Handelsminister Ewa Björling har förvånat förut. I sommar har hon gjort det igen. Tidigare skulle vi pracka på omvärlden en av våra egna laster, snuset, trots att vi skrivit under FN:s konvention om att begränsa tobaksanvändandet i världen. Den här gången ville handelsministern närma sig Irans regim. "Ju mer kontakter man har", säger hon, "desto mer kan man påverka."
Det stämmer i en del fall. Men inte när det gäller Iran. Därför har EU i sommar beslutat om nya handelssanktioner mot landet. Sanktioner som är mer långtgående än dem FN infört. Anledningen är att varken dialog eller (tidigare) sanktioner har fått Iran att överge sina kärnvapenambitioner.
Iran är en fundamentalistisk teokrati. Landets president Ahmadinejad tillhör själv en extrem shiamuslimsk riktning som tror på nära förestående världsherravälde under en messiasfigur som kallas al-Mahdi. Det är alltså inte ett land som bör ha kärnvapen. Inte ens om man tycker att det är orättvist att vissa länder får ha sådana och andra inte.
Men Sverige utmärker sig genom minister Björlings kritik mot de nya EU-sanktionerna. Precis som med snuset har hon svårt att se det större sammanhanget. Argumentet att kontakter behövs för att kunna påverka ser dock genomskinligt ut. I potten ligger snarare de marknadspositioner som bland andra Ericsson, Scania och Volvo har i Iran. Samt det ekonomiska utbyte med landet som bedrivs av nittio tusen Sverigeboende iranier.
Björling är tyvärr inte ensam. Folkpartiets utrikespolitiske talesman Fredrik Malm uppmärksammade nyligen på sajten Newsmill att även Carl Bildt varit undfallande mot Iran. Anmärkningsvärt är också den moderate riksdagsmannen Reza Khelil Dylamis deltagande i en konferens till stöd för den iranska regimen.
På andra sidan blockgränsen ser det inte mycket bättre ut. Socialdemokraternas utrikestalesman Urban Ahlin tycks också föredra dialog framför verkliga åtgärder mot det iranska kärnvapenhotet. Vänsterpartiets linje är att Israel måste avveckla sina kärnvapen innan krav ställs på Iran.
Alternativet till sanktioner är inte fred, om någon nu trodde det. När Iran väl närmar sig resultat i kärnvapenproduktionen lär ett militärt angrepp mot landet bli oundvikligt. Oavsett om detta begränsas till precisionsbombningar, eller urartar till en blodigare konflikt, så kommer påverkansmöjligheterna då vara ännu längre bort än de är i dag.
