Alla tider har sina fasor. På 80-talet hette den videovåld, för det var via videon som Motorsågsmassakern nådde hemmen.
Videon, rättare sagt videobandspelaren, uppfanns redan på 50-talet. Det dröjde dock till 70-talet innan den nådde den vanlige konsumenten och i början av 80-talet slog den igenom ordentligt.
Nu kunde man hyra filmer, i stort sett vad som helst, för 40 kronor.
Censur och förbud
Det ledde förstås till motreaktioner. Den 2 december 1980 togs videovåldet upp till debatt i TV-programmet Studio S. De som medverkade – politiker, författare och andra – kände stor oro för vad detta skulle leda till och hur det skulle påverka ungdomen.
Norran hakade på. Den 4 december publicerades en stort upplagd artikel kring temat ”Stoppa videovåldet!”
Tidningen hade pratat med både barn och vuxna och de flesta tycktes vara överens:
”Censurera videofilmer! Förbjud våld i videofilmer!”
Fältet fritt
Norran gjorde en rundvandring bland butikerna i Skellefteå som hyrde ut videofilm och konstaterade att våldet nu till och med hade slagit ut porren.
”Ju grövre, desto bättre tycker ungdomarna det är”, berättade Bjarne Schönfeldt på Skellefteå Ljud och Bild.
Populära filmer var Motorsångsmassakern, Lustmördaren och Träskmannen. Filmer med avhuggna huvuden, frosseri i stympning, misshandel.
Och någon åldergräns för uthyrning tycktes inte finnas, i varje fall ingen som fungerade. Fältet var fritt.
Vad tyckte då ungdomarna själva?
Årets julklapp
Gör bättre filmer i stället! Våldsfilmer fyller ju ingen funktion! Bränn upp dem!
Det var några reaktioner från niondeklassare i Bureå. De flesta hade sett TV-programmet om videovåld, men bara en av eleverna hade video hemma.
Fast branschfolket i Skellefteå var övertygade om att detta bara var början för videon:
”Årets julklapp! Vårt enda problem är att vi inte får hem tillräckligt med apparater.”
Självsanering
Hur det gick vet vi. Debatten om videovåldet fortsatte och likaså uthyrningen av videofilmer. Videon nådde snart sagt varje hem. Många förfasade sig över att barn och ungdomar ständigt tittade på video och frågade sig hur det skulle påverka dem som vuxna.
Samtidigt skapade debatten en självsanering. En del företag slutade producera eller distribuera våldsfilmer. Det hände att rättsväsendet ingrep, stoppade eller reglerade uthyrningen.
Men allt har sin tid och till sist blev också videon omodern, ersattes av dvd:n och datorer.
Och hemtankning.
Högre krav
Under 80-talet skapade i varje fall videon en debatt om våld. Norran fick fullt upp med att bevaka allt och det som producerades – för biografer eller video – granskades av tidningen, både på nyhetsplats och i krönikor.
Och frågan är om inte debatten faktiskt bidrog till en ändring. Både unga och äldre krävde bättre filmer – inte omotiverat våld. Jag tror inte jag har helt fel om jag säger att de unga i dag har betydligt högre krav på vad som är bra film.
”Här försöker vi lära eleverna att lösa konflikter, visa hänsyn och kärlek. Då kommer sådana här våldsfilmer som ett slag i ansiktet på oss.”
Som Martin Jonsson, lärare vid Bureskolan, sa året 1980.
Fast frågan är vad framtiden ska tycka om datorn – när man ser på den i backspegeln?
