Vården är ju ett av välfärdens kärnområden, men hur den ska se ut har de politiska blocken olika uppfattningar om. Räknat i reda pengar lovar De rödgröna större satsningar än den borgerliga Alliansen. En miljard mer i riktade vårdsatsningar. Ytterligare en miljard mer till landstingen att göra vad de vill med. Men de borgerliga ligger inte långt efter. De vill höja anslagen med fem miljarder under kommande år.
De totala kostnaderna för landets sjukvård uppgår dock till ett par hundra miljarder. Egentligen är skillnaderna mellan blocken alltså ganska små, när det gäller pengar.
Även de praktiska problem man ser och vill åtgärda är i stor utsträckning desamma. Psykiatrin behöver fortsatt förstärkning, skadorna i vården måste bli färre, väntetiderna kortas med en så kallad kömiljard. Det är exempel på ambitioner som blocken har gemensamt, om än i litet olika paketering. Båda sidor vill också stärka tandhälsan, fast på litet olika vis: De rödgröna ger gratis tandvård åt yngre och äldre, Alliansen riktar sina insatser till dem som på grund av sjukdom eller handikapp har dålig tandhälsa.
Mycket av båda blockens vårdpolitik tar sin utgångspunkt i den gångna mandatperiodens reformer. Här hittar man också grunden för de skillnader som finns. De är utpräglat ideologiska.
Vårdvalsreformen har hittills låtit 670 000 patienter välja en privat vårdgivare. Efter avskaffandet av apoteksmonopolet kan vi numera handla huvudvärkstabletter i livsmedelsbutiken, och över hela landet har 105 nya apotek öppnat.
De rödgröna fokuserar nu på de problem som uppstår i varje större förändring, och vill backa bandet. Vårdcentralernas fria etableringsrätt (som gett 239 nya privata vårdcentraler) ska tas bort, detta för att inte privata vårdgivare ska lägga beslag på patienter i välbärgade och lättvårdade områden. De rödgröna vill också stoppa vad de kallar gräddfiler i vården, att de med privata försäkringar kan vända sig till samma vårdinrättningar som offentligt finansierade patienter.
Men att i en sådan, kanske missriktad, rättvisesträvan försvåra vissa gruppers tillgång till vård gynnar inte automatiskt alla andra. Risken är i stället att onödiga murar leder till längre köer.
Alternativet är att låta Alliansregeringen fortsätta stärka valfriheten. I Västerbotten har vi knappt fått känna av denna ännu, i Norrbotten är det ännu glesare mellan privata vårdgivare. Det vore roligt om vi kom i kapp övriga landet.
