En björnkram och en tillflykt. Det gav burträskarna några av "Tjernobylbarnen", ett sätt att hjälpa och bry sig om.
Under 1900-talets sista decennier drabbades många länder av olika slags katastrofer. Det var i och för sig inget nytt. Hos många äldre levde ännu minnet av andra världskriget och hur finska flyktingar funnit en tillflykt i våra bygder.
Men nya katastrofer avlöste ständigt de gamla och en av de nya var kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.
Fortsättning
I Burträsk uppstod ett behov och en önskan att på något sätt hjälpa. Projektet, som fick namnet ”Björnkramen”, startade 1991 då en insamling gjordes till Rumäniens barnhemsbarn.
Eleverna ville ha en fortsättning. Det resulterade i att såväl föreningar som privatpersoner engagerade sig och nu var målet att ordna en lägervistelse för barn från Tjerikov.
Tjernobylbarnen.
Kulturer
Efter kärnkraftsolyckan 1986 behövde de få komma bort och uppleva något annat. Varför inte Burträsk?
På söndagskvällen den 1 mars 1992 anlände 30 barn med buss till en helt annan miljö än de var vana. Alla var i trettonårsåldern. Det hade inte varit helt okomplicerat, men många krafter hade slutit sig samman för att ro det hela i land och lägret skulle också följas av nya läger under åren som följde.
Det blev ett möte mellan kulturer.
Något annat
60 timmar tog resan med buss.
”Jag har haft sällskap framme vid hytten hela resan”, berättade chauffören Lars-Eric Löfroth för Norrans reportageteam. ”De var väldigt fascinerade av bussen.”
Under en månad framöver skulle de nu få uppleva Burträsk på en rad olika vis. Onekligen något annat.
Pavel hjälpte
Meningen var att Pavel Sloboda, Boliden, en flykting från Ryssland, skulle ha funnits på plats för att fungera som tolk och möta barnen. Men Pavel hade fått ett utvisningsbesked och hade därför hållit sig gömd.
På måndagen kom han dock fram ur gömstället för att fram till sin utvisning 21 mars hjälpa barnen på heltid.
”Det ska bli trevligt att hjälpa barnen från Tjerikov”, sa han.
Få tillbaka
Och burträskarna stod alltså redo att dela ut björnkramar. En hel månad framöver skulle Tjernobylbarnen vistas i bygden och de hade redan önskemål om att få fiska och åka skidor.
Vintern var visserligen mild och snöfattig, men nog skulle barnen bjudas på upplevelser.
Under 1900-talets sista decennier växte behovet att hjälpa och kanske var den enkla förklaringen att den som ger också får något tillbaka.
Därför skulle också Björnkramen bli än starkare under de år som följde.
