Art Of Noise

Betyg:

Skelleftebanden Stolen Deer, Üni Foreman, Chicagojazzen och Annorlunda Randoms turades på tisdagskvällen om att med musik tolka Monica Sjöös omtalade målning "God Giving Birth".

Konserten, som ägde rum på Efyran och går under namnet Art Of Noise, är ett samarbete mellan Museum Anna Nordlander, Musikfabriken och Efyran. En liknande aktivitet skedde för några år sedan, men inte i den här formen där lokala band samlas runt ett enda verk – ”God Giving Birth”, Monica Sjöös berömda målning.

Initiativtagaren Veronica Olofsson, konstpedagog på Museum Anna Nordlander, förklarar att hon vill se vad som händer när man korsbefruktar konstformer. Att konserten förläggs till Efyran är förstås ett sätt att nå en svårflirtad ungdomspublik. Som en bonus kanske den här typen av idéer också inspirerar banden.

Och visst var uppslutningen god. Och visst fick publiken en intressant afton. Frågar du mig är det här en av de verkligt stora kulturgärningarna i Skellefteå i år och jag kan bara hoppas att det växer. Det är viktigt för stan och för konsten.

De unga banden, som skiljer sig radikalt från varandra, har alltså fått uppdraget att fritt skriva varsitt musikstycke till konstverket. Somliga, som den förtjusande duon Üni Foreman (missa dem inte på Nordanå under Frikväll!!!), har ganska troget hållit sig till konstverket. Med sin ”T-rex Mom” beskriver de en tonårsmammas våndor. Med duons blandning av folk och indie lyckas de som vanligt att leverera ren njutning. Håll utkik efter den ep som Üni Forman planerar att släppa i oktober.

Stolen Deer, som skakat av sig Mando Diao-spöket, framför en delikat, något Cold Play-doftande och titellös låt om Gud som en kvinna, men också som djävulen. Den övergår till att handla om för vem skull man gråter när någon dör.

Punkigt urflippade Annorlunda Randoms står för kvällens mest energifyllda upplevelse som innefattar såväl häng från ljusriggen som misshandel av en purjolök, och skrik som för tankarna till vad jag föreställer mig är svåra förlossningssmärtor.

Chicagojazzen, som hyllas av musikvetargiganter som Andres Lokko och Per Sinding Larsen, framförde ett ännu namnlöst stycke. Erik Karlsson, som utgör hela akten, utnyttjar en inspelningspedal till gitarren vilket gör att musiken sakta men säkert stiger från ett lätt plockande ljud till ett fullkomligt inferno. Hans instrumentala musikstil är som gjord för att kittla lyssnarens fantasi och skapa hela filmsekvenser som spelas upp i ens inre. Det är mycket effektfullt.

– Jag ville få fram ljudet som finns i målningen, förklarar Erik självklart efteråt.

Så talar en sann konstnär.

Om jag ska vara kritisk över någonting är det tidsåtgången mellan akterna. Efter varje låt står scenen tom i nästan en halvtimme. De hade gärna fått utnyttja tiden till att berätta hur de tagit sig an uppgiften och reflekterat över konstverket.

Samtidigt – långt ifrån alla konstnärer vill med ord förklara vad deras verk betyder, utan lämnar det helt och hållet upp till betraktaren att avgöra det.

Varför skulle musik vara ett undantag?

NEDAN: Monica Sjöös konstverk ”God Giving Birth” (1968).