67 – VF ingen svår konkurrent

Kanske skulle de också ha tillagt något om att konkurrenterna varit lagom starka. De har funnits där och tvingat NV på offensiven. Men har ändå inte varit något större hot mot NV.

Under de senaste decennierna har hörts många kommentarer om NV:s framgångar i stil med ”att det är väl inte svårt att vara framgångsrik när man saknar riktig konkurrens”.

Men det är lätt att glömma att den starka positionen har tidningen själv skaffat sig. Det har funnits konkurrenter, men de har slagits ut eller inte klarat att etablera sig ordentligt på Skellefteås tidningsmarknad.

Två städer

Skellefteå Nya Tidning försvann redan 1919 och Skelleftebladet, som sedan förvandlades till Nordsvenska Dagbladet lades ned 1958. Ingen av dessa tidningar hängde med i NV:s framgångstempo. Den enklaste och förmodligen mest korrekta slutsatsen av detta är väl att Norra Västerbotten gjorde en bättre tidning. I alla fall gjorde den tidning som de flesta inom spridningsområdet attraherades av och som de också var beredda att både köpa och läsa. En annan slutsats vore att underskatta läsarna.

Västerbottens Folkblad finns kvar än i dag, men har hela tiden sedan starten 1917 lidit av att den varit en länstidning, dvs alltid haft hela Västerbottens län som utgivningsområde.

En länstidning kan vara en fördel i vissa sammanhang och i vissa områden. Men Västerbottens län är stort, så stort att det mer är till nackdel än fördel. Speciellt som det finns stora skillnader mellan länets olika delar. Det finns inte bara konkurrens mellan de två kuststäderna Umeå och Skellefteå, det skiljer också mycket inte bara geografiskt mellan kustregionen och inlandet. Och de skillnaderna har ökat i takt med att landsbygden avfolkats samtidigt som de två kuststäderna och då framför allt Umeå expanderat.

Umeåtidning?

Det är med andra ort svårt att vara lokaltidning samtidigt i både Vilhelmina och Skellefteå. I Vilhelmina långt inne i lappmarken har man lite intresse för det som händer i Skellefteå nere vid kusten. Och Skellefteåborna bryr sig inte mycket om det som händer i Vilhelmina.

Inte blev problemen lättare för VF av att det vid starten redan fanns två liberala tidningar, en i Umeå och en i Skellefteå (plus dessutom mindre framgångsrika högertidningar). Det innebar att VF direkt hamnade i ett vad man skulle kunna kalla naturligt underläge. Och nackdelen med att splittra resurserna genom att täcka in och bevaka hela länet har bara vuxit med åren. VK och NV har i stället under tiden framgångsrikt kunnat koncentrera sig på ”sina” städer och sin länsdel.

NV har också haft ytterligare en fördel i konkurrensen med VF. Tidningen har sin redaktion och sitt tryckeri i Skellefteå. VF trycks i Umeå och har ”bara” haft lokalredaktion i Skellefteå. Den lokalredaktionen har i och för sig tidvis varit ganska stor, men trots det har VF varit (och är) för många Skellefteåbor alltför mycket knuten till Umeå. En Umeåtidning.

Och Umeåtidning är näst intill ett skällsord i norra delen av länet. VF:s dilemma har inte blivit mindre med åren eftersom konkurrensen mellan Umeå och Skellefteå snarare har ökat än minskat.

Hur som helst, om det berodde på detta eller på det stora spridningsområdet eller helt enkelt på att folk i norra länsdelen tyckte att VF var en sämre tidning låter vi vara osagt. Men Västerbottens Folkblad har aldrig blivit någon riktigt allvarlig konkurrent till NV.

Bosjevikbladet

Kanske hade den blivit det om tidningen hållit en mer försiktig politisk linje redan från början. Men under de första åren hade VF en tydlig vänsterprofil som gjorde att konkurrenterna gav den öknamnet Bosjevikbladet. Det skrämde förmodligen bort en del läsare. Å andra sidan, Norra Västerbotten betraktades ju också som oerhört radikal från början. Så radikal att många förbjöd den i sitt hem …

Om Norra Västerbottens framgångar vittnar ju inte minst den stigande upplagan genom alla år. VF har visserligen aldrig varit direkt underlägsen i antalet sålda exemplar. Men de flesta VF-tidningarna har hamnat i Umeå och lappmarken. Ser man bara till nuvarande Skellefteå kommun och de båda inlandskommunerna Malå och Norsjö har NV hela tiden haft ett kraftigt övertag. Medan NV har haft en hushållstäckning på över 80 procent i Skellefteå har VF haft svårt att nå upp till 10 procent.

Tuffare i A-kommunerna

Men det har funnits och finns fortfarande konkurrens på annat håll som tidningens läsare i norra länsdelen inte märker så mycket av. På sätt och vis en framgångsrikare konkurrent än VF. Men den konkurrenten finns alltså inte i Skellefteåområdet utan i Arvidsjaur och Arjeplog.

NV:s spridningsområde kan egentligen delas i två delar, en Västerbottensdel och en Norrbottensdel. I den viktigaste delen, Skellefteå och norra länsdelen, är NV som starkast.

I Norrbottensdelen, dvs Arvidsjaur och Arjeplog, har NV en betydligt svagare position. De flesta Norrbottenstidningar har haft lokalredaktioner där men med tiden har det bara blivit Piteå-Tidningen kvar förutom NV. I slutet av 1900-talet hade tidningarna ungefär halva marknaden var med en liten, men dock klar övervikt för PT.

Att Norra Västerbotten har a-kommunerna (som de populärt brukar kallas i dagligt tal) inom sitt spridningsområde är på sätt och vis anmärkningsvärt. Tidningens namn anger ju var tidningen hör hemma och Arvidsjaur och Arjeplog ligger onekligen på andra sidan länsgränsen.

Det finns heller ingenting vid starten 1910 som tyder på att NV redan från början tänkte satsa på de här två kommunerna. Inget nämns i några styrelseprotokoll eller i de programförklaringar som gavs i tidningens spalter.

Tvärtom står det i ”Norra Västerbottens program” som publicerades i ett av provnumren i december 1910 att ”Norra Västerbotten skall mer än någon annan tidning bli organ för norra Västerbotten”. Ingenting mer. Ingenting om Arvidsjaur och Arjeplog – och ingenting om Malå och Norsjö heller för den delen. Men de kan ju sägas höra hemma i norra Västerbotten.

Men det fanns dock enstaka prenumeranter i a-kommunerna redan under de första åren. Det troliga är att det var det politiska intresset som styrde valet av tidning. Partikamrater till Anton Wikström & Co alltså.

Vildmarkskrönika

Å andra sidan ska inte det älvdalens betydelse underskattas. De två a-kommunerna låg visserligen på andra sidan länsgränsen, men Skellefteälven var och är onekligen en sammanhållande länk. Folk har i alla tider rört sig efter älvdalarna. Det fanns alltså en naturlig förbindelse mellan Skellefteå och Arvidsjaur/Arjeplog.

Intresset för den frisinnade tidningen i Skellefteå blev i alla fall större och större i a-kommunerna. NV ökade hela tiden sin upplaga i Norrbotten och 1932 hade den rotat sig så fast i bygden att det var dags att öppna en lokalredaktion i Arvidsjaur.

Förste lokalredaktören hette P A Nordholm och kallades för ”Klippan”. Han bodde i Arjeplog ”under Galtispuodas sluttningar” och hade då redan under några år skrivit notiser och en del annat från fjällsockarna. Dessutom då och då en ”Vildmarkskrönika”. Nu flyttade han till Arvidsjaur med uppgift att skriva mer och värva prenumeranter.

Sedan dess har Arvidsjaur och Arjeplog hängt med och hört till NV:s spridningsområde. Men kampen mot Piteå-Tidningen om läsarna har varit betydligt hårdare än kampen mot Västerbottens Folkblad i Skellefteå. PT:s framgångar gav de anställda på lokalredaktionerna ingen ro och under de senaste decennierna har ständigt hörts krav på att NV måste satsa. Och med satsa menades att NV skulle ha kampanjer och ge rabatter.

Ledningen i tidningshuset i Skellefteå var inte speciellt pigg på att ge sig in i några priskampanjer och det av flera skäl. Först och främst var de båda a-kommunerna inte ekonomiskt viktiga för NV. En kampanj med rabatter som gav några vunna exemplar kostade mer än den smakade.

Men det handlade också om att NV på tiden inte var van att behöva jobba för sin upplaga. Den ökade ändå. Och om Arvidsjaurborna fick en subventionerad tidning – hur skulle då läsarna i den viktigare Skellefteåregionen reagera?

Editioner

Det fördes alltså en ständig kamp mellan de båda tidningarnas redaktioner i Arvidsjaur och Arjeplog. Och den tuffa konkurrensen resulterade i att redaktionerna växte. Ett tag fanns det fem anställda på NV-redaktionen i Arvidsjaur. Tre av dessa var journalister. Det kan jämföras med att Norsjö och Malå bara hade en journalist vardera plus en på halvtid som jobbade åt båda dessa redaktioner.

I slutet av 80-talet gjordes i alla fall en satsning på en speciell A-sida som editionerades. De tidningar som skulle upp till Arvidsjaur och Arjeplog trycktes först och när de var tryckta stannade man pressen och bytte A-sidan mot en sida som fyllts med lokala nyheter från kustregionen.

Men försöket med editionering blev ingen framgång på sikt. De framgångar i upplagan som kunde redovisas blev bara tillfälliga och efterhand tröttnade också redaktionen. Det blev bara någon gång då och då som A-sidan byttes ut. Oftast fick den – så länge den fanns kvar – följa med i hela upplagan.

Att nedgången för Norra Västerbotten i A-kommunerna till stor del berodde på att Piteå-Tidningen satsade hårdare på A-regionen var säkert en riktig bedömning. Men samtidigt smög det in en känsla på NV att slaget redan var förlorat. I alla fall på sikt. NV var dock en Västerbottenstidning med nyhetsintresset koncentrerat till Skellefteå och till Umeå som dock var Skelleftebornas län. Även om lokalbevakningen i Arjeplog och Arvidsjaur sköttes bra så blev bevakningen av Luleå som residensstad och övriga Norrbotten något som kom i andra hand.

Därtill kom att när det gällde sjukvård, skolor och mycket annat hade Arvidsjaur och Arjeplog knutits allt mer till Piteå och Luleå. Inte minst oroande för NV:s del var att ungdomarna därigenom styrdes mer mot Piteå och Luleå än mot Skellefteå.

Den tuffa konkurrensen gjorde att NV:s två redaktioner var välbemannade (dock inte så välbemannade som lokalredaktörerna själva önskade) men därmed också dyra i drift. I framför allt fjällkommunen Arjeplog var dessutom befolkningen gles och distributionskostnaderna extra stora.

Tidvis hände det att a-kommunerna ifrågasattes både i tidningsledningen och på redaktionen i Skellefteå. Tidningsledningen kanske inte ville att NV skulle dra sig ur området, men tyckte i alla fall att kostnaderna måste begränsas. Vid några tillfällen gjordes också en ekonomisk analys, bland annat 1995. Rapporten visade på ett minus på 367 000 kronor. Dock konstaterades (som en tröst?) att underskottet inte ökat jämfört med analysen fem år tidigare.

Förlust

1995 hade NV börjat tappa prenumeranter inte bara i a-kommunerna och Piteå-Tidningen hade gott om och var större än NV i både Arvidsjaur och Arjeplog. Någon nedläggning var det dock inte tal om. Tidningen gick för bra för det och har dessutom en ideell stiftelse som ägare. Och i den stiftelsen finns också representanter för Arvidsjaur och Arjeplog.

En mer kapitalistisk ägare som ser enbart till resultaten hade förmodligen agerat annorlunda.

Nästan tio år senare, 2004, förändrades dock situationen rejält. Ingen av de två konkurrerande tidningarna utsågs till segrare utan i stället beslöt sig Piteå-Tidningen och Norra Västerbotten för att samarbeta. De slutade att konkurrera med egna redaktioner och bildade i stället ett bolag, Nyheter i Norr AB, med lokalredaktörer i Arjeplog och Arvidsjaur som enda anställda. Och med de båda tidningarna som enda kunder.

Tidningarna får alltså numera samma nyheter och samma artiklar från redaktionerna i A-kommunerna. Sedan är det upp till varje tidning hur materialet används.

Protester kom givetvis från journalistklubbarna som menade att den s k mångfalden försvann. På sätt och vis var protesten befogad. I fortsättningen skulle ju bara finnas en nyhetskälla. Men ekonomin var och är sådan att på sikt hade förmodligen en fortsatt konkurrens resulterat i att en av tidningarna slagits ut. Och då skulle det ändå bara finnas en nyhetskälla – och dessutom bara en tidning.

Men än så länge finns NV kvar i A-kommunerna. Och sett krasst ekonomiskt är det tveksamt om bevakningen av detta Norrbottensområde egentligen bidragit till NV:s framgångar. Det har gett NV lite större upplaga, men också mycket merkostnader. De utredningar som gjordes för ett 10-tal år sedan visade ju också att redaktionerna då gick med förlust.

Bengt Enqvist