En spricka i fasaden

När Malåborna den 21 september 1997 folkomröstade om huruvida Svensk Kärnbränslehantering (SKB) skulle få fortsätta söka plats för djupförvar av använt kärnbränsle eller inte, hade debatten pågått i flera år.

Nu blev det ett nej från 54 procent av väljarna, medan ja-sidan tilltalade 44 procent av befolkningen.

Utslagsröst

Allt började redan 1993 när Malå kommunfullmäktige med minsta möjliga marginal (ordförandens utslagsröst) beslöt att låta SKB utföra en förstudie om Malå som tänkbar ort för slutförvar av det utbrända kärnbränslet.

Förespråkarna pekade på de ekonomiska fördelar som Malå kunde dra av detta, genom jobb eller annat, inte minst medan förstudien pågick, medan nej-sägarna framhöll riskerna med något som ingen ännu visste tillräckligt om.

Det blev en kommunal fråga, men mer än så.

Infekterat

Framförallt under förstudiens slutskede, när ett avgörande var att vänta om en eventuell fortsatt platsundersökning, tilltog striden.

Nu engagerade sig såväl grannkommunerna som Greenpeace och andra miljöorganisationer.

Under de sista dagarna inför folkomröstningen 1997 rådde en infekterad stämning i kommunen. Utfallen blev allt hätskare och den spricka som uppstått märktes till och med i en del familjer.

Nåddes inte

Jag var själv en av de som hade till uppgift att bevaka frågan och det är nog en av de frågor som jag upplevt allra svårast att hantera som journalist. Efteråt konstaterade en doktorsavhandling att Malåbon – som alla ville nå – i själva verket aldrig blev ordentligt nådd och därmed fick en undanskymd roll.

Det hade helt enkelt blivit för infekterat.

Slagfält

Malå blev slagfält för en fråga som egentligen angick hela Sverige. De lokala grupper som bildats för att driva frågan – Opinionsgruppen mot kärnavfall i Malå och Ja-gruppen – hävdade förstås sina synpunkter.

Men nu fanns även Greenpeace på plats och Miljöpartiets Peter Eriksson som talade på torget:

”Lägg bort partibeteckningarna och sparka ut SKB ur Malå! Nu gäller det inte bara Malå, utan vilken bild vi vill ge av Norrland.”

På samma torg försökte Ja-gruppen få gehör för sin syn på saken: en fortsättning i form av en platsundersökning skulle betyda mycket för Malå, inte minst vad gällde arbetstillfällen, utan att det fördenskull innebar att Malå förband sig att ta hand om kärnavfallet.

Var och hur?

Men någon fortsättning blev det alltså inte, folkomröstningen satte stopp för den saken. Efteråt drabbades Malå av något som kan liknas vid baksmälla och frågan är om det inte tog flera år innan den gick över.

Senare skulle Överkalix och Storuman uppleva samma sak innan SKB slutligen riktade blickarna mot Oskarshamn och Forsmark.

Och än kvarstår frågan: Var ska kärnavfallet slutförvaras?

Och hur?