Med två veckor kvar till valet, och illavarslande opinionssiffror, mobiliserade De rödgröna i helgen sina stödtrupper från fackförbunden. Ordförandena från LO, Kommunal, Pappers, och IF Metall slöt upp i en presskonferens tillsammans med Socialdemokraternas Mona Sahlin.
Tryggare villkor för lönearbetande, genom arbetsrätt, a-kassa och sjukförsäkring, är ett fält där fackens intressen traditionellt sammanfaller med socialdemokratisk politik. Att symbiosen mellan de två krafterna blivit så stark är inte konstigt. Samtidigt är det störande att hela löntagargrupper, där inte stort mer än hälften röstar på vänstern, genom fackavgiften i praktiken tvångsansluts till ett av de två blocken i svensk politik.
Möjligen har fackets roll varit mer nedtonad i just den här valrörelsen, där så mycket fokus lagts på en strid ström av utspel från alla håll och dessutom på Miljöpartiet och Vänsterpartiet i egenskap av Socialdemokraternas nya samarbetspartners. Det är i så fall en bra sak. Valrörelser ska i första hand utkämpas mellan partier.
Samtidigt illustrerar samarbetet mellan facken och socialdemokratin ett djupare dilemma. Facklig organisering handlar i grunden, på det nationalekonomiska planet, om att mildra effekterna av tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Det ger trygghet åt dem som har ett arbete, och genom a-kassan även åt dem som har haft men förlorat det. Men när utbudet av arbetskraft blir för stort, så innebär tryggheten att det blir svårare att få andra att maka på sig genom friare lönesättning eller litet sämre villkor för att därigenom släppa in nya anställda. När arbetsmarknaden inte tillåts anpassa sig efter utbud och efterfrågan kan i stället arbetslösheten bita sig fast.
Detta är risken med ett maktskifte, att vi får en bestående uppdelning mellan två grupper. Ett flertal med trygga anställningsvillkor. En minoritet som står utanför arbetsmarknaden men som samtidigt kompenseras genom höjda arbetslöshetsbidrag, deltagande i diverse åtgärdsprogram från Arbetsförmedlingen och annat som gör livet lättare men knappast tillfredsställande. Samhällsekonomiskt är detta heller inget framgångsrecept.
När vi som i dag har en arbetslöshet kring 8 procent borde det viktigaste vara att sänka trösklarna in till arbetsmarknaden. Kortsiktigt ligger detta inte i fackets eller löntagarnas intresse, men på längre sikt är det viktigt för att hålla ihop samhället.
