Laila

Betyg:

”Har du alltid varit … sån där?”, frågar Lailas far, kantorn, alldeles efter att modern deklarerat att Laila ska ut ur huset samma dag som hon går ut nian. Det har kommit fram att Laila är lesbisk och till råga på allt haft en förbindelse med sin bildlärare.

När vi nu möter henne har det gått några år. Hon har passerat 20 och jobbar kvällsskiftet i en butik.

”Om 55 minuter kommer jag att vara död. Eller levande”, säger hon.

Sedan börjar hon berätta om sitt liv. Vilka vändningar det har tagit. Om sin religiösa uppfostran. Om hur hon förkastats av sin familj. Om bildläraren Mona, som hon älskade. Om Lova som hon älskar, men som inte vet om det. Ännu. Om hur hon egentligen tycker om att leva, men inte verkar ha särskilt mycket emot att dö heller.

För hon är inte som andra, och det har hon fått leva med. Och hon vet egentligen inte varför. Hon vet att hon är pinsam, onormal, obehaglig, sjuk, tvivelaktig och ska brinna i skärselden – men hon vet inte varför.

Saga Eserstams nya monolog ”Laila”, som premiärvisades på Västerbottensteatern i lördags, vill synliggöra det man ofta inte ser. Att älska någon man inte får, att inte leva upp till omgivningens förväntningar. Ensamhet och utsatthet.

Föreställningen är framtagen för UngHästen, som är en del av Västerbottensteatern och vars verksamhet går ut på att ta upp ämnen som rör unga, samt att få dem att diskutera sinsemellan. ”Laila” riktar främst in sig mot gymnasieungdomar, men kommer också att spelas för allmänheten.

Det här är den andra föreställningen av och med Saga Eserstam som sätts upp av UngHästen. Hennes ”Älskade jävla pappa” blev en bejublad framgång, och det borde ”Laila” också bli – för den är viktig.

Båda föreställningarna har många gemensamma drag. De handlar om utanförskap i någon form, om att vara ung och inte få det stöd man borde ha rätt till, om svek. Om att oförtjänt tvingas ta ett orimligt ansvar. Skillnaderna är att det i ena fallet handlar om barnet till en alkoholist där barnet får ta på sig en föräldraroll, medans det i fallet ”Laila” handlar om en ung tjej som förkastas av sin familj på grund av sin läggning.

Det jag tycker att ”Älskade jävla pappa” vinner på är att den kändes mer genuin. I ”Laila” är förutsättningarna maximalt olyckliga för dess huvudkaraktär. Föräldrarna är strikt religiösa men tycks ha missat det där med kärleksbudskapet. Hon inleder en affär med en lärare, som i lagens mening faktiskt utnyttjar ett barn. Hon blir utslängd av familjen.

Jag menar inte att snarlika fall inte finns på riktigt, men tycker ändå att det är lite synd att förutsättningarna blir så uppenbara.

Det här uppvägs emellertid av en, som alltid, enastående skådespelarinsats från Sagas sida. Hon får även ännu en gång möjlighet att briljera med sina sångtalanger. Monologen är nämligen fullproppad med musik (allt från Frankie Goes To Hollywood till PJ Harvey) som hon tolkar på ett eget sätt. Mycket effektfullt.

Och när det gäller scenintrycket vinner faktiskt ”Laila” mot ”Älskade jävla pappa”. Rekvisitan är minimal, men med hjälp av genialt sammansatta, och perfekt tajmade videoprojiceringar (signerade Maja Hedlund och Linus Johansson) förflyttas vi mellan butiken som Laila jobbar i till fragmentariska minnesbilder som förstärker berättelsen.

Det är ett litet konstverk i sig.