65 – Folkstormen

Det visade sig inte bli helt lätt. Och det var naturligtvis stora krav som ställdes. De skulle inte bara ha intresset för att skriva och fotografera. Eftersom det handlade om ett extraknäck måste lokalombuden också ha något annat arbete – och det arbetet måste kunna kombineras med rollen som lokalombud.

Sju lokalombud anställdes, även Bureå och Ånäset fick ett, och de sju fick en mindre summa som en slags grundlön. Men resten av inkomsten var helt beroende av hur mycket text och bilder som producerades och publicerades. Ett lokalombud var helt enkelt en frilansare med en lite fastare och mer officiell anknytning till tidningen.

Ny färgstrid

Efter bara något år visade det sig att det fungerade rätt bra, på en del orter till och med mycket bra. Så bra att redaktionens journalister började ställa för stora krav på lokalombuden och att vissa lokalombud tände så mycket på uppgiften att de ville gå vidare och satsa på yrket. Ett angenämt problem i och för sig, men tanken var ju att lokalombuden inte skulle vara professionella journalister.

I dag har tanken med lokalombud i praktiken försvunnit, bland annat för att det har varit svårt att rekrytera lämpliga personer. Bevakningen på orterna sköts i stället från centralredaktionen, ibland med hjälp av frilansare på orten. Och det var väl ungefär så det var tänkt från början innan idén om lokalombud dök upp.

Parallellt med planerna för och arbetet med den nya organisationen fick Ola Theander arbeta med ett annat knepigt arv från sin företrädare, nämligen striden om färgssidorna. Den striden var långt ifrån över trots utbyggnaden av pressen. Och läget blev än mer akut när redaktionen ville ta ytterligare nya grepp för att modernisera tidningen i nya försök att hejda den dystra upplageutvecklingen.

Redaktionsledningen ville nämligen att vissa sidor som hörde ihop skulle ligga efter varandra på fasta platser. Det gällde ledare, debatt, kultur och insändare. Dessutom skulle familjenyheterna utökas till ett uppslag med två sidor eller ibland vid behov till tre sidor. Och även familjenyheterna skulle ha en fast placering.

Två delar

På annonsavdelningen slog man ifrån sig med allt vad man hade av argument och ilska. Deras önskemål var tvärtom att sidorna skulle vara spridda och lätt flyttbara för att vid behov få plats med ytterligare annonser. Fasta sidor skulle låsa formatet och innebära att annonsörerna inte fick tillgång till vissa färgsidor. Och färg var vad som efterlystes.

En viss förståelse för detta fanns naturligtvis på redaktionen. Men på en redaktion har man, också helt naturligt, mer läsarnas bästa för ögonen. Och vad läsarna ville ha var en tidning med en mer fast struktur. Där allt fanns på sin plats och det var lätt att hitta i tidningen.

Det var i alla fall vad redaktörerna trodde att läsarna önskade, åsikter som till viss del stöddes av läsarundersökingar. Det är naturligtvis omöjligt att fråga 60–70 000 läsare om allt. Speciellt som läsarna minst av allt är någon homogen grupp. Finns det många läsare finns det också många åsikter.

Till slut tillsattes i alla fall en arbetsgrupp med deltagare från vardera avdelning, två från redaktionen och två från annonsavdelningen. Uppgiften var glasklar: Hitta en kompromiss som tillfredsställer båda parter.

Nåja, det är möjligt att uppgiften var glasklar, men den blev inte lättare för det. Den lösning som gruppen till slut presenterade var den minst dåliga. I alla fall enligt annonsavdelningens åsikt.

Förslaget var att göra tidningen i två delar. Problemet med enda stor tidning var att det fanns en massa sidor i mitten som flyttades dag från dag beroende på hur stor tidning som gjordes. Den fasta strukturen fanns i början och slutet. Med två delar fick man ytterligare en del med en början och ett slut.

Folkstorm

Nackdelen med två delar – förutom alla problem med placering av färgannonserna – var att möjligheten till att trycka speciella bilagor, till exempel en lördagsbilaga, försvann. En nackdel var också att det som nu skulle bli del 2 trycktekniskt egentligen var tänkt just som bilaga och därför bladades in i tidningen. Delarna låg inte efter varandra som hade varit det bästa ur läsarens synpunkt.

På pluskontot fanns att tidningar med flera delar låg i tiden. Tidningar som blivit allt för tjocka blir helt enkelt svåra att hitta i och det fanns tidningar, inte minst i storstäderna, som redan övergått till både två och tre delar.

Men framför allt gav en tidning i två delar möjlighet för två personer i samma hushåll att läsa tidningen samtidigt.

Men det argumentet köptes inte av läsarna. Det upptäckte vi snabbt när den första tvådelade tidningen kom ut i januari 2001. Det brukar sägas att journalister ofta överdriver och att det blir stora rubriker om att en ”folkstorm” uppstått så fort några personer ringt och klagat.

Men den här gången var det ingen överdrift att tala om folkstorm. Det det inte bara några personer som klagade. Den här gången var ordet folkstorm tvärtom en underdrift. Det blåste full orkan.

I efterhand kan man säga att vi enbart hade oss själva att skylla. Vi vet sedan tidigare att läsekretsen, i alla fall en stor del av den, är konservativ. När man då gör en så pass stor förändring som vi gjorde måste man förbereda läsekretsen ordentligt på vad som är på gång. Vår information före övergången var uppenbarligen alldeles för försiktig.

Framför allt borde vi ha varit tydligare när det gällde de två delarna och gång på gång upprepat hur man skulle göra: Ta först ut del 2 ur tidningen. Läs sedan del 1 (eller del 2 först om du vill). Läs sedan den andra delen.

Nu blev det så att de allra flesta lät del 2 ligga kvar inne i tidningen. Och läste sedan hela tidningen som om det var en enda del.

Tillbaka?

Inte underligt att vissa läsare inte förstod någonting. Annat än att vi som gav ut tidningen var tokiga.

Nå, läsarstormar brukar gå över men det ska erkännas att den här gången tog det lång tid. Det fanns röster för att vi skulle gå tillbaka till den gamla ordningen, men vi i redaktionsledningen hävdade att det skulle göra saken än värre. Folk började sakta men säkert vänja sig vid nyordningen och att då göra en helomvändning skulle förmodligen skapa en ny folkstorm.

Ett problem för oss i ledningen var att motståndet mot den nya tidningen var stort inte bara bland läsarna utan även bland personalen. Att annonsavdelningen var emot nyordningen visste vi, men även på redaktionen växte missnöjet. Och det höll aldrig på att gå över.

NV anlitade vid den här tidpunkten en extern säljare, en mycket rutinerad sådan, som ringde runt till folk inom vårt spridningsområde och försökte sälja tidningen. Det var han som lugnade ned oss i redaktionsledningen och förklarade att det här går över och att det sämsta man kan göra var att återgå till den gamla ordningen. Enligt honom mattades protesterna från läsekretsen ut redan under våren och till hösten bekräftade vår egen abonnemangsavdelning att det knappast var någon bland läsarna som bråkade om den tvådelade tidningen.

Missnöje

Ändå fortsatte missnöjet internt inom huset. Tvådelningen av tidningen fick skulden för det mesta, inte minst upplagenedgången. Det var som om några först nu insåg att NV tappar i upplaga. Men vi hade faktiskt gjort det varje år i snart ett decennium.

Det gick inte att förklara på annat sätt än att missnöjet och frustrationen var stort rent allmänt: med omorganisationen, med nya tekniken och allt som hörde till, med omgörningen av tidningen – och inte minst med cheferna som hade ställt till med allting.

Och då passade det bra att ha tvådelningen som syndabock.

Nåja, i dag är det självklart med en tidning i två delar och så småningom ska NV-läsarna vänja sig vid ytterligare förändringar. För när detta skrivs har beslutat redan fattats om en ny press som ska producera tidningar i tabloidformat – eller kvällstidningsformat som en del säger. Norra Västerbotten blir då ännu mindre och planerna på att förändra tidningen och anpassa den till det nya formatet är i full gång.

Men läsarna kommer att säkert att vänja sig.

Även den här gången.

Bengt Enqvist