Katastrofen inträffade i april 1986. För rennäringen blev det en prövning, för Sveriges Geologiska AB en framgång.
Det handlar förstås om Tjernobyl, namnet på en ort i Ukraina i Sovjet; en plats som förmodligen var okänd för de allra flesta fram till måndagen den 28 april 1986.
Då gick nämligen larmet på Forsmarks kärnkraftverk i Sverige. Onormalt hög radioaktivitet uppmättes. Ingen visste vad som hade hänt. Det rådde länge osäkerhet – var det i Forsmark? – men på kvällen meddelade den ryska nyhetsbyrån Tass att en stor olycka hade inträffat i detta Tjernobyl. I Ukraina.
Vi fick lära oss ett nytt ord.
Ofarligt?
Tjernobyl skulle för lång tid framöver påverka oss, även folket i norra Västerbotten.
Dagen efter kunde Norran berätta om olyckan. Uppgifterna var ännu knapphändiga, men det talades om att 600 anställda i Tjernobyl hade evakuerats efter en härdsmälta i kraftverket och att de skadade nu togs omhand.
Höga halter hade uppmätts i Finland, tio gånger halterna i Sverige. Experterna påstod att utsläppen var ofarliga för såväl människor som djur, men folkkampanjen mot kärnkraft krävde ett omedelbart stopp för allt svensk kärnkraft.
Mardröm
Dagen därpå – onsdagen den 30 april – beskrev Norran det inträffade som en mardröm, den värsta katastrofen. Och på Sveriges Geologiska AB (SGAB) i Malå inleddes en epok som skulle sätta företaget ordentligt i centrum världen över.
Här tillverkades nämligen mätinstrument som plötsligt fick stor efterfrågan. Kommuner i hela landet hörde av sig och ville köpa och det blev också SGAB som fick uppdraget att utföra mätningar åt både kommuner och andra.
Stanna inne!
Följderna för folket närmast olycksplatsen var ännu inte kända, men var strålningen farlig för oss? Skulle vi drabbas av nedfall?
”Det bästa är att stanna inomhus eller bära skyddande kläder”, upplyste Skellefteås brandchef Henrik Drugge.
Och visst minns vi som var med oron och försiktigheten.
Men stanna inne?
Becquerel
Det dröjde, men till sist stod det klart vilka som var de stora förlorarna i våra bygder: de renskötande samerna. Malås nystartade företag Ren & Vilt, startat för att skapa en gemensam försäljningskanal för renskötare och jägare, fick problem innan det ens kommit igång. Ett nybyggt renrökeri såg ut att bli en felsatsning.
Renköttet, en delikatess, efterfrågades inte som förr. I en del renar uppmättes cesiumhalter på 15 000 becquerel per kilo kött. Genomsnittet låg på cirka 2 500 becquerel – och då låg gränsvärdet för godkänt kött på 300 becquerel!
”Det är det absolut värsta vi varit med om!” sa Bruno Stenberg, talesman för Malå sameby.
1986 var året som de renskötande samerna helst vill glömma.
Fara
Det dröjde till året därpå innan strålningskontroller utfördes även på människor. Hur påverkades de renskötande samerna själva?
Högsta värdet hade samen Gunnar Stenberg med 42 000 becquerel i kroppen, medan den övriga familjen hade mellan 1 000 och 2 400 becquerel.
”Jag lär nog inte sluta äta renkött i alla fall!” sa Gunnar.
För nu hade arbetet med att upprätta renköttets anseende inletts. Det var naturligtvis inte lätt, för i pressen dök med jämna mellanrum artiklar upp med uppgifter om höga halter i renarna. Höstslakten var i fara.
Men visst blev den av, slakten. Fast den övervakades noga av SGAB i Malå som kontrollerade varje ren. Dög de till föda?
En del godkändes, andra inte, men för SGAB blev i varje fall Tjernobylkatastrofen början till ett rejält uppsving för hela verksamheten.
”Den enes död, den andres bröd!”
Som det brukar heta.
