Många missbrukare lämnas i sticket. Om detta var Skellefteås partier överens vid den debatt som i tisdags ordnades av Stadsmissionen. Trots att det uttrycktes mycket medkänsla, var det – från de flesta av paneldeltagarna – sämre bevänt med konkreta idéer om vad som ska göras. Några vallöften i den här frågan hörs sällan.
Politiker kan inte vara experter på allt, eller engagera sig lika mycket i alla frågor. Missbruket uppfattas ofta som en viktig, men ändå smal fråga. Det är fel. Omkring en halv miljon människor har någon form av missbruksproblem: alkohol, läkemedel, narkotika. Så gott som alla av oss har någon av dem i släkt- eller bekantskapskretsen.
Bara en femtedel av dessa nås av vård, konstaterar nu regeringens narkotikapolitiske utredare Gerhard Larsson. Det är förstås på tok för få. Därtill kan man lägga att den vård som sätts in ofta är en halvmesyr. Tröskeln in i sluten tvångsvård är exempelvis skrämmande hög, menade Folkpartiets Bitte Ekersund under Stadsmissionens debatt. I stället väljer man hellre den billigare öppenvården.
Ur ett strikt kommunekonomiskt perspektiv är det begripligt att det blir så. Att skicka narkomaner till behandlingshem kostar pengar, och något resultat är långt ifrån garanterat. Men sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det ändå dålig matematik. Utredaren Gerhard Larsson menar nämligen att de totala samhällskostnaderna för missbruket, i form av kriminalitet och produktionsbortfall, uppgår till mellan 50 och 100 miljarder.
Det ska ställas mot landstingens och kommunernas sammanlagda vårdkostnader på 17-18 miljarder. Ingen liten summa, närmare tvåtusen kronor per invånare, men ändå ett utgiftsområde som det på alla sätt vore vettigt att förstärka. Den lokalpolitiker som under debatten tydligast signalerade en sådan vilja var Kristdemokraternas Maria Wiksten, som inte bara ville låta vården få kosta utan även betala för missbrukares flytt till annan ort där de kan komma ifrån sitt gamla umgänge och börja om på nytt. En mycket ambitiös tanke.
Delat ansvar är ingens ansvar, brukar det heta. Ett grundläggande problem som Gerhard Larsson nu lyfter fram är att narkomerna hamnar mellan kommunernas och landstingens stolar. Kommunen står för socialtjänst, landstingen för vård. I många andra länder har man samlat ansvaret hos en huvudman. Så borde även Sverige göra.
