyra personer. Alla jobbade dock deltid i varierande grad eftersom det uteslutande handlade om kvällsarbete. Det mesta till nästa dags tidning – både när det gäller redaktionella texter och annonser – produceras ju under dagen och fanns alltså tillgängliga för radiotidningen först på eftermiddagen och kvällen.

Radiotidningen startade hösten 1989 och har hängt med sedan dess. Från början var det mycket diskussioner och kontakter med de synskadade om innehållet, men rätt snart hade tidningen funnit sin form. I grunden är verksamheten fortfarande densamma även om tekniken gjort att vissa förändringar skett för de anställda. Lite merjobb har den under åren gett framför allt teknikerna på tidningen. Vid varje förändring – och de var ganska många framför allt under 90-talet – måste de alltid ha i åtanke att de redaktionella texterna och annonserna också på ett smidigt sätt hamnade hos radiotidningens medarbetare.

Det var som sagt inget särskilt kontroversiellt med satsningen på radiotidningen. Det tog också bara något år från att de första propåerna kom från statsmakterna och de synskadades organisationer till att verksamheten var igång.

Bengt Enqvist