I riksdagsvalet 2006 anses det att jobbfrågan kom att bli avgörande för att de fyra borgerliga partierna kom att vinna en knapp seger.
Klart är att alliansen av m, fp, c och kd ställde ut stora löften om att svenska folket skulle få jobb och att arbetslösheten skulle komma att reduceras kraftigt. Fakta visar att vi idag har ca 9 % arbetslösa mot ca 6 % 2006. Det betyder att vi har ca 400 000 arbetslösa idag och av dessa är ca 140 000 personer som varit utan arbete en längre tid. Väljer man att se enbart på de yngre arbetslösa är hela ca 30 % utan en anställning som ger utkomst och därmed egen försörjning.( källa: arbetsförmedlingen )
I debatten kommer säkert regeringen att försöka göra gällande att det är konjunkturen och inte den egna politiken som har skapat denna stora ökning av arbetslösa. Samtidigt vill man visa att den utbudspolitik man använt sig av d v s att med alla medel försöka göra de som är arbetslösa, sjuka etc. mera benägna att ta alla tänkbara jobb varit framgångsrik. Det ligger i sakens natur då alliansen gärna vill vinna en seger till i höstens val på samma politik.
Ser man till dessa åtgärder man använt kan man konstatera att det finns få, för att inte säga inga, bevis för att de åtgärder man använt har lett till ökad sysselsättning. Jobbskatteavdraget har inte kunnat kopplas till någon ökad sysselsättning. De sjuka som försatts i ett ekonomiskt tvång att delta i program via Arbetsförmedlingen verkar i stort sett alla komma tillbaka till Försäkringskassans hägn. Jobbcoacherna har inte visat sig fungera utan det har funnits stor kritik från såväl de arbetssökande som de som utvärderat den satsningen. Försämringen av a-kassan och de ökade avgifterna har inte heller kunnat skapa några nya jobb.
Det finns i grunden ett ideologiskt tankefel som gör att politiken inte fungerar och det är enkelt uttryckt att man inte förstår att man måste ha en balans mellan utbud och efterfrågan. Av ideologiska skäl ligger det långt borta för regeringen att arbeta med efterfrågan d v s att göra insatser som ska påverka antalet arbeten. Det ska marknaden sköta. Och det gör den inte för då skulle vi inte ha så många arbetslösa som vi har. Om det nu är viktigt att ha låg arbetslöshet.
Det finns inget som tyder på att regeringspartierna har för avsikt att ge upp sin på ideologiskt baserade, och dogmatiska, uppfattning och då finns det bara en väg framåt och det är mera av samma sak som hittills men i än hårdare former. Starkare tryck på sjuka, lägre ersättning i a-kassan ( med än högre avgifter för de som arbetar i branscher med hög arbetslöshet och redan låga löner ),och fler skattelättnader för de med bra inkomster och stora förmögenheter.
Det vore kanske lite mera ärligt av alliansen att tala ut om sin människosyn än att försöka mörka sina avsikter att lösa obalansen mellan utbud och efterfrågan på jobb med metoder som hittills varit helt främmande för den Svenska Modellen.
Hans-Erik Persson Tomas Marklund
