När Åsele gjorde uppror

I nära fem år hade familjerna bott i Åsele. Allt började 1990 när två män kom till Sverige och uppgav att de var flyktingar från Irak. När deras kvinnor och barn senare slöt upp i Sverige uppdagades att familjerna i själva verket hörde hemma i Turkiet.

Den 12 januari 1996 utvisades familjerna Sincari under uppmärksammade former och Åseleborna protesterade.

Skydd i kyrkan

Familjerna hade vid det laget bott nära fem år i Västerbottens inland. Där hade de anpassat sig, inte minst barnen, och när hotet om utvisning kom greps de av förtvivlan och sökte den 12 oktober 1993 sin tillflykt i Åsele kyrka där de sedan bodde.

I januari 1995 beskrev Norran stämningen som tryckt. Barnen gick i skola, tre av dem vid gymnasiet i Lycksele. Alla pratade bra svenska och de minsta enbart svenska.

Åseleborna – och många med dem – slöt sig samman och kämpade för att de skulle få stanna.

Men regeringen, som hade prövat fallet två gånger, stod fast: de skulle utvisas.

Slagsmål med polisen

Utvisningen fick stor uppmärksamhet, även i Norran. Den 13 januari 1996 kunde tidningen, i ord och bild, berätta om det tumult som uppstått när flyktingfamiljerna skulle flygas ut från Gunnarns flygplats i inlandet.

Två dagar tidigare, under torsdagen, hade polisen kommit till Åsele. Det var två timmar efter regeringens beslut om utvisning. Två vuxna och nio barn togs i förvar, medan en 18-årig son lyckades fly. De bägge familjefäderna hade gått under jorden.

Nu ingrep Åseleborna. Ett hundratal personer slogs med 36 poliser och försökte stoppa den buss som skulle föra bort familjerna. Men på fredagsförmiddagen lyfte planet med kvinnorna och barnen och lämnade Sverige.

Först fyra år senare skulle också fäderna i flyktingfamiljerna träda fram och slutligen utvisas.

En skam

Det som hände i Åsele 1996 blev en väckarklocka. Protesterna skar genom olika intressegrupper och samhällslager. Yvonne Hugosson (s), ordförande i invandrarnämnden i Skellefteå kritiserade sitt eget parti och den regering som tagit beslutet.

”Det är svårt att kalla Sverige demokratiskt efter detta!”

Folkpartisterna Håkan Lindh och Yvonne Ångström kallade det en skam för Sverige.

I Åsele hade befolkningen mer än så att säga om saken. För dem var det obegripligt att flyktingar som tillåtits stanna i fem år, om som blivit en del i samhället, nu plötsligt skulle utvisas.

Astrid ingrep

Det råder knappast någon tvekan om att händelsen i Åsele fick stor betydelse för den fortsatta flyktingdebatten i Sverige. De till synes stillsamma inlandsborna gick samman och gjorde civilt motstånd. Sveriges sätt att hantera frågan ifrågasattes.

Och engagemanget svalnade inte för att familjerna Sincari utvisades. Åseleborna fortsatte att ge sitt stöd, nu på distans. Nu lade sig också Astrid Lindgren, Sveriges mest älskade författare, i saken. Här i Sverige hade barnen fått en utbildning som de knappast kunnat få i Turkiet, men den var inte fullbordad.

Två flickor sökte senare in till utbildningar i Sverige. Rojda Sincari kom in på läkarutbildningen och kusinen Jinda läste biomedicin i Sundsvall.

Astrid Lindgren betalade deras utbildning ur egen ficka.

Och i Åsele fortsatte kampen.