64 – Lokalredaktioner läggs ned

I stället utökades redaktionen och annonsavdelningen med några grafiker och båda avdelningarna fick ett helt annat teknik- och produktionsansvar även om en liten teknikavdelning tillsammans med den tekniska supporten fanns i bakgrunden och skötte det mest avancerade inom datatekniken.

Den tekniska resan var på sätt och vis lång men ändå kort. Det var en stor omställning för alla inblandade, men redan efter år några hade vi nått slutstationen.

Det kändes så i alla fall.

Anpassning

Det är klart att tekniken fortsatte att utvecklas, men den stora revolutionen var över. Nu gällde det bara att anpassa sig till den nya ordningen.

På redaktionen gick det mesta – frånsett själva tekniken – i gamla fotspår. Det enda som hände var att redigeringsgrupperna blev mindre och mindre allt eftersom redigerarna och alla andra på redaktionen behärskade den nya tekniken och sina datorer allt bättre. När vi började med sidombrytningen 1993 hade vi ett tag en nattchef och sex redigerare på varje skift. Plus två textgranskare och en kvällsreporter och en fotograf och två inne på reprot.

Så småningom blev det fem redigerare och efter ytterligare ett tag fyra. Och när reprot lades ned blev det två på bildavdelningen i stället för tre på tidigare repro/foto.

Men det kändes i alla fall för oss i redaktionsledningen att det fanns mer i organisationen att jobba på. Den nya tekniken hade förändrat förutsättningarna radikalt. Arbetsuppgifterna hade flutit samman på ett helt annat sätt än tidigare nu när alla i grunden hade samma arbetsredskap och hade ett nätverk att kommunicera i. Inte minst bilden fanns med i produktionen på ett mer öppet och tydligt sätt, tillgänglig för alla och inte bara för ”experterna”, dvs fotograferna.

När plåtframkallaren togs i drift och reprot lades ned år 2000 hade tidningen bytt chefredaktör.

Ola kommer

Birger Thureson hade efter fyra på NV varav två som ansvarig utgivare insett att han trivdes bäst i Stockholm.

Han efterträddes våren 1999 av Ola Theander som i tio år varit politisk redaktör på Sundsvalls Tidning och dessförinnan bl a hade haft samma befattning på Västerbottens-Kuriren.

Ola sade visserligen när han tillträdde att någon revolution inte var på gång. Det handlar mera om små, krypande reformer som långsiktigt och förhoppningsvis ska göra en bra produkt bättre.

Och avgående chefredaktören Thureson tillade något om att det är nog en reformist och ingen revolutionär ni fått.

Men Ola Theander har också varit både allmänreporter och sportreporter och landstingsreporter i yngre dagar och hade inga planer på att enbart hålla sig till ledarskrivandet. Och liksom sin företrädare hade han inga tankar på att sitta still i båten när det börjar gå sämre för tidningen. Men ganska snart visade det sig att Ola Theander inte nöjde sig med att bara förändra innehållet. Han ville även radikalt förändra organisationen. Det var nog en och annan på tidningen som i efterhand ansåg att hans agerande var mer revolutionärt än reformistiskt.

Fem bort

Våren 2000 presenterade Ola och jag efter lite hemlighetsmakeri en idé till en ny organisation som byggde mycket på flexibilitet. Det skulle bli lättare och framför allt naturligare att ta över varandras arbetsuppgifter vid behov. Idén byggde också på arbete i grupper. Sporten hade av tradition en egen ganska självständig redaktion. Nu skulle även familjeredaktionen bli en mer självständighet enhet.

Allmänreportrarna skulle specialisera sig mer. En grupp skulle jobba mest med kommunbevakning, en annan med kriminalfrågor osv. Men samtidigt fanns det där med flexibilitet. En reporter skulle självklart kunna ta steget över till en annan grupp som behövde en tillfällig förstärkning.

Idén var egentligen inte särskilt originell. Vi hade läst på och följt med vad som hände runtom i Tidningssverige och jag hade sedan åkt runt i södra Sverige och pratat med kollegor på tidningar i ungefär vår storlek.

Det visade sig att i alla tidningshus satt man och grunnade på en och samma fråga: Hur ska arbeta vi i den nya tekniken? En del hade redan kommit långt, andra låg som vi mer i funderings- och planeringsstadiet.

Men det visade att många av NV:s medarbetare ändå tyckte att idén var originell – för att inte säga revolutionär. Eller som en sade efteråt: Nog har jag förstått att ni måste göra någonting, men detta …

Idén var också att alla i princip skulle fundera över sin situation och välja vad han eller hon sedan ville göra i den organisationen.

Men även om det var en liten revolution på gång så var den av intern natur och gällde i praktiken bara de anställda på redaktionen. Mer uppmärksammat utanför NV-huset blev i stället förslaget om att lägga ned fem lokalredaktioner inom Skellefteå kommun: Skelleftehamn, Lövånger, Burträsk, Jörn och Byske. Det förslaget var så revolutionärt att tidningens ägare, alltså stiftelsen Skelleftepress, måste godkänna det.

Få uppgifter

Behovet av de här fem redaktionerna hade diskuterats länge. Alla de här fem orterna hade i många år hört till Skellefteå kommun. Det fanns alltså ingen egen arbetskrävande kommunal bevakning att ägna sig åt för lokalredaktörerna, till skillnad från kollegorna på lokalredaktionerna i inlandet. Arbetsuppgifterna var helt enkelt för få och mycket av det viktiga som hände i dessa områden kunde bevakas från centralredaktionen.

Det var kanske inte helt rätt att behandla alla orter lika. Jörn och Lövånger låg lite längre bort från staden och huvudredaktionen till exempel och utvecklingen för orterna var också lite olika. Vi i redaktionsledningen funderade ett tag på att behålla någon lokalredaktion eller omvandla några heltidstjänster till halvtidstjänster.

Men till slut bestämde vi oss ändå för att föreslå nedläggning av samtliga. Samtidigt lanserade vi begreppet lokalombud. På alla de här orterna och kanske också några fler skulle vi skaffa oss frilansskribenter som bodde på orten och som var lite mer officiellt knutna till NV. Hur det skulle fungera i praktiken visste vi av förklarliga skäl inte så mycket. Det här var något helt nytt. Men att inrätta lokalombud gav i alla fall en signal utåt om att de forna lokalredaktörsorterna inte övergavs helt. Det fanns fortfarande en kontaktperson.

Å andra sidan kan man kanske säga att denna idé inte var helt ny och originell. Det var faktiskt lite av att återgå till gamla tidens lokalredaktör som levde och verkade i bygden och skrev notiser och även tog emot annonser och sålde prenumerationer. Men det aldrig meningen att lokalombudet skulle skriva allt själv, framför allt inte när det gällde lite större nyheter och reportage. I de fallen var tanken att lokalombudet skulle finnas på plats som tipsare och vara den som snabbt var på plats för att ta de första bilderna.

Nättidningen

Att vi valde nedläggning av samtliga lokalredaktioner berodde delvis på att vi på det viset fick loss några tjänster som ansågs bättre behövas på centralredaktionen. Dels behövde vi en personalredaktör eftersom personalfrågorna hade blivit allt hetare i tider med så många förändringar, dels kände vi ett stort behov av en heltidsanställd webbredaktör.

Och eftersom VD och styrelse fortfarande var mycket ovilliga att sätta till pengar för en sådan tjänst fick vi skaffa den på omvägar. Inom redaktionsledningen ansåg vi att det var oerhört viktigt – inte minst med tanke på framtiden – att Norrans nättidning utvecklades. Och att förutsättningen för en utveckling åt rätt håll var att det fanns journalister som kunde koncentrera sina krafter på webbtidningen var vi också ense om.

Förslaget väckte av förklarliga skäl kraftiga protester på de berörda orterna. Att lägga ned en lokalredaktion var som att lägga ned posten eller ett bankkontor. Det betraktades som ytterligasre ett led i avfolkningen av landsbygden.

Eftersom stiftelsen som är NV:s ägare består av folk från hela spridningsområdet hade de berörda orterna sina talesmän på plats när stiftelsen på våren 2000 skulle yttra sig om redaktionens förslag. Och visst protesterade några och andra var tveksamma, men till slut godkändes förslaget. Om än med tvekan och en reservation.

Bengt Enqvist