Skattesänkningarnas bästa tid är över. När Alliansen i slutet av förra veckan lade fram sitt gemensamma valmanifest, var ambitionen att under nästa mandatperiod sänka skatter för knappt 25 miljarder. Det är en fjärdedel av vad man åstadkommit under den gångna perioden.
Uppenbarligen vill regeringspartierna nu tona ned sin profil i skattefrågor. Det märks också i löftena för nästa år. Satsningar på kommuner, utbildning, vård och omsorg, och andra välfärdsverksamheter är tre gånger så stora som den skattesänkning man tänker ge pensionärerna. Frågan är om man inte till och med förtagit sig litet i strävan att framstå som välfärdsvänliga. Notan för löftena till 2011 landar nu på 12,8 miljarder. Man överskrider alltså det reformutrymme på 10 miljarder som finansministern tidigare talat om.
Har man då gett upp skattesänkningar som ett sätt att skapa arbeten? Nej, inte helt. De ambitioner som finns, alltså knappt 25 miljarder under nästa mandatperiod, handlar ju om ett femte jobbskatteavdrag för löntagare och sänkt restaurangmoms för att skapa ungdomsjobb. Det ska ställas mot stora rödgröna skattesänkningar till pensionärer, något som inte ger fler jobb.
Men att man nu från regeringshåll drar ned takten verkar vettigt. För det första behöver välfärdssektorn tid att anpassa sig. Att en snabb reformtakt kan ge olyckliga konsekvenser för utsatta människor har vi sett när det gäller sjukförsäkringen. För det andra har ekonomin nu fått sådan styrfart att jobben lär fortsätta komma, även utan radikala skattesänkningar. (Möjligen tar det längre tid.) Valtaktik spelar förstås också en roll. Kampen står om mittenrösterna och för en sittande regering gäller det att utmåla läget som stabilt. Radikala ambitioner skrämmer fler än de lockar.
Av allt att döma går alliansregeringens försiktiga linje hem i opinionen. Enligt Sifos senaste mätning (gjord i förra veckan) leder man ganska stort, med 50 procent mot 43,3 för den rödgröna oppositionen. Sverigedemokraterna verkar enligt samma undersökning komma in i Riksdagen, med 4,6 procent. Chansen är alltså ganska god att Alliansen får egen majoritet, och lugnt kan bortse från vad Sverigedemokraterna vill. Skulle De rödgröna i stället ta igen en del av försprånget, eller vinna valet, ökar i stället risken för att Sverigedemokraterna får en vågmästarställning.
Visst kan siffrorna ändras, men det är bara tre veckor kvar till valdagen och konturerna av en trolig framtid börjar avteckna sig.
