En sanslöst rolig tid

1994 var det dags för den 16.e upplagan av Lövångersrevyn som fick största utrymmet i tidningen. Men där fanns även recensioner av revyerna i Skellefteå, Malå och Arvidsjaur.

Så småningom skulle Risliamatörerna (inom Norsjö) mer eller mindre ta över med föreställningar i sin Miniglob, men dit hade man ännu inte hunnit.

Högre status

Revyer har kommit och gått, blommat upp och försvunnit. Ofta har de varit ett inslag i andra arrangemang. Norran har bevakat, skrivit och recenserat.

Men på 1980-talet blev de så att säga självgående. Revyerna var ett alldeles eget arrangemang. De fick högre status och kvalitet, blev ett stort och publikdragande nöje som många såg fram emot.

Politiker och makthavare gisslades, inte alltid så snällt. Det skojades friskt om olika företeelser i samhället och folk njöt av att få skratta och glömma vardagens bekymmer.

Emma och Jompa

Och nog skrattades det. I Arvidsjaur bland annat åt vem som hade glömt kalsongerna i vårdcentralens linneförråd, eller Ulf Forsséns tolkning av en ”döende svan”. I Skellefteå åt Kjell ”Jompa” Johanssons fyndiga monologer. Eller i Lövånger åt Monica Lindgrens ”Emma”, en slitstark kvinna med handväska som år efter åt framkallat skratt med sina funderingar över livets gåtor.

En kick

Skellefteårevyn hade startat redan 1976 med entusiaster som Bosse Löfbom och Owe Johansson. Det var en revy som satsade på glamour och storslagenhet, medan en del andra – som Lövångersrevyn – släppte loss galenskapen och skrattet.

I Malå föddes revyn i samband med kommunens frigörelse 1983, vilket för övrigt gav hela kulturlivet en kick, och mycket av det som framfördes på scenen byggde förstås på det lokala och nya.

Medan Risliamatörerna så småningom skulle utkristalliseras som stora musikaliska proffs.

Ny skepnad

1990-talet var utan tvekan revyernas tid, något som också avspeglades i Norran. Nu hade också färgbilden blivit mera förekommande i tidningen, vilket inte gjorde saken sämre.

Men allt har sin tid. Företeelser kommer och går. Några av revyerna existerar fortfarande, men långtifrån alla. Andra har bytt skepnad.

Kanske hänger det helt enkelt ihop med det faktum att skådespelare också blir äldre och att revyerna, tyvärr, har haft problem med föryngringen.

Hursomhelst bjöd årets första Norran 1994 ”på läsning om ”sanslöst roliga” revyer.

Jodå, jag har själv stått på revyscenen, inte varje år, men många.

Och det var roligt så länge det varade.