Metalls medlemmar är frustrerade och känner sig lämnade i sticket.
I valdebatten visar politiker och arbetsgivare stort ointresse för industrins framtid. Behövs inte arbetarna i industrin? frågar sig IF Metall, Norra Västerbotten.
I augusti 2008 slog krisen och lågkonjunkturen till och uppsägningsförhandlingarna i företagen avlöste vandra.
Inom IF Metall, Norra Västerbotten, varslades 1 700 anställda. 1 200 av de varslade är fortfarande arbetslösa och risken är stor för att 800 jobb går förlorade.
I dessa 800 jobb är varslen vid Skega Seals i Ersmark och Wipro i Skellefteå inräknade. Det är företag som inte är olönsamma men som ska läggas ner av strategiska och långsiktiga skäl.
– Här borde politikerna sticka ut hakan och ställa frågan: ska det vara så enkelt att lägga ner företag? Vad behövs för att stoppa en nedläggning? säger Tommy Lundmark, ombudsman hos Metall.
– Från fackets sida kan vi nu inte göra så mycket mer än vi redan gjort. Det är bara att hoppas att arbetsgivarna lyssnar på våra argument. Naturligtvis är vi också glada så länge som Skega Seals och Wipro finns kvar.
Metall har exempel på fler frågor som politiker och arbetsgivare borde ställa men som det är helt tyst om.
Är det rimligt att avskeda gamla trotjänare och ersätta dem med bemanningsföretag? Lagen om anställningsskydd ger dålig trygghet. I Västeuropa har många länder upp till fem års uppsägningstid när företag läggs ner.
Dyr och dålig A-kassa. Idag betalar medlemmarna en avgift utifrån risken för arbetslöshet. Det innebär cirka 400 kronor per månad för en industriarbetare medan en akademiker betalar 85 kronor i månaden.
Varför bidrar inte staten mer till industrier i kris? Till skillnad från övriga Europa verkar Sverige snarast ha satt en ära i att inte bidra till industrins överlevnad, menar Metall.
